Efter de intensiva dagarna med allt det nya, var det riktigt skönt med tråkkörningarna på mdh bussen.

Vacker dag och trevliga människor i farten.

Då var den biten avklarad och jag är jättenöjd med min egen prestation:)

Tack Matte och Janne för att ni stått ut med att lära mig alla färdvägar jag behöver kunna, för att få igång mina körningar på linje 830 och 835 på Swebus.

Bussarna känner jag ju sen några månader tillbaka, så det är inget problem.
Inte heller körningen.
Jag älskar ju att köra buss och gärna på krångliga, svåra ställen:)

Med min speciella hjärna så blev det lite problem med så många städer och ställen på två dagar.
Dessutom kväll och nattkörning.
Jag är ju morgonmänniska och har svårt att ta in kunskap kvällstid.

Så framförallt den andra eftermiddagen och kvällen blev jobbig.
Hade ju heller inte hunnit sova mer än drygt 3 timmar, natten innan.

Kom hem 2 på natten från Uppsala.
Isäng vid 3 tiden, sov jätteoroligt fram till 6.30 ....
Det räckte verkligen inte efter en arbetsdag på 12 timmar först.

Det straffade sig på sista turen då jag hade jättesvårt att hitta.
Orkade inte koncentrera mig längre.

Sedan är ju allt annorlunda när jag kör ensam och har allt ansvar.
Då kan jag lägga upp arbetet på ett helt annat sätt.
Nu var det ju 12 timmar av ständig information som skulle matas in i min minnesbank:)

Jag är stolt över min insats!!
Glad och jättestolt!!

Jag har gett mig på sådant som tidigare var fobier och rädslor för mig och klarar av det:)

Bevisar för mig själv att jag kan förändra min verklighet till någonting jag trivs i.

Sedan att jag dessutom i detta blir utsatt för en kvinnas nedvärderande ord och utryck i min blogg gör saken bara ännu bättre:)
Jag retar någon som själv tydligen inte fixar att bära sina egna problem.
Som försöker lägga sina apor på mina axlar och göra sina värderingar om liv och leverne, till något jag skall knäppas på näsan för.

En sådan människas ord får mig att le ännu större och blir ett bevis för att jag väljer helt rätt väg.

Kärlek, glädje, öppenhet och humor är livets elixir:)

Bitterhet och surhet kan andra ägna sig åt.
Jag går min väg så går andra sin väg.
Jag är stolt över att leva som jag gör och det kommer jag fortsättningsvis att vara än mera:) Tack vare dig !!
Du gjorde mig en stor tjänst med det du skrev till mig.

Jag rör om i grytan precis som jag vill:)

Idag skall jag köra mdh bussen.Delad tjänst.
Kommer att träna på min rast och sedan köra klart dagen.

Tisdag är jag ledig och ska äta lunch med en god vän som jag trivs grymt bra tillsammans med.

Jag älskar att umgås med mina vänner, som till största delen består av män.
Män är härliga att umgås med.
För det mesta ärliga och öppna.

Den enda kvinnliga vän jag litar på fullt ut är V, min bästis:)
Älskar henne!
Samt mina döttrar.
Ingen annan kvinna har jag tillit till för jag vet hur många kvinnor fungerar.

Vänder jag ryggen till så stelnar det fina leendet och de goda orden i någon sorts begär att göra ont.

Så har det många gånger varit under min livsvandring.

Min vänskapskrets består till 95% av män och det trivs jag i.
Tycker om att bli bekräftad och lite bortskämd som jag blir utav de flesta av mina vänner.
Det kallar jag kärlek!
Det vill jag leva i.

I vissa kvinnors värld anses jag som Desperat för att jag väljer manliga vänner och skojar hellre med dem på ett något tuffare sätt än med kvinnor.

De tjejer jag har som kollegor är underbara!
Vi hör till samma skrot och korn.

Nu skall jag gå upp och göra mig iordning.
Sminka mig snyggt så jag behagar de ögon som så gärna vilar på mig i arbetet.
På min snygga uniformsklädda kropp som jag bär med stolthet och på mitt glada leende ansikte.

