Helgen tillsammans med min käresta i hans stuga gav mig så mycket tankar och känslor att bearbeta, så gårdagens arbetstimmar gick åt till att smälta alla intrycken.

Det blev så mycket på en gång.
En tillvaro där bara han och jag existerade, nära, och innerligt.
Det var fantastiska dygn vi fick tillsammans.Utan orosmoment eller störningar.
Jag mår så bra i själ och hjärta nu efteråt.

Under mina arbetstimmar igår, närmare bestämt 10 timmar, så sade jag inte mycket.
Hälsade självklart på mina kunder i vanlig ordning, men inget mera.
Jag ville inte släppa in någon innanför mitt skal.Ville vara för mig själv, inne i min bubbla av glädje och lycka.
Stämningen jag bar vara bara min....

Det var ungefär som att ha en go karamell i munnen som sakta, sakta smälte och gav ett välbehag inom mig som var härlig.Som fick mig att le där vid ratten, för mig själv.
Samtidigt en saknad och längtan efter mera.

Jag satt och tänkte på hur trygg jag känner mig med honom.
Som under bilfärden till stugan, vistelsen hela helgen,likaså hemfärden då vi åkte en annan väg för att kunna tända ljus på min fars grav.
Känslan att ha med honom till viloplatsen där min älskade far låg, människan som betytt mest i mitt liv, som rycktes bort så tidigt, i ett skede i mitt liv då jag som mest behövde honom.
Nu hade jag med mig mannen jag nyligen startat ett gemensamt liv med, till honom.
Jag presenterade honom, tyst i mitt hjärta, för min far.
Kände mig stolt och glad :)

Tänkte som jag alltid brukar när någon människa betyder mycket för mig, som när mina barn föddes....tänk om far fått träffa honom...
Samtidigt vet jag att far ständigt är med mig och redan har träffat min kärlek:) kanske är det rent av far som fört oss samman.

Vi for så vidare så jag kunde leverera en kartong med saker jag av misstag fått med mig då jag flyttade från mitt x hus.
Det kändes oerhört befriande att sätta punkt på det kapitlet i livet också.
Att även i den stunden ha med mig min kära, som stöd och trygghet :)
Min käresta är en stark människa...att finnas för mig i en sådan stund också.
Omvälvande!

Han växer i mina ögon som människa för var dag som går, när vi pratar, när vi ses och är ett.

Igår när vi samtalade via våra mobiler så kom jag till ännu en insikt, en klarhet som fick mig att gråta av tacksamhet.

Han var som Brandman med i somras och kämpade i en veckas tid vid den stora, hemska branden i Västmanland.
Slet och jobbade med sitt liv som insats.Timme efter timme, dag efter dag..
Det var lägen där det såg riktigt illa ut och hans tankar svepte vid om de skulle klara sig med livet i behåll.
Då elden fanns rasande och förintande runt ikring dem....spärrade deras väg till frihet...
Hur de fått slå sig ut igenom eldslågorna runt ikring sig...
Det hade kunnat gå på ett helt annorlunda sätt än det gjorde...

Nu gick det bra :) Det var bestämt att vi skulle träffas.
Jag tackar Gud för att han ännu inte fanns i mitt hjärta vid den tidpunkten då elden härjade...hade det varit på det viset så hade jag funnits där i hans närhet och stöttat, hjälpt till och funnits nära honom ständigt.

Nu fanns jag på avstånd, hemkommen från Öland, enkomt för att vara Standby bussförare för eventuella evakueringar.
Jag visste inget om att han fanns där, i eldhavet....min blivande kärlek, min nuvarande kärlek :)
Min glädje och trygghet i livet idag.

Min bubbla igår bar jag med mig, omslöt mig med den.Som en stor, varm härlig kram från min käresta....

Livet är ständigt så oförutsägbart, jag skulle ju inte träffa någon hade jag ju själv bestämt.
Försökte ju vara tillsammans med en man nyligen som visade sig vara en helt annan än den han utagav sig för att vara.
En illusion...

