Ligger här i den "nya" sängen och funderar.
Väntar på att Vårdcentralen skall ringa upp mig.

Kroppen min är jättetrött idag, efter gårdagens äventyr.

Känns skönt att jag lyckas ordna med någonting härhemma.
Dagarna går och det är så mycket jag vill göra, men har inte orken till det.
Känner mig som en gnällkärring bara.

Sakta kommer ju mina krafter tillbaka.Alldeles för sakta!
Vilan ger resultat helt klart.
Nu gror oron i mig som en mareld.
Tänk om jag måste återgå till mitt arbete i det skick jag är nu....hur i sjutton skall jag ro det iland.

Kommer kanske palla en vända till Arlanda och sedan tar orkeslösheten över och jag kommer inte att klara någonting mera.
Hur farlig är jag inte i trafiken??!!

Det knyter sig i magen på mig...
Känner mig illamående av tanken att måst ta ansvaret för så viktiga saker fast jag inte orkar.
Var ska jag få krafterna ifrån?
Vem tar ansvaret om någonting händer??

Frågorna ligger som taggar i min mage och mal runt...

Om 40 minuter ringer Vårdcentralen.
Jag behöver få en tid till min läkare.
Få prata med honom om allt.
Försäkrinskassans krångel, mitt mående, svaren på proven som tagits på mig.
Blodtrycksmätningsutrustningen måste tillbaka och jag vill veta vad det visade.

Jag hoppas att mitt blodtryck bara lever rövare för att jag har levt i sån stress.

Huvudet är fullt av frågetecken.....

Jag har ont i magen av stressen inombords.

Jag vill bli frisk.
Få åter mina krafter och börja jobba igen.
Känna att jag inte är beroende av någons godkännande av mina pengar som jag får i mina händer.
Jag vill tjäna dem själv för det har ju blivit så i vårt land att vi som jobbar inte får ta del av den skatt vi betalar varje månad.
De pengarna är inte ämnade för oss.

Inte för mig eller mina likasinnade vänner.
Inte heller för de gamlingar som byggde vår välfärd.

Vårt samhälle håller på att falla i bitar och fort går det.

Pengarna jag betalar in i skatt går inte till oss själva eller dem som behöver dem i vårt land.
De går till den övriga delen av världen som blivit på vår lott att bära ansvaret för.

Så jag förstår hur viktigt det är att jag skall ut i jobbet igen, oavsett om jag är en livsfara eller inte klarar mitt arbete.
Skatteintäkterna från mig måste in för att bära världens problem.
Nåt annat värde än så har jag inte i det land vi lever i just nu.

Min hälsa och mående är fullständigt ointressant.
Bara mina skattepengar kommer in.
Sedan skit samma resten....

Jag tycker om vintern.
Precis som jag gör med alla årstider.

Men då vill jag ha snö och minusgrader.
Det får gärna ligga på -10 så vägarna inte går att salta, utan får ha riktigt vinterväglag.

Det blir så ljust och fint ute.
Glittrande snö en kall solig vinterdag är underbart.

Träningskläder på, broddar på skorna och sedan ut på ett härligt milslångt pass.

Dit vill jag igen och hoppas att det blir snart.
Är så less på att inte orka....

Älskar vintern ändå :)

Vaknade denna kalla, snövita Måndagsmorgon med själen lättare på något vis.Jättetrött i kroppen!

Samtidigt som min näsa kände en främmande doft i mitt sovrum.
Luften kändes kyligare...det var ljusare ute, trots att klockan var bara straxt efter 5.

Vände på mig i sängen och blev då påmind om var doften kom ifrån.
Vår "nya" säng som jag sovit natten i.
Det var den som jag kände.En svag doft som näsan inte känt igen.

Kände en glädje spira inombords, vid tanken på äventyret dagen innan.

Jag, min käresta och en god vän var ut till hans stuga och hämtade denna dubbelsäng som jag nu sovit första natten i.

