Att vara hemma och sjukskriven, som jag nu är, känns inte direkt som någon vinstlott.
Sakta men säkert känns det som jag förlorar min egen värdighet, duglighet och självaktning.

Långsamt blir jag bättre och piggare.
Orkar en liten bit längre varje dag, men så sakta....alldeles för sakta för mitt eget välbefinnande.

Vissa dagar uträttar jag mer än andra.
In käresta konstaterar i telefonen, att jag låter piggare och gladare.
Det gör mig glad, för då är jag på rätt väg.
Nästa dag kan jag vara så trött, så trött återigen.

Tisdagens energi gick åt till att besöka min syster, på hennes boende.
Min son följde också med.
Vi grattulerade henne på 53 årsdagen, som var i Söndags.

Gjorde mitt allt för att försöka lyfta hennes tunga sinne, där hon satt i sin fåtölj, med sin slitna, tunga kropp som är sjuk utav cancer och allt annat hon bär.
Det kändes som att jag gick sönder inombords idag, av att se henne.Höra henne prata om sin oro och den instängda värld hon lever i.

Jag vet med mig att det enda jag kan göra för henne är att besöka henne och finnas där, då och då.
Sjukdomsdelen kan jag inte göra någonting åt.

Gav henne i present två änglatavlor som jag visste hon skulle bli jätteglad över.Min son och jag hjälptes åt att sätta upp dem på väggen.
På ställen där hon såg dem från sin fåtölj.

Livet har verkligen givit oss olika tillvaron.
Jag har alltid varit den aktiva, friska och fartiga av oss två.
Syster min har varit tvärtom.
Som natt och dag.

Kände mig efter hemkomst sedan, väldigt tömd på energi och uppgiven på nåt vis.
Önskan finns ju alltid att kunna hjälpa alla som behöver det.
Men jag är ju bara en människa och jag har egna barn och barnbarn som behöver mig.
Allt har ju en begränsning.

Just nu när jag dessutom själv är sänkt i orken och lever i känslan av otillräcklighet med mitt eget, så blev sinnet ännu tyngre en stund.

Kunde prata av mig med min älskade som har full förståelse, då han lever i en krävande sits med sina sjuka föräldrar.
Det samtalet behövde jag i stunden.
Förståelsen för min känsla av hjälplöshet, samtidigt med självinsikten att vi inte mäktar med mer än vi gör för våra anhöriga.

Jag vet också att min mor är arg och besviken på att jag inte orkar med henne också i allt som nu finns runt mig.
I min värld är det en full kamp som pågår att bara orka med mitt eget.

Hur jag än gör så blir det fel nånstans.Otillräckligheten är ett faktum och knäckande om jag inte hade förmågan att använda de verktyg jag har för att skärma av.
Det måste jag för att inte brytas ner.

Idag har jag återigen slagits med en envis huvudvärk.

Min yngsta dotter skulle ha behövt mig idag då hon mådde så dåligt.
Jag var tvungen att förklara för henne att jag ligger på soffan och mår urk, att jag inte kan åka någonstans.
Försökte att hjälpa henne i text och ord.
Kändes skit att inte orka hjälpa mitt eget barn.
Kraften hade jag redan bränt på annat.

Ville katt låg på mitt bröst och gav värme och energi, allt vad han förmådde.
Han ville vara så nära det bara gick.

Just nu är han precis intill mig igen.

Pratade med min älskade medans han åkte hem till sitt efter kvällsjobbet i tvätthallen.
Våra samtal är så värdefulla.
Kan inte längre vara utan dem.De är min trygghet och grund att vila på.

Han var över på sin rast under kvällen och tog sig kaffe och smörgås.
Skönt att få rå om honom den halvtimmen.
Sorgligt att se hur ont han ännu har i sin rygg.Men han klagar inte utan kämpar på.
Härliga människa med en styrka i själen som är grym.
Älskar honom så!

Det var trevligt att träffa min fina son idag också.Såg det på honom att det blev ganska chockartat för honom att se sin moster i så dåligt skick.
Han är en så ödmjuk och känslosam människa mitt äldsta barn.
Min älskade son :)

Syrran min är som en gammal människa.Hon lever väldigt mycket i minnen och det förgågna.
Hon pratar mycket om händelser från sin egen barndom och från när barnen hennes var små.
Precis som gamlingar gör.
Hon är då 5 år yngre än jag...
Känns underligt.

Livets gång....