Har längtat så efter att få träna längs Bödabukten igen.
Nu fick jag det:)
Skulle gått upp tidigare men valde att sova ut istället.
Sömnen läker och helar kropp och själ, så det var välbehövligt.

Tog min kopp kaffe vid 7.30 tiden.
Fredag morgon.Har nu två mornar till att njuta av innan hemfärd.

Så skönt att vandra ut i sanden.
Vattnet har dragit sig längre ut.
Stranden blir mera öppen.
Fåglar går och pickar i sanden och äter sig mätta på allt som spolas i land av vågorna

Solen värmde för fullt där jag vandrade fram.
Steg för steg tinade min för stunden dåligt tränade kropp upp.
Benen blev medgörligare och hjärtat gladare vartefter jag avverkade kilometrarna.

Detta är som livets balsam för mig.
Att få vara här i mitt Böda, mitt älskade Öland.
Här trivs jag så underbart, varje sekund.
Tar tillvara all tid jag kan få här, gör det jag känner för och mår så gott i det.

Mitt i Skapelseberättelsen.
Gud skapade Himmel och Hav:)

Här känns verkligen närheten till havet.
Det går att ta på känslan, beröra orden med själen och njuta med hela ens väsen i allt detta vackra.

Allt andas skönhet....verklighet, livet när det är som mest fantastiskt.
Energierna flödar fria där, längs min strand.

Jag möter andra människor, de rastar sina fyrtassade vänner, flanerar med bara fötter i den varma sanden.
Bruna i sina leende, lyckliga ansiken.
Alla hälsar glatt på mig där jag steg för steg avverkar mina kilometrar.

Jag mår så bra!

Så klokt beslut att åka hit dessa dagar som jag vet blir trista att beskåda i lönekuvertet.
Men det är det värt:)
Jag mår som en prinsessa och bygger styrka inför kommande utmaningar.

Passerar ett brunt kors i sanden, som ritats av moder natur.

Stranden i sig har påverkats mycket av väder och vind denna sommar.
Vi valde att åka hit under rätta tidenpunkten, då vädret är som vackrast och varmast.

10 km slutar min powerwalk/jogg/löpning på denna morgon.
Vackra bilder tagna.
De tre sista kilometrarna fick bli utan skor då det smärtade under en tå.
Det var en blåsa som uppkommit och gått sönder.
Säkert har den bildats tidigare och fick nu stryk av mina kilometrar.
Ser otäck ut och gör ont

Vårdade om den och gömde i plåster.

Mådde så gott efter mitt pass.
Kroppen glad och jag överlycklig.
Träning i sand är extra tungt och jobbigt.
Kände det i rumpmusklerna.
Härligt!

Själen börjar komma ikapp igen och det känns i hela mig.
Jag landar i ett lugn som får hela mig att bara le, må bra, samla kraft.

Senaste, nästan tre månaderna har varit hektiska med byte av arbetsplats, lära mig allt det nya, fruktansvärt långa arbetspass och flytten till Surahammar.
Människor har lämnat mitt liv och nya har tillkommit.
Ett ständigt flöde...

Allt har krävt sin energi.
Mitt i detta närvaron av en människa, som jag trodde, hade mig som en person av betydelse i sitt liv.
Det insåg jag ganska snart, att så inte var fallet.
Jag var bra att ha ibland, när det passade denne och dennes liv.En tillfällig njutning.

En standby person blev jag :)
Känner att mitt liv och jag som person har ett större värde än så, här på jorden.

Sånt suger energi...när man lever i skuggan av en drömtillvaro som aldrig kommer bli verklighet.

En dröm som inte var annat än en illusion, en skapelse ur den i stunden rådande känslan, lyckan och glädjen.
I samtalen, skratten och närheten.

Här på Öland, i mitt paradis, får jag tiden och chansen att bearbeta sådana saker som ligger inom mig och bara smärtar.
Här får jag kraften till att ta steget vidare.