Det blev ett större äventyr än vi tänkt oss.Ett skogsäventyr :)
Kärestan hämtade mig mot eftermiddagen hemma.Jag hade då ställt undan den säng jag hade mot väggen i sovrummet.
Riktigt tufft för mig då krafterna ännu lyser med sin frånvaro.

Men med vilopauser på soffan så kunde jag städa ur sovrummet.Ville inte ha in nytt i ett dammigt sovrum.
Blev nöjd med resultatet.
Hann vila en timme och äta lite innan avfärd ut i skogen.

Vi möttes på depån våran, åkte ut till vännens stuga i skogen.
Det låg snö på vägen, dryga decimetern men hans bil plöjde fram fint.Tills vi kom till ett ikullfallet träd som hängde över vår färdväg.

Det fixade grabbarna med en medhavd yxa.Snön yrde och grenarna föll och vi kunde köra fram till stugan.
Jag monterade ner sängen medans grabbarna skottade snö, kopplade kärran och gjorde klart.
De bar ut allting.
Jag höll ordning på skruvar och bäddmadrasser.

K visade oss stugan och sedan for vi åter.Ingen enkel match direkt då det var grymt halt.
Två gånger fick kärran tas loss och backas åter för hand.
Tog bättre sats och lyckades få fart på ekipaget.
Snorhalt under snön.

Åkte hem till K och hans fru på lite kaffe innan återfärd.
En trevlig stund i ett vackert hus på landet.
Underbar omgivning.

Åkte så till stan, till min lya.
Tog upp småsaker och låste upp.Grabbarna bar upp sängdelarna.

Jag var då jättetrött och arg på mig själv för att inte orken räcker till mycket.
Så glad att grabbarna fixade allt bärande.
Kramade på dem, tackade och sedan var jag själv med sängdelar spridda över golvet.

Kärestan skulle hem till vovven.
Hans andra bil hade blivit påkörd av en smitare under den tid vi var iväg.
Vittnen ringde honom, som lyckats ta registreringsnumret.
Han skulle kontakta polisen efter översyn av skadorna.
Alltid nåt elände på gång.....suck!!

Jag var tvungen att vila en stund.Äta lite innan ihopmontering av sängen.
Den var enkel att skruva ihop.
Rengjorde allt efter transporten.
Vilade emellan och fortsatte jobba på.
Fann det angeläget att få ihop sängen så jag fick den att sova i.

Till sist, efter bök och stök med madrassen som var stor och otymplig, så var allt på plats.
Benen var som gele på mig, armarna kraftlösa.
Så frustrerande att inte orka!!!
Blir knäpp snart på detta!

Jag som brukar fixa sådant här i ett kick utan att ens blinka.

Fint blev det efter att jag bäddat och fixat klart så långt det gick.
Gamla sängen är ju kvar, uppställd längs väggen.
Den skall till mitt barnbarn i Ramnäs.
Dags för en stor, härlig säng åt henne på hennes eget rum.

Så skönt att få detta gjort och jag är så tacksam över att få denna möjlighet.Vi är tacksamma.
Tack vår fina vän K för vår första gemensamma säng.
Nu kan min älskade börja sova hos mig.
Gick inte tidigare med den mjuka smala säng jag hade.Hans rygg hade inte klarat det.

Nya dörrar och möjligheter öppnas för oss.Steg för steg går vi framåt med vårt liv.
Ekonomin tillät inte att köpa någon ny, dyr säng.Så detta kom som en skänk från ovan.
De behövde göra sig av med sängen och vi behövde nytt :)
Kan det bli bättre.

Firade tillsammans med Ville katt, med det tredje Adventsljuset tänt och en god kopp kaffe, på soffan sedan.

Älsklingen hade anmält påkörningen av sin bil till polisen och vi pratade om det under kvällen.
Förstår inte att man väljer att smita efter att ha skadat andras saker.
Vad är det för människa som beter sig så??
Tydligen var bilen inte ens i trafik.
Oskattad, oförsäkrad och oregistrerad.
Alltså helt ute och cyklade i tillvaron.
Hoppas personen ifråga får stå för sina handlingar och att min älskling får skadorna fixade utan att få några kostnader av det.