Det finns en visa som passar så bra i det som nu sker...orden i den speglar en sanning i mitt liv...
Jag lyssnar på den och känner in, ryser, blir tårögd, glädjefylld och lättad i en salig blandning.

Cajsa Stina Åkerströms ... Av längtan till dig

Det finns en himmel på jorden och jag lever i den:)
Så underbart!

Att träna till tävlingar och för att själv må bra är en morot i sig, vilket ger kraft och energi.
Träningen gör min kropp stark och hållbar.
Tack vare den klarar jag mitt arbete som bussförare bra.
Stillasittandet, vridningarna, monotona rörelserna vid biljettförsäljnig, samt de dåliga, ojämna vägarna vi åker på.
För att inte tala om alla farthinder vi måste utsätta våra ryggar för.

Härom dagen fick jag ännu en värdefull anledning att träna.
Jag ser fram emot att få använda träningströjan i vår då det blir varmare.
Jag stödjer Brandmännens Cancerfond via min käresta.
Tröja, mössa och ett märke inhandlades av honom som jag använder.
Känner att det är ett viktigt syfte för mig då min kärlek är Brandman.

Just Brandmän drabbas oftare än andra av cancer och det ska lyftas fram, tycker jag.
Drar mitt strå till stacken genom att synas i min träning.

Bär på min bussuniform märket Röda Slangen.
Vår policy är på företaget att vi inte får ha på oss annat än just uniformen, men nu väljer jag att vara lite rebellisk ett tag:) i ett bra syfte.

Jobbet får väl rycka mig hårt i örat.

Hade idag i mitt nystartade Marathonträningsprogram 6 km.
Det var verkligen inte så bara som man kan tycka....

Alla dessa veckor som gått utan träning i samband med den långvariga luftvägsinfektionen har verkligen plockat ner mina kapilärer.
De tunna fina blodkärlen som hjälper till att syresätta musklerna.
De är nere för räkning i min kropp och jag har en tuff väg att vandra för att bygga upp dessa på nytt.

Kämpade och slet idag....
Andningen tog ner hastigheten fullständigt så det blev inte mer än kanske 500-600 meter jag fixade att springa innan jag fick lov att sänka till rask gång istället.
Frustrerande!
Benen vill springa men andningen ligger i som en handbroms.

Nåja....pratade med min käresta i telefon om detta och han tröstade mig med att det kommer snart att kännas bättre.
Han vet ju hur envis jag är och vägrar ge upp.
Klättringen till bra form har satt igång igen och jag planerar min mathållning noga för att ha energin till detta.

Dagens pass slutade med 7.5 km löpning/jogg/rask gång.
Kom hem jättetrött och svettig.

Väldigt halt på vägarna och gångbanorna så jag styrde stegen till min fina bana i skogen istället.

Nästa pass kan bara bli bättre:)

Sitter i min säng och idisslar allt ifrån helgen som gått ....
Vilken helg!

Dessa dagar har verkligen hjälpt mig med riktningen i livet.
Jag vet nu vad jag vill och känner :)

I Fredags efter min långa arbetsdag, som delvis förgylldes av att min käresta åkte med mig på sista turen, så packade vi in mina pinaler, Titti katt med det hon behövde med sig och åkte till min kärestas stuga.

Han har under den tid vi talats vid pratat en hel del om stugan som han trivs att vara vid.
Det förstår jag verkligen efter denna helg.
En underbar plats för vila, utevistelse och påfyllning av energi.

Stuga förrestesten :)
I min värld är denna mera som en liten gård, med huvudbyggnad, gäststuga, bastu och ett stor vedbod.
Ytor som räcker gott och väl för att bo permanent om man skulle vilja.
Ligger jättefint med skog runt, grannar som inte är precis intill och ca 500 meter till sjö och bad.
Jättefint allting!

