Benmusklerna sade... Detta känner vi igen, men vi orkar inte just nu.

Kände när jag satt i soffan att jag måste ut en stund, som att jag höll på att kvävas inne.

Bytte om och gick ut i kvarteret.
Kändes härligt att bara få andas frisk luft.

Min kropp och knopp är ju van att röra på sig rejält dagligen.
Nu räckte inte orken långt.
Gick väl kanske 1 km totalt och var helt färdig vid porten hemma, andfådd och darrig.
Bara av att gå i ett för mig långsamt tempo.

Kom hem till väntande sambon och hostade en bra stund efter att jag bytt om igen till inneplagg.

Herrejävlar vad jag känner mig ynklig!!!

Skönt ändå att komma ut en stund.
Ska ta en liknande sväng imorgon också.

Jag har aldrig bekymrat mig för rynkor i ansiktet eller andra synliga åldertecken.
Det anser jag är bara bevis för att man levt sitt liv.
Varje rynka är en erfarenhet rikare.

Nu har jag bara under den senaste månaden sett mängder med små, tunna, nålfina rynkor, som dykt upp vid ögonbrynen och näsroten.
Ser att de kommer sig av att jag drar ihop ansiktet i oro och trötthet.

Känner också att allt det som sliter i mig just nu, även påverkar min syn.
Jag blir fort trött i ögonen och ser sämre när jag läser.
Ser inte längre alls att läsa utan läsglasögonen.

Kanske påverkar det också att jag drar ihop ögonbrynen så hårt och ofta.

Ögonen har tappat gnistan helt och jag ser bara grå och trött ut.
På kvällarna dyker det upp även blåröda fåror från ögonen och ner mot kindbenen.
Runt ögonen är jag ofta mörk.
Ansiktet gråblekt.

Försöker jag le i detta så följer ögonen inte med alls. Blir mera som en trött grimas.

Fröken Niva har slocknat, tillfälligt.

Säkert till någras glädje då jag vet att det finns människor som vill att jag inte skall vara så framåt och pigg.
Min glädje över livet har fiender och de lär ju jubla då de läser detta.

Just nu lever jag ett zombielikt liv i mitt mående.
Men jag vet att om jag bara får den hjälpen som behövs för att komma åter, så kommer dessa individer som vill mig ont, att bli besvikna.
För jag kommer tillbaka!
I min fulla prakt igen och med en bestämdhet över att inte tillåta mig gå ner så i orken som nu, innan jag söker hjälp för hälsan.

Livet och hälsan kommer att stå på rad 1

Mitt liv, familjen och sambon är viktigast för mig.
Sist kommer jobbet.
Lyckas jag ta mig åter till busskörningen så kommer detta bara att bli ett levebröd.
Ingenting annat.

Jag kommer med tiden att byta yrke.

Stressen får inte ta död på mig och min glädje över livet.

Aldrig mera!!!!!!

Denna morgon började vid 6.30 tiden.
Vaknade efter en lång natt i fullständigt medvetslös sömn.

Fattar inte hur mycket jag kan sova.
Igår tog jag två tupplurar på vardera 1/2- 1 timme och ändå sov jag tungt hela natten.
Över 9 timmar
Alltså 11 timmar på ett dygn och ändå är jag inte fysiskt aktiv i mer än det som jag uträttar hemma.
Ett besök på kyrkogården igår var det enda utomhus.

Gick upp imorse och gav Ville katt mat.
Tog på kaffe och mina tabletter.
Kände mig knepig i bröstet.
Blev andfådd för ingenting och hostade.

Hade bestämt redan igår att jag skulle färga utväxten i håret. Så efter kaffet tog jag itu med det.
Det var jobbigt att hålla armarna uppe så långa stunder.
Fick lov att ta ner dem och vila emellan, sedan fortsätta.

Jag blir arg och frustrerad över att vara så kraftlös. Färga håret är väl ingen match i vanliga fall.
När det var klart satte jag mig andfådd, med visslande öron i soffan och pustade.
Det högg i bröstet... Säkert inbillning.

Sambon gick upp och vi åt frukost.
Ingen av oss direkt hungriga.
Han fick ett jobbigt samtal om föräldrarnas situation och måste straxt ge sig av till Köping för att ordna med detta.
Mamman ligger återigen på sjukhus.
Förra veckan var det pappan
Allas vår fixarfrasse rycker ut som vanligt!!
Han ska räcka till åt alla håll och kanter.
Även när han själv inte mår bra. Det tar ingen hänsyn till.
Så han haltade iväg med sin trasiga rygg, ut till bilen och iväg.