Ringde min dotter i Ramnäs att sängen finns nu, leveransklar till lillans rum.

Kröp ner i vår nya, fasta och breda säng och somnade som ett utblåst ljus på bara några minuter.
Helt slut efter dagens äventyr i vinterskogen.

Jag har en stor önskan i mitt liv just nu och det är att jag kunde få några dagar, där jag slipper känna oro och stress i tillvaron.

När pusselbitar lägger sig på plats och det känns som tillvaron är på rätt väg, så kommer nya orosmoment.

Som du säkert redan vet så är jag ju sjukskriven sen 5 veckor tillbaka.
Det räcker långt bara det, i mitt liv som högpresterande, att inte vara arbetsför, må ankbajs mest varje dag.
Kämpa med min självkänsla, få dagarna att fungera fast jag stundtals bara vill sova.
När kropp och hjärna är så utmattad att inget fungerar

Jag är inte frisk nog att köra buss ännu, inte på ett bra tag till.
Oron över min ekonomi knackar redan på dörren och jag känner hur det kryper närmare och närmare den dag då jag inte klarar betala mina räkningar för månaden.

I detta kommer det så ett brev från Försäkringskassan där jag blir delgiven att min läkare måste komplettera uppgifter till dem, för att jag skall få godkänt om jag skall komma få någon ersättning från dem.

Dessutom med hot om att denne inte svarar med uppgifterna inom ett visst antal dagar så förlängs min väntan med 30 dagar.

Men snälla!!!

Läkaren har beskrivit mitt tillstånd och gjort bedömningen att jag är en stor risk att vara orsak till en trafikolycka om jag arbetar med hosta, yrsel, orkeslöshet, trötthet och koncentrationssvårigheter.

Räcker inte det??!!

Jag kör buss!

Jag kör människor mellan Västerås och Arlanda flygplats.
Jag är livsfarlig för mina kunder och medtrafikanter i mitt tillstånd.

Jag kämpade in i det sista innan min kropp sade ifrån totalt.
Jag kraschade under den hosta som jag burit på i nästan ett års tid.
Kämpade för att sköta mitt arbete och det var till och med kunder som ifrågasatte om jag skall jobba, så utmattad som jag verkade.
Kunder som såg mig ofta och då också såg hur jag blev sämre.
Hur min ork försvann mervoch mer

Jag blev hemma till sist, efter ett besök på akuten, där jag fick utskrivet Cocillana hostmedicin med morfin.
Jag grät av utmattning och hostade blod vid det laget.

Jag sov den första veckan mestadels.Andra veckan staplade jag omkring som en zombie härhemma.
Tredje veckan vågade jag köra kortare sträckor med bilen.
Fick välja tidpunkt på dagen och dagsform i övrigt, om jag skulle våga ta mig till affären för att köpa mat.

Hela tillvaron blev en kamp med orken.

Under vecka fyra har jag blivit bättre, sakta men säkert.Kraschat vissa dagar då jag tagit ut mig för mycket.
Det har räckt med att jag varit ut bland människor och handlat och sedan tagit mig hem.
Efter det fått lov att tillbringa resten av dagen i vila.

Nu sista veckan har jag känt en förbättring.Sakta, sakta går det framåt om jag inte själv försöker stressa på mig.

Tester och prover har tagits på mig.
Hjärta och lungor och nu senast 24 timmars blodtrycksmätning då mitt blodtryck varit för högt.
Likaså har jag för tjockt blod.
Nåt är fel i min kropp.

Jag har nästan varje morgon en grym huvudvärk och stundtals illamående.
Krafterna är så sparsamma att jag snart blir galen själv då jag blir bättre så långsamt.
Jag är en högpresterande människa som har full fart i mitt liv och vill så mycket.