Vissa människor är ämnade att komma in i ens liv och sedan bara försvinna.
Kanske inte på ett enkelt sätt, men ändå med insikten att det inte var meningen.

Här får jag lugnet inom mig, till att tänka sunt, steget längre än hemma i vardagen som kräver sin kraft.

Ikväll tog jag det slutgiltiga steget till att leva i min egen harmoni.
Bara ta in människor in i mitt liv som tillför mig någonting.
Som vill ha mig nära och uppskattar mig för den jag är.

Som inte puttar mig åt sidan så fort det egna livet suger.
Jag vill höra till en människas hela liv och inte bara dennes utvalda delar.

Jag är ingen prinsessa som måste skyddas ifrån drakar och demoner, utan jag kan bära livet, bara jag får en chans.Ingen har rätten att döma ut mig, bara för att den själv inte kan hantera läget i livet.

Då går jag, vill inte vara en parasit som finns där och suger av tid som denne människa hellre lägger på alla andra.
Jag har inte krävt någonting, är inte sådan.
Men om jag inte ens är värd någon minut att fysiskt möte, så anser jag inte att jag har något värde.

Förstår nu att jag väljs bort...för att jag råkar vara kvinna.
Då hör jag till en kategori som är besvärlig, krävande, elak och manipulerande.
Jag är inget av detta!!
Så jag vänder på klacken, lyfter mitt huvud högt och går min väg.

Vandra vidare, utan mig!

En ny människa har kommit in i mitt liv, försiktigt, steg för steg, ord för ord.
En människa som tillför mig oerhört mycket bara genom att finnas till.
Som talar med mig...inte bara till mig.

Jag är delaktig i dennes liv i ord och framtidstänk.
Jag simmar lugnt.
Dag för dag, närmar vi oss varandra.

Ikväll, innan sovdags, berättade jag om min Gudstro, som jag bär i mitt hjärta.
Som för mig är en av grundpelarna till min glädje i livet.
Vetskapen att det ständigt finns någon som bär mig, när min egen ork ligger nere för stunden.
Det är för mig en trygghet.

Att leva som kristen är för vissa människor oroande.Det är något som i deras liv är främmande.
Just tron att en kristen människa lever på ett visst vis.
Vi är placerade inom normer och ramar som är skapade ur historien.

Hur det såg ut i gamla tider.
Likaså kopplas det samman med fanatism...det gillar jag inte.

Min tro är bara min och den tvingar jag inte på någon annan.
Jag uppsöker friden i kapell och kyrkorum när jag känner för det.

Jag ber i tystnad, utan att någon märker det:)Till det behövs inget annat än min egen sinnesfrid.

Jag bär min tro i mitt hjärta.
Gud finns överallt!
Gud behöver inte uppsökas eller kallas på, utan finns i allt.
Min Gud finns i mitt hjärta, i kärlek och harmoni med livet, vardagen, glädjen och sorgen, i skrattet och i gråten.
Alltid!

Mina tankar sorteras upp vartefter, här i mitt paradis.
Jag minns när jag var här i Maj, på min födelsedag.
Då fick jag via bud en underbart vacker bukett från personen jag trodde jag hade en betydelse hos.

Den dagen lägger jag i vackert minne.Jag hade nog ett värde då.
Men det är borta....

Vackra minnen kan jag bära inom mig.
Tråkiga minnen får vingar och flyger bort, försvinner.
Jag är ingen som ältar gammalt, eller blir bitter av tråkiga händelser.
Mitt liv skall vara givande, inte sugande.

Min själ landar i mig igen:)
Det är skönt, rogivande och energibyggande.

Jag laddar batterierna i min trötta kropp, i min sargade hjärna.Genom att låta den vila.
Solen ger den sin värme, väcker glädjen i hjärtat och glittret i mina ögon igen.
Jag mår bättre för varje dag som går här i mitt paradis.

