Idag krävs stor styrka från mig, både mentalt och fysiskt.

Möte på Fonus tillsammans med min systers barn.

Vi skall gemensamt gå igenom hur vi lägger upp deras mammas sista färd och definitiva viloplats.

Oerhört viktigt och värdefullt.

Deras vilja är det som gäller.
Sedan är det upp till oss övriga att genomföra det som beslutas.
Den chansen kommer aldrig mera åter.

På eftermiddagen efter att jag kört min älskade sambo till hans arbete så bär det av till husvagnen.
Innan dess skall bilen vara lastad med förtält och allt annat som hör till.
En hel del kan jag lova.

Väl framme så kommer jag och min yngsta dotter att resa förtältet och bygga upp det boende som kommer vara denna sommar.

Känner att denna fysiska aktivitet kommer att vara välbehövlig efter all känslomässig planering inför min systers begravning.

Gäller att hitta allt som ger mental hjälp längs vägen....

Idag Måndag var jag ledig från jobbet.
Min älskling hade tagit över min körning på morgonen och någon annan fick köra hans kväll.

Vaknade redan vid 4 tiden då han åkte iväg till jobbet.
Tog mig morgonkaffe och vankade sedan omkring i lägenheten, orolig och konstig efter den tunga helg som varit.
Minnesbilder dök upp i mitt huvud och det kändes riktigt jobbigt.

Grät i min ensamhet över det som skett och kände en tomhet inom mig.
Vetskapen att jag aldrig mera får se eller höra min syster.
Nu är hon borta!

Vartefter timmarna gick så klarnade mitt huvud och jag började planera det praktiska med hennes begravning.

Min älskade sambo ringde och hörde hur jag hade det.
Han hade lite jobbigt att lämna mig ensam hemma med alla tankar och känslor.

Ringde min systers förmyndare/gode man som hade hand om hennes ekonomi. Ringde även mamma och hörde hur det gick.
Vi diskuterade en del.

Min yngsta dotter och hundarna kom över vid 10 tden och vi åt frukost tillsammans.
Jag var väldigt rastlös.
Kände att jag ville dra igång allt med begravning och det som hör till.

Ringde Fonus och innan dess till Socialförvaltningen.
Ska få hem ansökningshandlingar.
Begravningar kostar mycket.
Har möte på Fonus på Onsdag.

Det blev många samtal denna dag och fullt med information.

Dagen gick.
Jag bakade morotskakor.
Lagade mat och älsklingen kom hem.
Kändes skönt att få honom till mig.
Vi pratade mycket och letade bra musik till begravningen.

Hade tid för oss två och det kändes så skönt.
Båda har vi farit omkring med annat den senaste tiden.
Så denna kväll behövde vi.

Jag har nu lagt mig då jag måste upp 2.15 för att gå till jobbet imorgon.

Att sitta bredvid och se på när ens egen lillasyster drar sina sista andetag i livet....
Det var en både hemsk och befriande känsla att se, uppleva.

Min lillasyster som varit så sjuk i hela sitt vuxna liv.

Jag kommer inte att gå in på några detaljer utan bara berätta att min syster var psykiskt sjuk och led fruktansvärt av det.
Vi/jag kämpade i många år för att få henne under riktig vård.

Sedan när hon väl kom till så pass god hälsa att hon kunde bo själv med boendestöd, så blev hon sämre i kroppen och orörligare.

Fick byta boende till grupphus och hon trivdes ganska bra där.
Många sjukhusvistelser med allt möjligt i bagaget.

Hon har haft det så tufft igenom alla åren syster min.

Sedan började hon klaga över magvärk och likaså att det kom blod vid toabesök.
Efter lång tid togs detta på allvar och hon undersöktes.
Då uppdagades cancer i tarmar och lever.

Sedan har det gått fort, väldigt fort.
Fanns inget att göra då all behandling skulle påfrestat hennes hjärta för mycket.

Ingen tid gavs men det gick snabbt...
För 3 månader sedan kom hon till Palliativa på Gryta.
Hon fick smärtlindring direkt i blodet och ganska snart även syrgas i näsan dygnet runt.

Vi besökte henne så ofta möjlighet fanns. Jag har varit så mycket förkyld och hostig att det begränsade mina besök.

I Lördags morse ringer vår mor att hon blivit sämre, inte längre var kontaktbar.
Jag släppte allt direkt och tog bussen dit.
Mor kom med min bror.
Min systers båda barn och dotterns pappa min systers x

Vi fick korta stunder av kontakt med henne och var där hela dagen samlade.
Jag ordnade mat åt oss hemifrån så vi fick energi.