Enda sättet att tjäna pengar är ju att jobba.Nu jobbar jag inte och det känns fördjävligt bara det.

Skall jag nu också bli av med min ersättning under sjuktiden så vet jag inte hur jag skall klara detta.
Om inte annat så får jag vänta månader på ersättningen pga detta.

Att ständigt leva under en oro och stress gör mig bara ännu sjukare.
Vetskapen att jag inget duger till då jag inte presterar är åt helvete.

Pusselbitar har ju fallit på plats vartefter och det tack vare den kamp jag fört i tillvaron.
Jag kunde visa fram min förmåga i arbetet så jag fick en fastanställning, en trygghet i arbete och inkomst.

Jag fick förstahandskontraktet på min lägenhet och det känns underbart.

Sedan rasade min hälsa i denna kamp.

Jag blir sakta bättre och jag har en bra dialog med min arbetsgivare.
Har träffat min chef flera gånger under min sjuktid och hon vet hur jag mår.
De vet också att jag knappast är åter i körning detta år längre.
Min chef säger också att det är av yttersta värde att jag är helt ok när jag återgår i arbetet.
Dels för min egen skull, så jag inte återinsjuknar.
Men också för våra kunders skull och medtrafikanters skull.

Hur resonerar Försäkringskassan??

Min läkare skriver att det är stor risk för trafikolycka och Fkassan ifrågasätter detta.

Jag sitter inte på en kontorsstol.
Jag kör buss i trafik!!
En stor buss som rymmer upp till 55 människor.
Skall jag utsätta dessa för livsfara bara för att jag tvingas jobba då Försäkringskassan inte tror min läkares utlåtande.

Jag är helt bedrövad och mår sämre än på länge.
Vaknar med hjärtklappning och stressen dunkande i min hjärna om mornarna....

Varför måste det vara så?

Vaknade vid 6 tiden av mobilväckningen.Efter endast 3 timmars sömn.
Natten blev orolig då det var många som hörde av sig med frågor om olyckan.
Var jag hemma? Det var väl inte jag som kört?
Var min käresta ok? Vem hade råkat illa ut?
Hur skadad? Vad hade hänt?????

Frågorna var många och några svar hade jag inte att ge om tillståndet på vår kära vän och kollega.

På natten sent lade vår chef ut lite info så vi visste att han var under god vård, men inget mera.
Somnade utmattad till sist och min älskade var hemma i trygghet.
Hans kväll hade varit hemsk...
Kollegor hade ringt honom också, vänner hört av sig, oroliga.
Han hade knappt kunnat sköta sitt arbete i tvätthallen.

Jag gick upp 6.20
Direkt i duschen.Väckte lillan som snällt gick upp.
Hon skulle på Nobelmiddag i skolan :) så det var finklänning på.
Gav henne frukost, tog själv kaffe.
Rastade hundarna och sedan iväg med lillan till skolan.

Direkt därifrån till Vårdcentralen och påkoppling av 24 timmars blodtrycksmätning.

Kortare, stilla promenad med hundarna innan deras frukost.

Dottern hörde av sig med frågor om hur det gick med allt.
Jag sökte information om kollegans hälsotillstånd.

Pratade massor med min älskling.Kände en sådan längtan efter honom.
Ville ha honom hos mig, tryggt nära för att känna att han mådde bra.

Åt sen frukost själv innan återfärd till Surahammar och hämtning av lillan.
Snabbt in till stan och jobbet, där chefen mötte upp med information om olyckan.Läget nu och vad som hänt.
Hann träffa och krama om min älskade innan hans körning började.
Det behövde vi båda.

Tog en kaffe och lämnade av två burkar pepparkakor till kollegorna innan vi åkte till mitt.
Rastade hundarna för 4:e gången denna dag innan vi gick in.

Var jättetrött och medtagen.
Dels av allt jag hade att göra, blodtrycksmätningen som klämde om armen på mig var 20:e minut och känslostormen med olyckan.
Allt liksom bara flöt ihop till ett enda surr.

