Sitter i den invändigt nedsläckta bussen och åker till Arlanda för att jobba som Värd.
Känner mig inte direkt motiverad.... Men det gör jag sällan när jag sitter och åker de 1 1/2 timme som det tar från Västerås.
Känns som bortkastad tid.

Jag vet att när det väl är dags att jobba så tycker jag att det är kul.
Träffa kunder och hjälpa mina kollegor, då de kommer in med resenärer i sina bussar, stressade och jagade av körtiderna som inte är tillräckliga.

Jag tror att jag gör nytta iallafall....
Det lär väl höras på mötet ikväll.

De flesta i bussen sover och några sitter och pratar, förväntansfulla inför sin resa.
Kollegan kör mjukt och fint.
Känns tryggt att åka.

Blir bara så förbryllad över värmen i våra bussar.
Det kan vara varmt och behagligt, för att i nästa stund dra kallt och luften är riktigt kylig.
Att det inte går att ha en jämn temperatur.

Det blir jacka på och jacka av hela tiden.

Tog mig för en stund sedan lite kaffe och medhavd macka.
Rågbröd som jag börjar hicka av om jag inte dricker nåt i tuggorna.
På det ett äpple.
Hoppas på att slippa magvärk idag, som jag hade i förra veckan.

Ganska mycket resenärer på turerna som kommer in under dagen.
Så jag kommer att ha och göra.

Märsta nu, snart framme.

Fotot är från den dagen jag fick jackan.

Första tanken när jag vaknade var.. Har inte älsklingen gått upp ännu? Han ska jobba tidigt.
Det visade sig att han redan var uppe.
Högen bredvid mig var bara kudde och täcke.

Ville somna om igen men hjärnan tyckte att vi sovit nog.
7 timmar fick räcka.
Gick upp och pussade min älskade hejdå när han trött stod arbetsklädd i hallen.
Förmiddagsskift är inte hans grej alls.

Tog på kaffe och tände levande ljus i sovrummet.
Behaglig start på dagen, på arbetsveckan, som jag vet kommer bli lång och intensiv.

Kände närvaron av någon i rummet och det syns ju även på fotot att jag inte är ensam i rummet.

Jag har under de senaste dagarna saknat min Titti så oerhört.
Känt hennes närvaro.
Kanske är det hon som är med mig här, för att trösta i saknaden.
Jag hoppas det

Det är så tomt utan henne.
Tre år har snart gått och jag tänker så ofta på henne.
Tänker på hur hon skulle tyckt om att bo med oss här i lägenheten.
Säkert är hon här då, för att ge mig ro.

Min lilla underbara livskamrat som var med mig i 15 år.

Snart är det Första Advent och då kommer jag att varje dag, fira Julen.
Fira han som kommer att födas till Jorden.

Kommer att lägga in några besök i kyrkan, för jag känner att jag behöver det.
Gemenskapen i kyrkan, i tron, i värmen och hoppet om att livet kan vara utan oro och stress.
Jag vet att min sambo inte kommer att följa med och det respekterar jag.
Han och religion är inte kompatibla, så är det bara.
Han respekterar min Gudstro och lever i det.

Advent har stor betydelse för mig.
Väntan på någonting stort och fint.

Sedan får vi se hur Julhelgen blir för oss.
Känns ju ännu osäkert med ledigheten.
Julafton är säker och jag hoppas att Annandagen går fri, då jag bjudit mina nära och kära hit till oss.

Det borde jag få veta idag, då vi har möte på jobbet ikväll och jag kommer innan dess att ha ett möte med henne som har hand om mitt Terminalvärdskap.
Vi får se vad hon levererar.

Just nu tar jag det lugnt en stund.
Med ljusen tända, i tystnaden.
Laddar mina batterier inför en lång dag.

Min arbetsvecka kommer att vara på Arlanda.
Idag åker jag dit med 6.25 turen, för att kunna återvända till Västerås till mötet sedan.

Ett möte som vi alla väntat på.
Få höra hur tankegångarna går om vår framtid.
Om vi någonstans, kommer att få några förbättringar.
Eller om det blir ännu mera åtstramningar.
Blir det det sistnämnda så lämnar jag skeppet.
Jag orkar inte och vill inte kämpa i ständig motvind.
Något måste lossna och bli bättre.

Spännande möte.
Hoppas vi får svar på våra frågor...