Jag duschade av mig färgen och återigen samma sak.
Orken i armarna tog slut och jag flåsade som ett ånglok i duschen.
Blir gråtfärdig av denna situation....
Satt sedan och hostade lungorna blå när allt var klart och jag satt med håret i en handduk.

Vägrar gå omkring med grå hårbotten och se det varje gång jag passerar en spegel.
Jag vill inte vara en grå zombie!
Så nu är det fixat, även fast det tog mina krafter.

Plockade i köket efter att ha vilat en stund.
Hostan avtog men jag var andfådd.
Det ville inte ge sig...

Skalade potatis, morötter och andra rotfrukter. Gjorde en soppa till att äta sedan på lunchen. Blir halvt galen av att gå passiv härhemma också.

Oron för morgondagen gnager i mig.
Jag behöver ta bussen till sjukhuset då sambon jobbar.
Han väljer att jobba fast ryggen inte är bra på långa vägar.
Kommer ha stödbältet på sig för att klara det.

Vi känner en press på oss då båda är hemma och sjukskrivna.
Förlorar så grymt mycket på det och dessutom har vi ingen aning om när jag kommer få några pengar alls, då det ligger på Försäkringskassan.

Fan! Bara en massa oro ikring oss just nu.

Vi funderar på att emigrera och bosätta oss ut i skogen.
Leva på tallbarr och kottar.
Stänga ute allt som ständigt trycker på....

Imorgon är det då dags för undersökningen på Hjärtmottagningen.

Jag har väntat på den så länge nu att bara tanken hisnar över att det nu är dags.

Känns lite som att det där kommer ett avgörande, om hur min framtid kommer att se ut.
Får jag chansen, är jag värd att få den hjälp jag behöver, för att kunna fungera till 100% igen.
Känner mig så liten och betydelselös i händerna på dem som nu kommer att bestämma över mitt öde.

Någonting måste göras med min hälsa, för så som jag nu är, håller inte.
Jag kan inte sköta ett heltidsarbete med en ork som det saknas minst 70% av.
Det går inte!
Jag kan heller inte gå sjukskriven och dega omkring som en zombie härhemma.
Då far jag illa psykiskt.

Jag är en aktiv människa som älskar att uträtta ett värdefullt arbete, träna och umgås med mina nära och kära, utan att stupa av trötthet innan halva dagen ens gått. Jag behöver ha människor ikring mig för att fungera normalt.

Känna att jag gör någonting värdefullt, som har betydelse för mig och för andra.
Jag tycker om att få andra människor att må bra. Kunna leverera av mig själv och min kompetens.

Hasa omkring orkeslös är inte jag!
Nu har det dessutom gjort så ont stundtals i bröstkorgen, där jag förstår hjärtat sitter.
Kanske är det inbillning, jag vet inte.
Jag känner ju ändå att någonting är helt galet fel.
Något fungerar inte fullt ut inne i min kropp.


Den oro jag känner består i att jag kommer bara att bli en i mängden som inte får hjälp.
Att jag ännu är så fungerande att det ingenting görs, för att det inga resurser finns till det.
Jag är ju inte döende, eller helt sängliggande.
Att jag har ont och är dödstrött, har svårt att andas kanske inte har någon betydelse.
Yr stundtals så det visslar i öronen.

Det känns jävligt nog att redan bara sitta härhemma och kosta pengar.
Inte tillföra någonting någonstans.

Jag vill kunna leva till 100% som jag gjort tidigare.
Orka vara sprudlande glad och ge järnet i det jag företar mig.

Stress är någonting som jag kommer att undvika.
Om det så krävs så byter jag arbetsplats, om ingen förändring sker i våra körningar.
Att det införs en ordning och ett tydligt ledarskap är av största vikt för att motverka stressen i arbetet

Oron och rädslan gnager i mig.

Jag kommer imorgon att vädja om hjälp så jag kan bli helt frisk och fullt arbetsför igen.

Det är mitt mål med morgondagens besök på Hjärtmottagningen.

Så som jag mår nu, vill jag inte att någon skall behöva göra.

En aktiv människa som kroppen dragit in handbromsen på totalt.
Jag vill tillbaka till mitt glada, pigga och aktiva jag igen.

Snälla snälla sjukvården, hjälp mig!
Renovera så jag kan leva vidare som den jag är. Ni har makten nu och det känns jätteläskigt för mig!!