Lagade mat till lillan.
Försökte vila själv någonting.
Dottern skulle komma lite senare.Likaså min älskling.
Gjorde lite mat åt honom och fika åt oss alla.

Vid 16.45 tiden var vi då samlade.
Dotterns bästa vän var med.
Mycket prat om allt möjligt.
Trevlig samvaro och gemenskap, innan vi skildes åt.
Jag följde med min älskling på jobbet.
Åkte med till och från Arlanda.

Vi njöt båda av att ha varandra nära, det behövde vi, efter det som hänt.
Mycket prat om kollegan/vännen som låg på operationsbordet, nersövd på sjukhus.
Väl omhändetagen.

Olyckan väckte mycket känslor inom oss.Varför måste detta hända?

Så skönt att vår vän fråntogs allt ansvar för händelsen.Han hade inte haft chans att agera på något annat sätt.
Hans buss blev påkörd våldsamt, vid förarplatsen, så han klämdes fast.
En hel timme kämpade räddningsmanskapet med att få loss honom.

Föraren i bilen som körde på bussen, avled troligtvis omedelbart.
Frågorna är många där....
Vad hände då den bilen kom över på fel sida av vägen??
Den bilen i sin tur påkördes av en bil bakom.Den föraren fick lindriga skador.

Inga passagerare på bussen kom till skada.

Min älskling följde med hem och vi tog en kaffe innan han for hem till sitt och en väntande son.

Jag själv kände mig älskad, trygg om väldigt, väldigt trött.
Lade mig att sova vid midnatt, med blodtrycksmätaren på mig.
Den jobbade på hela natten, varje halvtimme och jag sov som en medvetslös.

Bilden på mig själv tog jag på förmiddagen och jag ser själv hur blek och trött jag ser ut.

I eftermiddags åkte jag till min dotter och barnbarn i Ramnäs.
Hade haft en jobbig förmiddag hemma med huvudvärk och orkeslöshet.

Låg i soffan med Ville katt, tungt sovande på mig innan jag mot eftermiddagen for iväg.
Ville skulle få tillsyn senare på kvällen.

Jag blir här hos hundarna och barnbarnet till imorgon.
Dottern for iväg på lite egentid med en god vän och kommer hem imorgon.

Väl unnat!
Hon har det så tufft min unge.
Fixar ensam med dotter och hundar.
Känns bra att kunna hjälpa henne lite.

Jag gräddade pannkakor av havremjölk till middag åt lillan och mig.Även katten Pompis ville ha pannkaka :)
Lustig katt.

Vi såg på barnprogram, läste Bamse och sedan somnade lillan vid 21 tiden.

Orolig kväll då en av våra bussar varit med i en olycka och en god vän och kollega skadades allvarligt.
Många telefonsamtal, sms och frågor.
Vi väntar nu på besked hur illa skadad han är.
Ber och hoppas på det bästa.

Min älskling har ringt mig otaliga gånger under kvällen.
Tryggt att höra hans röst.

Jag var ute med hundarna på en kisspromenad för en stund sedan.
Är ju inte van vid att gå med två stycken så det var en ny upplevelse.
De skötte sig så fint så.
Lyssnade på vad jag sade och sedan blev det tasstorkning i trappen innan de fick gå in.
Båda lade sig snällt ner och lät sig torkas.

Nu gnager de på tuggben som matte lämnade åt dem.

Jag ska själv snart isäng.
Är helt slut efter allt idag

Igår när jag kollade min post så blev jag så glad och varm.

Där låg de första hyresavierna i mitt namn för denna lägenhet.
Jag fick ju förstahandskontraktet på den från 1/1 2017.

Nu närmar sig det datumet och bara av att se mitt eget namn på fakturan gjorde mig överlycklig.