Där boade vi in oss under Fredagskvällen dit vi anlände i mörkret.Tände en härlig eld i öppna spisen och bryggde på kaffe som doftade i hela stugan.
Vi bäddade rent och fick upp vår packning.
Gjorde inte så mycket under kvällen utan bara njöt av att vara tilsammans.
Utan något som oroade eller störde oss.Där kunde vi vara, bara vi med vårt:)

Sov tung under natten.Jag själv väldigt trött då jag ännu inte börjat äta ordentligt, bara lite Soygurt efter fastan.
Skriver mer om den i ett eget inlägg.
Fastan har gått bra.

Lördagen ägnade vi åt varandra.
Vi gick upp och intog morgonkaffet vid levande ljus, åt frukost lite senare.
Pysslade med allt möjligt i stugan.
Tog en promenad i omgivningarna, ner till sjön.
Så vackert!
Vädrets makter bjöd oss på perfekt dag med några graders kyla, gnistrande solsken, helt vindstilla.

Under Fredagskvällen fick vi lite snö så det vita täckte marken, så ljust och fint.

Vi har ständigt så mycket att prata om.Skoja om och glädjas åt i vårt umgänge med varandra.
Vi trivs i varandras sällskap:) precis hela tiden!
Så skönt!
Vi har en gemensam livsglädje som ger oss kraften att leva i de motgångar som ännu finns för vår totala sinnesfrid med varandra.
Det finns ännu någon som inte vill oss väl, i sitt egna dåliga mående.

Detta bär vi tillsammans min kära och jag.Det binder oss bara ännu närmare varandra, snabbare än vi trodde var möjligt.
Vi ger varandra styrka i det vi lever i.

Tids nog kommer den tid då vi totalt kan ägna all kraft åt det vi vill, det som ger oss den livsnäring vi behöver.Våra nära och kära finns med oss och det är av största vikt.

Efter vår 4 km långa rundtur till fots intog vi en lätt sopplunch i det varma, ombonade köket.
For sedan till Söderbärke och besökte små, söta Julloppisar som drevs att gulliga, rara tanter.
Hittade en del smått och gott, julklappar:)
Så mysigt att botanisera bland hyllorna tillsammans.

Handlade med viltfågelmat till det välbesökta fågelbordet utanför stugan.
Så skönt att bara sitta och lyssna på berättelser som min kära tilldelade mig under bilfärden hemåt.

Det märktes hur han trivs med trakten och dess historia.

Kvällen bjöd på bastu och gemenskap i lugn och ro.
Titti katt trivdes enormt.
Hon kunde vara ute så mycket hon själv ville eller bara kura ihop sig i soffan med oss, vid den öppna spisen, levande ljus och värme.
Vad vi mådde gott alla tre:)

Det är så mycket mera jag skulle vilja skriva om från vår härliga helg men jag vill behålla det för oss själva.
Vi mår så bra med varandra och bara njuter av den närhet vi har fått till varandras hjärtan, redan efter så kort tid.
Vi har ju så mycket till skänks tack vare vår lika ålder och bakgrund från samma bostadsort.
Vårt tänk är så oerhört lika.Inställningen till livet och framtiden likaså.
Vi har så lika värderingar.
Personkemi som bara stämmer:) helt enkelt.

Söndagen ägnade vi tiden åt att greja i stugan inför kommande vistelser.
Bytte ut lite gardiner.
Jag älskar ju inredning och framförallt att ta fram det fina i ett rum.
Lyfta fram det i ljuset.

Efter lunch packades så bilen för hemfärd.
Den hemfärden får bli ett eget inlägg för den var också något extra.

En helg i stugan som gav oss båda en mersmak för varandra :) i allra högsta grad.

Igår kväll överraskade min käresta med en så gullig present :)

Jag har en förmåga att frysa om fötterna inomhus, framförallt om det är lite kallare golv.

Han hade uppmärksammat detta och gav mig ett par jättesköna, fina "tossor"
Jag blev jätteglad:)

Vi skall åka till hans stuga i helgen och där är det visst kalla golv lät han mig veta:)

Röda rosor är härligt att få men detta var ett strå vassare.
Härlig omtanke!