Ligger nu vaken i nattens tystnad.
Min mage gör ont....
Men själen känns läkt igen och det är viktigast.

Jag känner närvaron av någonting som vill mig väl, som vakar över mig i natten.
I mina tankar, drömmar....
Så skönt att bara vila i nuet, här i min egen husvagn på mitt Öland:)

Titti katt ligger nära mig.
Känner värmen från hennes lilla kropp, pälsens mjukhet.

I en husvagn en bit bort sover min vän M som varit med mig idag och solat.Vi har haft goda samtal.
Han hjälper mig att hitta mig själv igen, genom sitt sätt att vara.
Nära med sin vänskap, sitt vänliga leende och sitt bestämda sätt, som jag trivs med.

I en vagn bara några meter ifrån mig, sover min dotter och mitt lilla barnbarn.
De ger mig också kraft att helas igen.
Med sin kärlek och omsorg.

Mamma och mormor:)
Det är jag det...bär det med stolthet!
Jag har ett värde hos dessa människor som finns nära mig här.
Jag betyder någonting i deras liv.
Det känns härligt!

Inatt kom det hit en till människa, till sin husvagn, som betyder mycket för vår familj.
Han kom med sina barn och deras vänner.För lite ledighet innan sommaren är slut.

Så jag är inte ensam här...det känns tryggt!

I en säng, 6-7 timmars bilresa bort, sover en man som jag längtar efter att få träffa snart igen.
En god människa, som nyss kommit in i mitt liv:)
Vi har så mycket att prata om....

Mitt arbete har jag lagt åt sidan medans jag är här.
Hoppas på att pusselbitar faller på plats medans jag inte finns närvarande.
Att det tas ett ansvar för att rätta till sådant som blivit tokigt längs färden i det nya.

Jag kommer åter Måndag eftermiddag, med förnyade krafter och nya tankebanor:)
Med själen läkt och ordningen återställd i sinnet.

Min älskade bil har rullat nu över 18000 mil.Den är jättefin och jag är en stolt ägare.

Ville ju under många år köpa en V70 och förra året slog jag till.
I samma veva kom också husvagnen in i mitt liv.

I veckan hade jag V70 inlämnad på verkstad för byte av bussningar bak.
Den hade knirkat ett tag och min servicetekninker på Bilia påtalade i våras, vid servicen då att de behöver bytas.

Nu fick inte han det jobbet då det skulle kostat så fruktansvärt mycket.

Lämnade in den hos en kille i Surahammar som reparerat våra bilar under åren jag bott där.
Det hamnade på en helt annan prisnivå och jobbet blev utfört, minst lika bra som hos det andra företaget.

Jag är jätteglad över att detta blev gjort innan jag skall dra hem Sävsjövagnen på Söndag.

Det är ju en stor belastning på bilen att dra en så stor husvagn som jag har.

Känns så tryggt att ha en verkstad som jag vet att jag kan lita på.
Han skulle aldrig skinna mig på pengar.

Nästa reparation är byte av bromsbelägg och skivor fram.
Låter det gå över på nästa lön så jag vet att jag har pengar till det.
Min tillvaro som timanställd kräver försiktighet med pengarna.

Vill kunna betala mina räkningar varje månad, det är viktigt för mig.

Jag trodde inte att jag skulle hinna besöka mitt älskade Lyckesand denna sommar...men det gör jag:)

Min vän M och jag åkte dit idag.
Vi har pratat om det i flera år.
Han ville se vad det var för något, som jag trivdes så med.

Jag var i och badade flera gånger och däremellan var det sola som gällde.
Riktigt varmt och gassande.
Jag har ju inte fått någon färg ännu i huden denna sommar så jag tog på mig solskydd.

En hel del folk på den stranden så än finns det soldyrkare här fast högsäsongen är över.
Många av dem var knallbruna.
Blir så avundsjuk då jag är alldeles blek.

Vi bestämde att åka hit varje dag under den tiden jag blir här.
Då hinner jag bygga på färgen.
Älskar att vara brun över kroppen.