Sedan tog jag beslutet att sova kvar natten hos min syster så hon inte var ensam alls.
De andra åkte hem och skulle återkomma Söndag förmiddag/dag.

Vi 19 tiden var vi själva jag och syster min. Jag drog fram säng och lade mig bredvid henne, nära så jag hade kontakt med våra händer.
Sov så i några timmar med morfinpumpens surr varje kvart vid mitt öra så jag hörde henne.
Jag ville inte sova djupt ifall hon behövde mig.
Såg, hörde och kände henne hela tiden.
Natten var lugn.
Hon andades ytligt och snabbt.
Skyhög feber och hon lät lite i sin medvetslöshet.

Sista ögonkontakten hade vi vid 20 tiden på kvällen.
Sedan var hon inne i medvetslösheten helt.Nådde inte upp längre.

Jag gick upp 2 på natten.
Bäddade om hennes feberheta kropp.
Hade fönster öppet så vi fick frisk vårluft in i det varma rummet.

Jag kände att vi inte var ensamma.
Med oss fanns skyddsänglar som vakade över oss båda.
Jag grät inget, bara vakade och vårdade.Fanns för henne den sista tiden i livet.

Mina tankar var många, stundtals tunga.Jag samtalade tyst med Gud och bad honom att låta min syster få slippa lida mera.
Jag pratade med henne om vår far som väntade på henne på andra sidan.
Om alla andra som redan gått över.
Det vilade en fridfullhet över rummet, över oss.

På morgonen när det var dags att pyssla om syster min och ge henne rent på sig så fick jag beskedet att det snart var dags.
Hennes kropp stängde ner funktioner vartefter...
Syrgasen plockades bort då den inte var till nytta utan bara irriterande i luftvägarna.

Vi hade timmar kvar att samlas alla och ta farväl.

Jag ringde min älskade som ordnade att mitt jobb blir gjort morgonen efter.
Sedan min mor och bror.
Att nu var det dags snart.
De kom en timme senare och vi satte oss att bara finnas nära henne.
Ingen fick göra några försök att väcka eller få kontakt.
En fridfullhet lade sig i vår väntan.

Några minuter innan 11 såg jag tydligt hur andningen förändrades helt.
Den var kort, ytlig och nådde inte lungorna mera.
11.14 drog hon sitt sista andetag och blev helt stilla.

Söndag 7:e Maj somnade min lillasyster in för alltid.

Endast 53 år gammal tog cancern hennes liv till sist, efter många år av psykisk ohälsa.

Sorgen är fruktansvärd samtidigt är lättnaden stor att hon slipper lida.
Den ångest och oro hon bar i hela sitt vuxna liv är nu utraderad.
Hon har fått frid....

Vår far finns där och möter henne :)
Det hjälper mig i sorgen

Idag 11.14 somnade min lillasyster in.
Hon fick äntligen frid och ro.
Bort från smärtor och oro.

Vila i frid min älskade syster!
Din kamp har varit lång och tung

Min syster och jag på 60 talet

Jag har ju varit uppe sedan 2 inatt.
Sett dagen gry igenom persiennerna i det rum jag vistats i det senaste dygnet, med min cancersjuke syster.

Hon kämpar på med skyhög feber.
Så varm att jag bara klarar av korta stunder att hålla hennes brinnande hand.

Från att igår kväll ha varit kall och skakande i frossa så har hennes temp skjutit i höjden.
Inget biter på febern längre.
Hon får hela tiden medicin intravenöst med två doseringspumpar.

Hon har inte varit kontaktbar sedan 20 tiden igår kväll.

Under natten har jag plockat av henne filtar och på morgonkvisten bytte sköterskan och jag ut täcket mot ett påslakan.
Rummet kyler jag ner stundtals med öppet fönster så den friska morgonluften kommer in.

Nyss hämtade jag lite frukost hos de underbara tjejer som jobbar här.

Tre koppar kaffe har jag hunnit med vid det här laget.
Klockan är snart 7.30 och jag känner mig rätt loj och lite trött.

Syster min ligger och andas snabbt och ytligt.... vilopuls på 170!
Hennes kropp kämpar förtvivlat och det enda jag kan göra är bara att finnas.

Många tankar far i huvudet.....
Känslorna har jag stoppat undan i ett fack bakom hjärtat sålänge.

Vaknade vid 2 tiden av att jag hostade kraftigt och det vägrade ge med sig.
Luften är så torr här i rummet där jag befinner mig sedan snart ett dygn tillbaka.

Ligger i en säng bredvid min lillasyster som kämpar med sin andning, som är kort, snabb och stötig.
Slangen med syrgas hjälper henne och jag hör ljudet från apparaten, utanför rummet, fast dörren är stängd.