Tack mitt Hjärta:)

Igår eftermiddag då jag anlänt hem och kört igång tvätt nere i källaren, ringde min yngsta dotter att deras Bassethund Laban, mitt eget lilla "barnbarn" hade nyst slemmigt blod.

Vi pratade en stund och kom till gemensamt beslut om att hon kontaktar Strömsholms Djursjukhus och rådfrågar.
Jag fortsatte med mitt härhemma.

Tänkte på vad mycket sjukdomar det varit ett tag, som pågick även nu .
Mina minsta barnbarn som periodvis var rejält förkylda, hostiga och febriga.
Hur bådas mammor och även pappor kämpade med att pussla ihop livet, vardagen med arbete och försörjning ändå.Fast nätterna blev söndertrasade av gråtande, sjuka barn.Hur de ändå fick till sina liv med hjälp av släkten då och då.
Jag vet hur sådant tär i längden, både på krafter och ekonomi.

Känslan som mamma av att inte räcka till åt alla.Barnen, respektive, arbete och allt som finns i det egna livet.Mycket blir till prioriteringar.
Vad går först....sådant är svårt idag i det samhälle vi lever i.

Tycker synd om mina döttrar som behöver leva i detta.Försöker hjälpa till så gott jag bara kan.

Så och i detta fall med Laban.

Dottern ringde att de bett henne åka in till sjukhuset för att visa upp Laban.
Så gjorde vi, hon åkte med Laban från sitt håll och jag från Kungsör.
Vi anlände samtidigt, i mörker och tät dimma som denna December eftermiddag bjöd på.

Vi blev snabbt omhändetagna och Laban fick komma först till en rar, söt sköterska.Han morrade lätt först då han inte gillar stället, efter den tid då han var där på täta besök efter att ha fått en sticka i ena ögat.
Sedan dess är han lite rädd.

Han blev undersökt och konstaterad att det var svårbedömt utan vidare undersökningar.
Läget kändes inte akut och de hade mycket patienter inne och fler på väg in med större skador.
Vi fick välja mellan att bli sittande hela kvällen/natten eller få en bokad tid senare någon dag.
Vi valde det sistnämnda.
Det gynnade ingen att vi satt där och väntade.

Det kunde vara många olika saker blödningen berodde på.
Laban hade inte feber och det var bra.
Det kunde vara att han fått in något i övre luftvägarna, som satt fast och irriterade.Det kunde vara en tandrot som bråkade.Eller att han nyst sönder ett blodkärl som inte ville läka.
Vi fick också veta det otäckaste...att det kunde vara en tumör som växte....
Dottern och jag såg på varandra, på Laban och vi kände hur det knöt sig i bröstet...hoppas, hoppas att det inte var det sista!!

Vi behövde inget betala för detta besök och fick en ny tid på Måndag för mera noga undersökningar och prover.
Dottern fick ta mitt betalkort för att ha den tryggheten om kostnaden bar iväg.Laban skall ha bästa vården!
Han är en familjemedlem och då sluter vi upp och hjälps åt, som vi alltid gör.

Mormor finns för sina små <3

Vi åkte så mot Surahamnar.Även jag.
Fick några timmar av guldvärde med min käresta, sådar bara helt appropå :) Det var mysigt.
Vi har mycket att tala om.
Åkte så hem sent, väldigt, väldigt trött.

Har ju ännu inte börjat äta mer fast föda än några majschips.
Krafterna tryter mot kvällen.
Skön känsla i magen att inte ha ont.
Träningspass väntar Fredag morgon.

Pratade med dottern i telefon hela vägen hem.Laban sov i sin korg fridfullt.
Lilla gubben!
Jag ber för att det bara är något lindrigt i hans söta nos, som är lättbehandlat.

All heder åt Strömsholms Djursjukhus.Mycket vänlig, kunnig och proffessionell personal.
Tack!

