Så skönt att vara hemma igen efter den tuffa resan.
Mycket har jag att berätta och kommer göra det vartefter jag får tid.

Bloggen har varit tyst just pga att jag haft fullt upp.

Jag har stängt in mig på mitt rum, här på hotellet i Lido di Jesolo.

Jag är arg och ledsen, på mig själv och på att jag inte klarar denna resa, utan att känna mig liten och misslyckad.

Varför har jag sådana enorma krav på mig själv?
Att jag måste prestera till 100% för att själv vara nöjd och glad över det jag gjort.

Just nu skulle jag bara vilja krypa in i min älskades famn och låta tårarna rinna....det gör de ändå..
Han har hjälpt mig i text så gott han förmådde då han förstod att jag är på väg att tappa tron på min egen förmåga här..

Känner mig ensam och misslyckad.

Det som jag såg fram emot så länge...som jag förberett mig för mentalt, blev inte alls som jag trodde.

Jag har inte förmågan att ta för mig i detta intensiva land!
Låter mig köras över att dessa hektiska människor som lever här.

Jag har blivit en grå tyst mus här, jämfört mot hemma där jag glöder och skrattar, bjuder på mig själv och tar för mig.
Framförallt när jag jobbar.

Här är jag bara i vägen med våran stora fina buss.
Vi blir bortkörda av polisen, utskällda av bilister.
Vänlighet i trafiken existerar inte här.
För mig är detta en chock.

Det lugna svenska/finska inom mig har inget värde här.Det blir nedtrampat och bortkastat.
Min vänlighet är skrämd till tystnad istället.

Få butiker jag varit in i har expediten ens svarat på min hälsning.
I matvarubutiker har jag fått frågor i kassan som jag inte förstått och då svarat på engelska...att jag inte förstår.
Mötts då av ännu mera italienska, irriterat och följt av huvudskakningar.

Måste jag kunna Italienska för att få bli vänligt bemött?

Jag vill inte börja gestikulera, gorma och tuta när jag kör min buss.
Vill bara komma fram som alla andra...men det tar lite längre tid då mitt ekipage är 4 meter högt och 14 meter långt.
Jag kan inte rusa fram som bilisterna gör här.

Har sett några linjebussar här i Jesolo och de kör som galningar...
Vräker sig fram överallt.

Jag kan inte göra så med våran stora buss.Den tar plats!
Den platsen tillåts jag inte ta utan trängs undan, gång på gång och detta har medfört skador på mitt fordon.

Skador som gör mig så förbaskat ledsen och besviken...
För jag är inte sån som kör sönder mitt arbetsredskap.

Mitt självförtroende är i botten!
Totalt körd så lågt ner att jag mår pyton.

Vill bara härifrån...över gränsen till Österrike och Tyskland.
Där känns jag mera välkommen med mitt vänliga sätt.

Autobahn kräver sitt och där gillar jag att köra.
Det är ett högt tempo men det gör mig inget.
Där ligger vi för att bränna mil.

Full uppmärksamhet och koncentration krävs.Det har jag inget problem med.

Men detta röriga, hektiska, irriterade och ilskna som råder här och nu, det fixar jag inte!

Ikväll ska jag köra här igen..fasar för det!
Hur mycket ilska kommer jag att möta...
Hur känner jag mig inatt när jobbet är klart.

Det är tidigt upp imorgon och vi ska lasta allt för att komma iväg härifrån vid 9 tiden.
Jag behöver inte köra...det tar kollegan första timmarna.

Hoppas vi hinner ut ur Italien innan jag ska ratta igen.

Jag vill aldrig mera åka hit igen!!
Det utsätter jag inte mig för.

Varför skulle jag?

Som min älskling skrev till mig...
För att fixa köra här måste man gå in i sin egen bubbla.
Det kan inte jag....
Jag vill ha samarbete i trafiken.
Inte hetsk ilska och tutningar

Gänget som vi kört hit, till Italien, Lido är ett härligt gäng.

Så duktiga att spela och sjunga så det jag får gåshud varje gång som de kommer marscherande med den svenska fanan i fören.

Det samlas folk längs med deras färdväg och vid scenen som de sedan intar och fortsätter spela.

Tufft gjort att ha med all utrustning i bussen, bära ut och rigga upp.
Sedan snabbt plocka ihop och lasta in igen.

Detta har tjejerna och killarna, lärare och föräldrar gjort nu i en veckas tid.
Varje dag!