Vaknade när familjen kommit igång Onsdag morgon.

Jag är nu ledig ända till Måndag eftermiddag.
Dotter och svärson åkte till sina arbeten, barnbarnet och jag blev hemma.

Min mage var lugnare men gjorde ännu ont.
Tog tabletter.
Rullade igång dagen sakta.
Mejlade till min chef och ville veta om mina tjänster är intressanta efter sista Augusti eller om jag skall jobba för mina andra arbetsgivare.

Barnbarnet och jag satte igång och packa det sista inför vår Ölandsresa på eftermiddagen.
Vi åkte och handlade på Willys.
Tog hand om trädgårdens växter och husets alla blommor.

Vi år frukost och senare lunch.
Gjorde iordning stora fina buren åt Titti katt som skall med.
Hon får ju insulin igen så jag vill ha henne hos mig.

När det var eftermiddag så kom dottern hem.Vi packade ner maten och satte oss tillrätta i den fullastade bilen.Min Volvo och styrde nedåt landet.

Stannade endast för att rasta Ludde och kissa själva.
Hade kaffe thermos med och mackor.Godis och snacks.

Ludde var föga road över resan på 6 timmar, ner till vårt paradis.
Han förstod ju inte vad som väntade.

Vi landade på campingen vid 23 tiden på natten.
Mitt nyckelkort var inte laddat så jag fick lov att störa en vän som ligger med sin vagn på samma camping.
Han kom och öppnade åt oss.

När vi åkte över bron en timme tidigare var det broinspektion:)
Det hade vi aldrig sett tidigare under våra år av resor hit.

Vi installerade oss i våra vagnar.
Jag bjöd över M som öppnat bommen åt oss att titta på mitt boende.
Han var trött och gillade inte blåsten.
Frusen efter dag i solen så han gick hem till sitt straxt.
Kul att ses kort efter vi inte träffats på säkert 6 år.

Jag njöt så av friden här.
Den underbara stjärnhimlen.
Vågornas brus mot stranden och vinden i håret.
Mitt paradis på jorden!

Kände att jag saknade kontakten och telefonsamtalen med U som inte hunnits med idag.
Han älskar också Öland.
Har sitt ställe nere på södra delen.

Packade upp mina kläder och placerade ut mina saker i vagnen igen, efter att allt varit undanstuvat då vänner bott i min vagn under sommaren, några veckor.

Kom isäng efter en kopp kaffe och medhavd smörgås från resan.
Klockan var 2 på natten innan jag kunde somna.
Jag körde hela vägen ner.

Nu är jag här:)
Ska bara njuta av tillvaron.
Mitt älskade Öland:)

Var nyss ut i köket och bredde mig smörgås.
Magen lugnar ner sig mer och mer och den hårda krampen i magsäcken börjar slappna av.

Jag är jättetrött men har svårt att somna nu.Säkert bara för att jag sov en stund på eftermiddagen.

Titti katt har kommit in till mig i sängen.Hon har mått dåligt ett par dagar.Det är hennes diabetes som kommit i obalans, igen.
Hennes ålder börjar ta ut sin rätt och jag börjar förstå att våra dagar tillsammans är räknade.

Jag kommer inte att tillåta att hon lider av sin sjukdom.
Vi har kämpat tillsammans med insulinsprutor och druvsocker, växelvis det senaste året.
Jättesvårt att hålla hennes nivå stabil.

Nu har hon varit utan insulin i tre veckor och varit pigg som en ungkatt:)
Full fart på henne.
Sedan slutar hennes kropp att tillverka eget insulin plötsligt och där är vi nu.
Jag kunde efter stor möda, klor, fräs och bråkstund, ta ett blodsockervärde på henne.
Hemskt att behöva sticka henne för att få fram en droppe blod till provet.
Sockret låg högt igen så jag har åter lagt in insulin, i små doser till att börja med och ökar vartefter och hittar en balans så småningom.