Det är Desperat Bekräftelsebehov...haha;) Bara så ni vet!
En expert har givit sitt utlåtande om detta i text och ord till mig i min blogg:)

Jihaaa!!

Jag älskar att bli bekräftad och få positiv energi åter av det jag själv ger utåt av mig själv som person.

Kommer aldrig att förändras!!

Fick mig ett riktigt syrligt meddelande personligen till min blogg.

En person som tydligen retar sig på mitt sätt att leva.

Jag har bara en sak att säga!!

Ingen tvingar dig att läsa min blogg!!

Har du inget bättre för dig än att skriva till mig på ett sätt som får dig att framstå som en dömande individ....

Leta reda på en blogg som tillför dig något gott istället...det är mycket bättre för oss båda.

Använd inte min blogg som ett vapen emot mig....

Det gör ingen nytta i ditt syfte...vilket det nu är.

Det biter inte på mig förstår du...det triggar mig till att leva än mera.

PÅ MITT SÄTT !!
Och det fortsätter jag med :)

Kolla in benen:)

Visst är det hemsk med såna bilder?

Det är hemskt med bilder på mig:)

En till!!

Oj....jätteotäck bild!!

Hehe!!!

Lördagen fick gå i vilans tecken, helt och hållet.

Efter J:s fikabesök och goda samtal, samt helande kram som jag var i stort behov av, så fick dagen bara tuffa på.

Kände en enorm saknad efter min älskade!Våra härliga samtal med mycket skratt och glädje...saknar dem så!
Hoppas och ber att han har orken att bära allt som ligger på hans axlar.
Nu finns ju inte jag där och tynger med mina tankar om framtiden.Det är ju en börda mindre.

Han får agera ifred i den takt han mäktar med.Utan min inblandning.
Vi fick ju inte umgås mera....bestämdes av person som har makten och tydligen "äganderätten"
Livet är en gåta ibland....

Nåja...gilla läget är vad som gäller och hoppas på att allt löser sig någon gång.
Att människor kommer till insikt att kärlek och samvaro inte handlar om att styra och ställa över en annan människa...

Utan om glädjen att få ha varandra i en ömsesidig respekt.
Våga leva och må bra!
Tillåta sig vara lycklig för man är värd det!!
Våga älska på ett sätt som ger energi...inte förgör och förstör.

Våga släppa taget och gå in i något nytt, givande och behagligt.
Våga känna glädje...tillåta sig lycka.
Se det som finns framför och väntar..

Min dag tuffade på med mycket tankar.
Förstod att denna vila behövdes efter de dygn som gått, fyllda av nya intryck och hjärnan i skarp koncentration i minst 14 timmar i sträck.Dåligt med sömn pga tidsbrist.

Då behövs en "tuffa på tomgång dag" för min skalle:)

En härdsmälta knackade på dörren helt klart...jag mådde riktigt dåligt stundtals.

Lovan mådde gott av att ha morsan hemma hos sig hela dagen.
Hon spann och pratade, lekte och busade.

Mina tankar for omkring och letade plats att landa i, något konstruktivt.
Tillvaron kändes en stund lite vilsen...
Som att jag ville lite för mycket igen och hölls tillbaka.
I både kärleken och arbetet.

I kärleken ligger destruktiva personer, rädslor och krav, som hinder och i arbetet min egen ork, samt hjärnans oförmåga att klara för stor belastning, för mycket information.

Det kändes en stund som övermäktigt för mig.Jag var trött och ledsen men kunde inte koppla ner tankarna.

Ville bara trycka på en OFF knapp och låta tystnaden råda.
Därav den självvalda ensamheten hemma.
Hade lätt kunnat ringa god vän att komma över.Eller ventilerat i telefon...men det behovet fanns inte.

Jo...nu ljuger jag för mig själv!
Ville ha min älskade hos mig...bara han, i de givande samtal som bara han och jag har.