Beundrar dem alla för sin glöd och entusiasm.

Börjar lessna på tillvaron här.
Torsdagen tillbringade jag efter frukost på stranden.

Solade i blåsten och det resulterade i att jag brände magen och låren.
Kände inte hur solen tog i blåsten.

Badade bara en gång då det gick så höga vågor att det var röd flagg.
Tog mig gokaffe och en glass.

Kom till rummet vid halv 2 tiden.
Tog en dusch...
Det var där jag kände vart solen tagit någonstans under mina timmar på stranden.
Smorde in mig med kylande balsam.
Kändes bättre.

Låg och sov i 1 1/2 timme.Jätteskönt att kunna bara koppla av och vila.
Denny körde morgonens körning.
Hans ramtid blev för lång så det fick bli att jag ryckte in för att avsluta kvällens körning.

Den gick till övre delen av Lido.
All utrustning ut och sedan kördes gänget en bit bort för att marschera till scenen.
Denny körde detta.
Spelning och ilastning av allt igen.
Tog ca 2 1/2 timme.

Jag körde åter till hotellet och släppte av.Kom åt en liten kort stolpe vid en sväng, utanför en restaurang, en bil felparkerad och svår att få flytta på sig.
Märkte inte stolpen fast vi var så många på bussen.
Blev en skada på stripsen på bussen.

Så förbannat trångt så det var nätt och jämt att jag kunde ta svängen sedan.
Jag är jätteless på detta nu!!
Inte vettigt att framföra så stort och långt fordon på dessa gator...

Sedan att ingen kan hjälpa till utan de står och glor som ett rymdskepp landar framför deras ögon.
Igår kunde gott någon på bussen hjälpt mig titta också.
Förstår att alla är trötta och inte orkar bry sig...
Det tar på oss alla med den intensiva värmen.
Klibbigt och kvalmigt!

Att inte kunna ta mig fram ordentligt knäcker mitt självförtroende för körningen.
Ingenstans här är vi välkomna utan bara i vägen.

Jag vill Aldrig hit igen!!
Nu har jag provat detta och fixar inte det ilskna tempot och ständiga oväsendet.
Detta var min första utlandsresa och jag hoppas inte skadorna avskräcker från att anlita mig till andra körningar.

Aldrig Italien igen!
Det är jag klar med.
Jag vill köra där människor är vänliga och hjälpsamma.
Vår buss är ingen fiende..
Jösses!!
Grabbarna och tjejerna upptäder gratis på många ställen och det är väldigt uppskattat.
Men bussen får inte existera.

Åkte en extra vända i Lido för att stärka mitt självförtroende för körningen.

Parkerade för natten och cyklade tillbaka till hotellet.
Nästan midnatt när jag kom till rummet, trött och genomsvettig.
Tog en dusch och lade mig..

Absolut inte nöjd med min insats denna dag.

Jag vill hem!!!

Vaknade tidigt Onsdag morgon med grym huvudvärk.
Tog migräntabletter och lyckades somna om och vaknade så sent att jag knappt hann äta frukost.

Gick ut till restaurangen alldeles yr och vimmelkantig.
Fick Resorb av en av föräldrarna för hon misstänkte att jag fått vätskebrist dagen innan, då jag körde bussen och jobbade med all ur och ilastning av instrument och utrustning.

Åt frukosten och kände mig bättre.
Höll mig i skuggan och på rummet tills det var dags för lunch.
Vilade så mycket jag bara kunde.Tog flera tabletter för huvudet innan värken gav sig helt

Lunchen blev fördröjd så jag hann bara äta lite förrätt innan jag måst hämta bussen inför min körning till hamnen, båten till Venedig.
Snabbt upp på cykeln i hettan och iväg till bussen.
Kände att jag behövt lite mera energi i mig.

Möttes av en skållhet buss mitt i solgasset.
Startade och lät den gå och kyla ner sig innan jag körde mot hotellet.

Det var då jag kom i kontakt med trädet....den trista påkörningen med högra hörnet på bussen.Som jag skrivit ett eget inlägg om.

Upprörd och ledsen tog jag mig till hotellet.Inspekterade skadorna tillsammans med Denny.
Hade svårt att tänka på annat än detta.
Förbaskat!
Jag som alltid är så rädd om bussarna jag kör.
Lastade alla som skulle med.
Plocka upp flera längs vägen och åkte till hamnen.