Nu är hon lite piggare igen.
Trött men klar i ögonen.
Jag tar med Titti till Öland när vi åker imorgon.Jag vill ha henne under uppsikt dygnet runt nu så hon inte dippar åt andra hållet.

Det är tufft!
Men så är ju livet.
Våra vägar kan inte följas åt för evigt.
Vi ser hur de närmaste dagarna fortlöper.
Hennes bästa är det viktiga för mig.
Min älskade lilla livskamrat!

Inget blev som jag planerat idag.
Tänkte ge mig ut på en löprunda, innan jag skulle hämta min bil från verkstaden.
Sedan duscha, äta en god frukost innan det var dags att klä mig i uniformen och iväg till jobbet.

Det var planen....

Det som skedde var att jag vaknade med magvärk som snart gick över i kramper och upprepade besök på toan.
Det skar i magsäcken av smärta.
Insåg snart att inget skulle bli som jag tänkt.
Ringde min chef och förklarade läget.
En ersättare måste ordnas.
Jag var inte arbetsför med en kraschad mage.

Sängläge gällde.
Ägnade hela förmiddagen åt det.

Somnade en stund mot eftermiddagen.
Duschade och kände att det lugnade sig något i magen.

Blev uppringd av min vän som månar om mig på sitt omtänksamma vis.
En ny människa som redan bryr sig om mig mycket.
Kände mig piggare efter samtalet med honom.

Senare kom familjen hem och det blev mer liv och rörelse härhemma.
Åt litegrann och det kändes hyfsat.
Har ont men det är bättre än under förmiddagen.

Hoppas det känns bättre imorgon.
Vi skall ju åka till Öland på eftermiddagen.
På dan är jag med mitt barnbarn och då behöver jag vara piggare.

Straxt äta lite till..

Det är inte alltid så lätt att i stundens inlevelse, mitt i livet, lyssna på signalerna från sin egen kropp.

Jag är ju en människa som lever fullt ut, ständigt.
Är igång med alla cylindrar min vakna tid på dygnet.
Vill göra mitt bästa, tillföra det jag kan för att min omgivning skall må bra och trivas.

Jag kämpar, strävar framåt, letar lösningar.
Finner jag lösningar så levererar jag dem.Det är inte alltid så bra då alla inte är intresserade av det jag har att tillföra.
De vill köra sitt eget rejs.

Ändå, fast de ser att det inte fungerar i längden.Att väldigt många far illa och inte finner sig tillrätta i det som pågår, som tär på allas energi och tar död på engagemang.

Jag kan känna att jag gjort vad jag mäktar med och nu är det stopp...
Min kropp sade ifrån!
Magen har lagt av fillständigt av stressen och den vägrar vara med.
Den har ställt upp dammluckorna på vid gavel och låter forsen flyta fri.
Samtidigt som den protesterar högt och ljudligt, smärtsamt och krampande.

Jag har tvingats dra i handbromsen och bara stanna upp i tillvaron.
Försöka hjälpa min kropp att hinna ikapp.
Magen pallade inte den sista arbetsdagen innan min 5 dagar långa ledighet.
Min enda "semester" denna sommar.

Det är inte ett dugg synd om mig.Jag ville in i matchen och jag fick det efter ett tag.
Men jag är inte välkommen som en lagkamrat utan lagd på undantag.
Timanställd...som inte duger till annat än just som timanställd.
Som plockas fram när det behövs.

Nu ser jag värdet av det jag uträttat under de senaste tre månaderna.
En kropp som protesterar högt av att ha pressats till det yttersta.

Jag hanterar stess med glans, det är inte tal om annat,
Men inte när den är konstant, vecka efter vecka.
Då händer saker i min kropp och jag måste dra i bromsen.

Där är jag nu.....

Att jag aldrig lär mig!

Önskar att jag bara fick sova bort smärtan i min mage nu...