Somnade tidigt Onsdag kväll efter en riktigt lång arbetsdag.
Detta blev min 7:e dag i fastan som jag kände under kvällen att jag nu bryter med att äta lite fast föda.
Detta bestod i majschips som jag tuggade i mig i småbitar, tuggade noga för att skona magen.
Det var inget tungt för magen att försiktigt börja jobba med, lite salt.

Hade tidigare under eftermiddagen ätit buljong, kändes bra.

Kommer att fortsätta med de juicer som är kvar och försiktigt trappa upp för att låta magen ännu vila.

Har nu gått ner 4 kg i vikt och det känns i hela kroppen.
Kände mig tidigare jäst i magen och den sprängvärkte ständigt, vilket tog på krafter och humör.
Uniformsbyxorna kunde jag inte knäppa då de tryckte och gjorde ont.
Nu sitter de perfekt :)

Känns att jag tappat överallt på kroppen.Ringarna sitter bra igen och alla kläder är bekväma.
Det behövdes inte mer än denna fasta för att få allt i balans igen:)
Tufft men jätteeffektivt!

Mina munsår som blossade ilsket smärtande på överläppen efter infektionen, har läkt ihop snabbt och är snart ett minne blott.

Säkert har kuren rensat bort slaggen efter de värkmediciner, slemhinneavsvällande och cortisonet jag måst stoppa i mig i veckor.
Bra ursköljning!

Det ska bli härligt att fortsätta med Marathonprogrammet jag började med i Tisdags.
Ser fram emot en vinter med härliga, tuffa, intensiva träningspass:)

Har också bestämt mig för att magen skall få laktosfria mejeriprodukter framöver, se om det hjälper, att magen inte blir så irriterad.
Min skiftgång är en stor bov i dramat, det vet jag, denna oregelbundenhet som ständigt råder.
Ska försöka att inte äta efter 19 på kvällen, ge bara flytande.Det borde vara skonsammare.

Gör ett försök:)

Vidare känner jag att livet kommit in i en ny fas, nya värderingar.
Nya friska tankar som ger energi och glädje.Samtidigt som ett utflöde hotar som jag inte känner att jag behöver i mitt liv.

En man har kommit in i mitt liv som genast tog en stor plats i min vardag.
I mitt hjärta och i mina tankar.
Som jag känner att jag är beredd att släppa in i min vardag.
Vi har så mycket lika tänk om livet, om gemenskap och värdet av att leva, så det känns direkt från start oerhört värdefullt.

Jag behöver inte ändra mig som människa utan vi har en hel del som redan ger en gemenskap i sig.
Vi är årsbarn.Har levt på samma ort o många, många år med varsina familjer.
Det finns ett igenkännande i så mycket att det känns som vi varit vänner väldigt länge.

Vi tänker lika och njuter oerhört av varandras närhet.
Samtalen är många, långa och skrattet bubblar ständigt i vår tillvaro.
Vi har en rolig, givande, njutfull tillvara.
Vi pusslar så gott det går med att kunna ses och i det finns det just nu en del gnissel.
Vi är begränsade i vår samvaro i hans hem då allt inte är klart med hans ex.

I detta sitter vi just nu och det tar en hel del energi, även fast jag väljer att begränsa utflödet för egen del.
Vill inte lägga mig i fast jag ser hur min käresta far illa.
Jag stöttar så gott jag klarar.
Försöker att inte ta åt mig av sådant som indirekt är riktat mot mig, som ny partner i hans egenvalda liv.

Det gör fruktansvärt ont att bli kallad vid kränkande benämningar, trots att personen i fråga, som det kommer ifrån, inte ens vet vem jag är.
Denne i sig mår väldigt dåligt i sin destruktiva situation.Jag försöker förstå dennes sits också.
Jag väljer att stå utanför, men det är inte så lätt.
Jag löser det på mitt sätt...placerar mig lite avvaktande, men ändå stödjande vid sidan av.
Jag finns men står inte i skottgluggen för den process som pågår.
Utsätter mig inte mer än jag själv vill och klarar helt enkelt.