Men det var ju inte genomförbart!

Träningen fick vara denna dag också då kroppen inte riktigt ville lyda.
Var yr i timmar av huvudvärken som hade övertaget, ända till sena eftermiddagen.
Tog mig ett varmbad, lade en uppfräschande ansiktsmask.

Åt flera gånger...unnade mig gottis.

Bara var hela dagen, tillät mig vara trött, ledsen och nere.
Det var ok!

Sådana dagar behövs!

Söndagen blir en fullmatad arbetsdag igen.Ännu mera skall läras in, med den skillnaden att det sker på rätt sida av dygnet för mig, som är morgonmänniska.

De två dagar som gått i lärande har ju tiden varit eftermiddag, kväll och en bit in på natten.
Inte bästa tiden för mig direkt.
Säkert en stor orsak till min hjärnkaos.

Söndag går jag upp 3.30 och börjar 5.50 i Uppsala.Jobbar till 16.30
Mina tider helt klart:)

Ligger nu vaken och sorterar in det sista i skallen, har sovit i 5 timmar, orolig drömfylld sömn.
Vaknade av Lovans spinnande intill mig.
Om två timmar ska jag upp och iväg...

Det sägs att Kärlek gör ont...
Det stämmer inte!

Att inte få ha kärleken hos sig...det gör ont!
Att inte tillåtas älska fullt ut fysiskt...inte få visa känslorna, ropa ut i rymden, hur mycket man älskar.
Det gör ont!
Att hindras från att träffa den man älskar, inte få ha kontakt...gör så ont!

Mitt hjärta är hos mannen som jag älskat snart i ett års tid.
En kärlek som ständigt bara växer.

Det skrämde mig tidigare...att känna så starkt för någon.
Nu lever jag i den känslan.
Låter kärleken ha sin gång.

I en relation så komplicerad att den till sist blev tvungen att ..läggas i vila...

Beslut och steg måste tas innan sanningen får sin rätt i tillvaron.

Kärlek är inte enkelt...

Men jag vet att den segrar!

Ser att det är soligt och fint ute, men jag har ingen lust att gå ut idag.

Vill vara hemma och bara vara...ensam i lugn och ro.

Hade ett kort fikabesök av en god vän på förmiddagen.Han hade en stund över innan jobbet kallade.
Han hade med munkringar:)
Jättegott!!

Fick ventilera ur mig de två dagarna som gått nu med inträning av nya linjerna.Han vet om min lilla hjärnskada och vet hur jobbigt jag få om det blir för mycket.

Skönt att ha honom hos mig en stund:)

Lovan och jag tog hand om varandra.
Betalade månadens fakturor.
Bäddade rent, fixade mat och ligger nu bara och slöar i soffan under en filt.
Pratar med kompisar på Messenger...

Bara är...

Fredagen blev en dag då min hjärna till sist bestämde att det räcker nu...

Jag pressar den lite för hårt just nu och det känns idag, när morgonen började med kraftig huvudvärk.

Åkte efter frukost till Uppsaladepån igen och möttes upp av en kollega, för träning av nästa destination.

Vi tog ut en Volvobuss, åkte till Stationsgatan för att ta med kunder.

Dagens mål för oss var Linköping.

For så vidare till Arlanda.
Mycket krångel med kunder som missat tidigare avgångar och ville åka med oss till Linköping bla...
Vi kunde hjälpa dem med att komma till Stockholm och därifrån vidare.
Vår tur var fullbokad.
Ingen talade svenska och knappt ens engelska.

Cityterminalen därefter.

Där vore Terminalvärdar toppen att ha för folk är jätteförvirrade.
De ska på så fort de ser en Swebus och tittar inte vart den ska.
De har svårt att ta in informationen och släpper inte taget förrän de har full check på hur de skall åka.

Frågorna haglar över oss och det på alla möjliga språk.

Vi lastade full buss och mot Nyköping och vidare Kalmar hade extrabuss.