Hon har hög feber...

Det känns så overkligt... snart finns hon inte längre med oss här på jorden.
Cancern har tagit över henne fullständigt och det finns ingenting längre kvar att göra, än att ge henne smärtlindring konstant.

Jag hör morfinpumpen surra till ibland och det känns tryggt.
Veta att hon inte behöver ha ont.
Hennes mage och lever är helt angripen av cancern.
Kroppen ger upp mer och mer vartefter tiden går.

Vi fick korta sekunder av kontakt med henne under gårdagen... annars är hon borta hela tiden.
I en värld som vi inte längre når henne i.

Jag hoppas och ber att hon har det tryggt och bra i den världen.
Att inget oroar eller skrämmer henne längre.

Min lillasyster....
Nästan 5 år yngre än mig och nu på väg bort från livet.

Pratade med en av de underbara sköterskor som har hand om min syster här.
Vilka fantastiska människor!
De har så mycket kärlek och omsorg att ge i sin roll.
I livets slutskede som alla befinner sig i här.
Hjärtan så stora och varma.

Det ligger en liten tunn bok bredvid mig på bordet.
Den är bra.... den behövs..

En bra beskrivning av vad som sker i livets slutskede.
Hur det kan se ut, vad som händer den döende och vad man som nära kan göra för att finnas med längs färd.

Även fast jag vet vad som snart skall ske så känns det ändå så overkligt.

Jag valde att stanna natten med min syster så de andra kunde åka hem och vila.
Vi kom alla hit igår morse då de ringt från avdelningen att min syster inte längre var kontaktbar.

Vår mamma, våran bror, min systers två vuxna barn och hennes x sambo.
Hela dagen var alla här.
Jag var hem och ordnade med mat åt oss på dagen och tog hit.
Några timmar senare for jag hem till min älskade, som i sin tur ligger hemma sjuk i feber och kraftig förkylning.
Duschade och åt mat.
Packade väskan och tog bussen hit igen vid 18 tiden då de andra kunde åka hem till sitt och vila.

Kvällen tillbringade jag med att pyssla med syster som då var kall och frös.
Bäddade in henne och efter kvällstoaletten som sköterskorna tog hand om så har jag varit vid hennes sida hela tiden.
Tv:n stod på med naturprogram, tills jag inte längre orkade med mera intryck för den dagen, utan jag valde att göra kväller och krypa ner under täcket.
Låg sedan med ena handen på min systers feberheta axel och somnade till ljudet av morfinpumpens surr vid mitt öra.
Med känslan att hon där fick den lindring hon behöver för att inte lida.

Hon får absolut inte känna någon smärta eller oro.
Den sista tiden måste vara lugn och stilla....

Igår hade jag en tuff eftermiddag/kväll på jobbet.
Hostade massor och detta ledde till att jag blev jättehes.

Försökte vila rösten men det går ju inte i ett jobb som mitt.

Kom så sista turen mot Arlanda och skulle informera i microfonen om terminalerna osv...
Fick fram en mening och sedan var det tvärstopp i stämbanden

Fick ur med ett kraxande och nåt konstigt ljud och inget mera.
Hostade ur mig och försökte igen och det blev bara ett väsande.

Resenärerna fick hjälpa varandra med att tala om vilka terminaler vi stannar vid.
Många hade ju rest förut så det löste sig den vägen

De klappade på mig och tyckte att jag kämpat på bra då jag redan i Västerås hade jättesvårt att prata
Det gjorde ont i stämbanden.

Hostade ur mig och fick några minuter att dricka vatten, äta nån halstablett och fick igång ett dämpat ljud till nästa avgång

Många frågor och jag fick prata mycket, hest viskande.
Viskade i microfonen och kortade ner infot till minimum.

Funkade bra så och alla var nöjda och led med mig som hade det så besvärligt

Slutade 21.30 och gick hem i den kalla kvällen.
Skönt att slippa prata och bara gå tyst, raskt och utan hosta i friska luften

Blev bra träning idag med raska promenader både till och från jobbet.

Hoppas nu att hosta och heshet släpper snart.
Jag mår ju bra i övrigt

Tog mig tiden igår att gå en extra sväng till jobbet.

Valde att gå via centrum och till Lillåudden.
Det var så vackert nere vid vattnet.
Blåste kallt men det gjorde inget.

Båtar sattes ner i vattnet och det pågick full aktivitet bland båtägarna.
Kändes härligt :)
Sommaren och värmen äntligen på väg.

Det blev en sväng på 6.5 km innan jag landade på jobbet.

Var så skönt då jag inte hostar någonting i friska luften.
Lättare att andas