Oron var ju stor under ett halvårs tid då jag sökte boende med ljus och lykta.
Det fanns inget!
Den enda jag fick ens titta på var en jättedyr pytteliten trea på Gunillbogatan med en hyra på nästan 11.000:-
Det går ju inte!
Jag tjänar ju inte mer än att jag får max 20.000:- i handen efter övertid och ob.
Nu är hyran på knappt 5.200:- med parkering/elstolpe.
Den här lägenheten är på 61kvm och trean jag fick erbjudande om var på 68kvm.
Alltså betala mer det dubbla för 7kvm till.
Nää...
Jag var helt förtvivlad när jag kom hem från den visningen.

När jag sedan fick meddelandet från Avorum att jag kan bo kvar här, så var min lycka fullkomlig.
Ett steg i rätt riktning.

För min del hade det blivit husvagnsboende vintertid också, om detta inte löst sig.

Glädje :)

Mina dagar går, fast jag inte jobbar.

Känner mig sakta bättre och det ger mig glädje och mod att blicka framåt.

Det är så mycket jag vill göra och känna att jag kan påverka.
Men bromsen i kroppen är i och den lossnar lite i taget.Väldigt sparsamt.

Gjorde inte många knop igår men ändå resulterade det i att jag sov vid två tillfällen på soffan.
Lägger mig för att vila, se på tv och bara försvinner in i sömnens värld.
Ofta med Ville katt spinnande på magen.

Gick upp vid 8 tiden på morgonen igår. Kaffe i sängen givetvis.
Lite blogg och tankar.
Sedan upp och duschade, bäddade.
Hade tvättstuga bokad 10 så det blev tre vändor till källare och 4 maskiner tvätt, under 3 timmars tid.
Andfådd och darrig i knäna låg jag sedan i soffan och bara vilade.

Känns så jobbigt att det inte finns ork i min kropp!!

Kämpar med min känsla av oduglighet.Samtidigt som jag blickar framåt.

Min dotter och lillan kom sedan vid 13 tiden och hämtade mig.
Vi åkte till Maxi Hälla och handlade.
Jag behövde varor till Juldagens julbord för familjen.
Inhandlar lite i taget för att slippa stressa.Skönt att komma ut.
Vill bara ta det lugnt när jag går där bland hyllorna och planerar.

Vi köpte mat på donkan, åkte till Björnöbron och åt där medans vi såg ut över vattnet.Pratade om livet, om julen...

Kom hem och hann inte ens plocka ur kassarna innan jag var tvungen att lägga mig och vila.
Somnade en timme i soffan.
Tog mig ett varmbad då jag kände mig frusen.
Har nyst mycket under dagen...hoppas att jag inte åker på en förkylning mitt i det orkeslösa också.

Senare på kvällen fixade jag mackor och kaffe.Besökte min älskade på hans rast.Fick en stund av välbehövlig samvaro och goda samtal.

Blir mycket jobbsnack också då hans arbetssituation är jättejobbig.
Det krävs så oerhört mycket av honom så det hamnar på orimlighetens sida.
Detta gör mig arg och ledsen.
Vi kämpar och hoppas på en förändring.
Det räcker med att jag går sänkt härhemma!!

Mejlade till planeringen om min status och hur det ser ut framöver.
Likaså uttryckte jag mina tankar om allt som sker med kollegor som sliter halvt livet ur sig just nu.
Förändring måste till och det snabbt!
Annars ligger det flera långtidssjuka snart i systemet.
Till vilken nytta!

Kom så hem vid 21 tiden.
Min mage hade bråkat hela dagen.
Värk, svullen och orolig.

Jag längtar så efter att få ordning på min hälsa så jag kan börja leva igen.
Tuffa fram med minuskrafter är inte min grej.

Min vikt ökar och musklerna faller ur.
Mår pyton av att inte orka träna.

Planering av mina dagar är jätteviktigt, då orken är begränsad.
Mår bättre än för en vecka sedan.
Jag är otålig och vill framåt snabbare...bara det i sig blir ett stressmoment som jag måste jobba med ständigt.

Sover gott om nätterma.
Drömlöst och stilla, det är bra.
Allt går framåt :) sakta men säkert.