Allt kommer att bli bra, lösa sig till det bästa.
Jag väljer att värna om det som känns bra och det är oerhört mycket.
Tids nog släpper proppen och vi kan leva som vi väljer, han och jag.

Jag mår så oerhört bra själv i mitt liv och det i sig ger en styrka i allt.
Ingen sänker mig!
Jag håller mig ifrån att börja "bära omkring på andras apor" dvs att jag tar inte på mig andras problem.

Den tiden är över, har gjort det i så himla många år och äntligen lärt mig hantera den biten, utan att behöva känna att jag sviker eller är en sämre människa för det.
Var och en får ta huvudansvaret för sitt liv, precis som jag själv gör.
I detta har jag absolut inget emot att stötta och hjälpa, men inte på bekostnad av att jag själv far illa.
Då är det stopp.

Nu i nattens timma känner jag återigen hur styrkan och energin inom mig växer, den fick sig en knäck igår.
Sömnen har givit vilan hjärnan och kroppen behöver och tänket är lättare igen.
Kände mig dämpad och trött igår eftermiddag och kväll.
Försatte mig själv i Standby läge några timmar helt enkelt och det gjorde susen.

Det levande ljuset jag tänt, brinner med en klar, stilla låga.
Titti katt spinner, halvsovande intill mig och thet i koppen smakar gott.
Känner mig lugn och trygg :)
Så skönt!

Ser med förväntan fram emot helgen då jag är ledig.
Vi har lite planer på att åka på något mysigt, gemensamt.Får se om det blir så.
Jag behöver iallafall leverera lite julsaker jag råkat få med mig efter flytten från mitt x i Örebro.
Skall köra dit dessa och samtidigt åka till min fars viloplats i Lindesberg.Lägga en vacker vinterkrans och tända ljus.

Det är länge sedan jag var där.
Känner då och då att jag vill just till den platsen, även fast far och jag finns tillsammans i mitt hjärta ständigt.
Tänder ljus gör jag lite överallt.I kyrkor, minneslundar, eller i mitt eget hem.
Far finns med mig ständigt....
Saknaden försvinner aldrig...men den har förvandlats till någonting varmt och behagligt från att tidigare i livet varit en fruktansvärd börda, eller kanske mera likt ett tomt hål inom mig.
Nu är det hålet fyllt av glada minnen och tankar, från händelser och ord som utbyttes mellan min älskade far och mig, min tryggget, mitt ankare i livet.
Ett ankare som så brutalt slets upp i barndomsår...då mitt liv flöt ut i ett kaos och en vilsenhet som inte ord bär...
Att mista den som står en närmast är svårt, väldigt svårt.Framförallt om man är ett barn.

Detta har präglat mitt liv så mycket i alla riktningar.Jag förstår min sökan efter trygghet, letan efter det rofyllda och harmoniska.
Flykten från det hotande, övergivande...jag förstår grunden idag.
Livets väg är så fyllt av olika valmöjligheter.
Själv har jag valt den givande, positiva livsstilen.
Den som ger glädje och värme, gemensakap, tillit och fullkomlig sanning.
Jag väljer livet :)

Längtar efter min kärestas varma kramar och mjuka röst.
Nu skall jag sova lite till innan Torsdagens arbete.

Tisdagen skulle egentligen varit den sista dagen i min fasta, men det går så bra att jag fortsätter några dagar till.
Känner att jag är uttömd på energier på kvällen när det är dags för nattvila och då är det helt ok.

Var in till Västerås igår.
Först Mammografi, besök på gamla jobbet och sedan en fika och pratstund med en gammal, god vän.

Åkte efter det tillmin käresta en stund innan hemfärd.

Lite uppdatering såhär bara.Känner inte för att skriva något mera just nu, mår inte riktigt bra i själen...
Löser det först och skriver sedan