Hade då ringt min vän J som lagar bussar på Axelsson och sedan chefen.
J var på semester i Kroatien.
Blev tröstad med att det bara var materiella skador.
Bussen rullar och går ändå.

Fick verkligen lägga kraft på att tänka på dagen i Venedig som jag sett fram emot så.
Pratade och ventilerade med andra förarkollegor.De berättade om sina smällar de varit med om.

Åkte båten 1 timme drygt.
Sedan en varm promenad till Marcusplatsen.
Mycket folk och tryckande hett.
Bilder på Suckarnas bro togs.
Trodde den var större..

Gondolfärd i en halvtimme ungefär.
Det var härligt.
Se dessa skickliga män med sina gondoler, glida fram på de trånga kanalerna.
Fantastisk upplevelse!
Detta hade jag längtat efter.
Önskade att älsklingen varit med mig ..

Sedan fick vi egentid att vandra omkring.
Vi var några som gick i butiker.
Tog bilder överallt, fikade på ett ställe.
Besökte musikmuseet

Handlade masker.
Lyssnade på skönsjungande gondoljärer :)
Det var härligt!

Gick i gränder, slank in i luftkonditionerade butiker för att få svalka.Det var så varmt!
Drack mängder.

Samlades sedan på Marcusplatsen igen för att gemensamt gå till en restaurang för middag.

Tog bilder i mängd överallt.

En man kom och stack varsin ros i oss kvinnors hand.
De följde sedan efter och skulle ha betalt.Jag hade inte bett om rosen så den fick han tillbaks, så gjorde vi alla.

Lika på Marcusplatsen stacks det fågelmat i händerna på folk och duvorna satte sig på armar och axlar.
Sedan tog de betalt.
Jag öppnade inte händerna för jag gillar inte denna påtvingade försäljning.

Viftade bort dem bara.
Polisen var dit och körde bort försäljare.Det pågick en intensiv säljkomers hela tiden.
Bara pengar i allt!!
Riktigt jobbigt...

Strosade för mig själv sista timmen och tog bilder.
När jag handlade maskerna fick det bli i butik där jag kunde välja i lugn och ro.Betala det pris som stod.
Orkade bara inte pruta och krångla.

På hemvägen i båten var alla jättetrötta och medtagna av värmen och stressen.
De unga flickorna var livrädda för duvorna.De riktigt rös när de berättade.

Många sov hemvägen.
Det blev en vacker solnedgång vi lämnade bakom oss.
Venedig....en kort och intensiv upplevelse.
Nästa gång vill ha mycket mera tid att utforska, besöka kyrkan och se mig omkring.
Kanske rent av bo i Venedig på något bra hotell.

Jag får med mig bruna ben härifrån Italien iallafall :)
Lite konstigt känns det att måst bada och sola med bikini på.

Jag är ju van vid Lyckesand Öland där inga våta kladdiga badkläder behövs.

Det är inte många skador jag orsakat på bussar igenom alla år jag kört...men igår var det dags.

Svängde in på en gata i en trång korsning, på väg till hotellet och mitt i svängen far det fram en bil, vid mitt högra framhörn.
Jag vrider hastigt bussen åt sidan för att inte gå emot bilen och går då i med höger bakhörn i ett träd.

Fy sjutton vad ledsen och arg jag blev.
En instinktiv rörelse att vrida till på ratten för att undvika kollision.

Det är så trångt överallt här i Lido och jag är jätteförsiktig överallt när jag kör.
Men här hände det som inte fick hända.
Skrapade i trädet så lyktglas rök och det blev skrap från trädet.

Kändes helt bedrövligt och jag mådde riktigt dåligt i flera timmar efteråt.
Ringde genast till chefen på Axelssons och berättade vad jag gjort.

Fick verkligen stålsätta mig för att inte förstöra min dag i Venedig.
Tänka på det istället, som jag sett fram emot så grymt mycket.

Pratade med kollegor från den andra bussen som är här.
Blåklint buss.
De berättade om händelser som de varit med om och smällar på sina bussar.
Hjälpte mig lite iallafall.

Vad som helst kan ju hända och när som helst.
Min första utlandsresa ville jag inte ha på detta sätt.
Denna skada kommer att grumla minnet av min resa ordentligt.

Det är inte jag som gör såna saker.
Jag som är så noga!!

Visst...det är bara lyktglas och skrap...men för mig är det ett misslyckande då jag vill utöva mitt yrke proffsigt.