Vår Volvo roade sig med att stänga ner strömmen, nivån blev för låg och inget funkade.
Kollegan ringde efter hjälp medans jag informerade kunderna och gjorde tappra försök att starta...
Jag lyckades få fatt i en resetknapp i bussen och fick så igång den, till allas förtjusning.
Applåder:)
Kul

Kunder fick lov att lämnas till kommande turer då vi fått fullt och deras biljetter hade gått ut.

Kom så iväg, genomsvettiga och stressade, 10 minuter sena.
Plocka på fler vid Södertälje Syd.
Likaså många av och på i Norrköping.

Hann köra ikapp lite innan vi anlände till Linköping.
Då var klockan 17 och vi hade varit i full fart sedan 12.
Trötta och hungriga, lämnade vi bussen till en kollega som körde vidare mot Jönköping och Göteborg.

Jag satt och noterade färdväg hela tiden och checkade av det jag skrivit igår.
Mina anteckningar skall sedan leda mig rätt när jag kör ensam.
Jobbade som en extra hand med allting hela vägen.
Mycket är det kan jag lova!!
Inget av ställena är jag ju bekant med utan allt är nytt.

Fick en liten depåbil i våra händer i Linköping och kollegan köpte sig mat.
Jag hade med kaffe, macka med falukorv och stekt ägg.

Träffade flera kollegor från andra bolag i rastlokalen.
Det var jätteskoj:)

Kort rast, knappt en timme och bussen vi sedan tog över, som kom från Göteborg var 15 minuter sen.
Den kom ju med kunder i och vi tog på fler.
Jag tog där över ratten och styrde ut oss från Linköping, vidare mot Norrköping, Nyköping och Stockholm Cityterminal.

Hade svårt att hitta i Linköping då det var mitt första besök där.
Lite stressade över förseningen.
Likaså blev jag förvirrad i Norrköping över färdvägen.
Kollegan visade på alternativa färdvägar och berättade om tidigare händelser, istället för att ge mig infon som var nödvändig...pjuh!

Mycket trafik då det var Fredag.

Jag jobbade på hårt med att få min kollega att bara ge mig den information jag måste ha, för att lära mig färdvägen men han envisades med att i stort sett, hela tiden ger mera info än vad som var väsentligt för mig i stunden.

Detta resulterade i att min hjärna till sist var så övermätt av allt att den började koppla ifrån.

Jag hade jättesvårt att hitta även där jag hade åkt en gång tidigare och jag blev stressad och varm.

Var helt slut när jag rullade ut ur Stockholm.
Sådant jag tidigare kände att jag hade koll över, var som bortblåst då jag fick ny och annorlunda information till mig.

Pjuh!!

Jag försökte få honom att förstå hur min hjärna funkar.
Saklig information och inte utsvävningar i det oändliga...det klarar inte mitt huvud.

Körde så vidare till Arlanda och därifrån åter Uppsala.

Hittade inte ens hem till depån från Stationsgatan.

Jag var gråtfärdig när vi kom till depån.
Kände mig som en fullkomlig idiot som inte klarat av allt.

Olika, alternativa färdvägar i alla dessa städer vi angjort detta arbetspass, surrade i mitt huvud och allt var ett kaos i min hjärna!!!

Min vilja att lära mig en standardväg existerade inte.

Jag visste inte längre om jag skulle komma att klara detta.
Biljett och kortvisering som lät så komplicerat, som jag själv tidigare lärt mig att hantera på mitt sätt....var i min hjärna nu ett frågetecken.

Vi ställde bussen.
Tog en kaffe tillsammans och pratade om dagen.
Han tyckte att vi haft en extremt kämpig dag med mycket kunder, krångel, bussproblem, försening och diverse annat som vi rott iland bra.

För mig var dagen ett enda virrvarr av information och intryck....

Åkte så hem vid 23.30 tiden.
Efter att ha jobbat i nästan 12 timmar....

Kände mig misslyckad!

Den väcktes ordentligt idag då jag såg denna goding i Linköping.