Tjejerna och jag började känna av ett förtvivlat läge när det bara rasade iväg pengar och det lilla som vi hade att ta utav försvann och blev till ett tomt gapande hål.

Jag fick ju extrakostnaden med anskaffning av glasögon för att kunna sköta mitt jobb, med risk för att inte ens få godkänt med synen inför förnyelse av min tunga behörighet.

Bara där rasade det iväg över 5000 kronor då jag behöver progressiva glasögon och solglasögon med den styrka som är nödvändig, för att kunna sköta mitt jobb.

Valde billiga plastbågar för att få ner kostnaden.

Dottern som för inte så länge sedan måste köpa en begagnad bil då hennes rejält gamla Volvo gav upp helt och inte var värd att reparera mera.

Den hon köpte visade sig vara defekt och har stått mest på verkstad.
Nu när bilen rullar och hon skulle få på vinterdäck så visade det sig att däcken som följde med inte var till den bilen alls.
Bara nåt som säljaren skickat med.

Denne går inte att få tag i och det är bara att inse att hon blivit blåst av riktiga klåpare till människor.

Världen börjar se förjävlig ut rent ut sagt.
Det går inte längre att lita på någon utan det är bedrägerier och oärlighet i alla lägen.
Jag begriper inte hur människor kan bete sig så illa och leva med samvetet att ha lurat en medmänniska.
Sånt går utöver mitt förstånd.

Så nu står dottern i läget att måst köpa däck för pengar som inte fanns på världskartan.

Då kommer min mamma, hennes mormor in som en räddande ängel och lägger de pengar som behövs för att hon ska kunna köpa däck och fälgar.

Som en gåva från ovan!!

Glädjen och lättnaden har inga gränser.

Likaså får jag hjälp med glasögonen.
Det känns så befriande i själ och hjärta att få denna grymt välkomna hjälp som vi i det förtvivlade läget behöver.

Jag hade redan i min värld börjat ge upp tanken att behålla min lilla husbil som jag tänkte lägga ut på försäljning.
Jag har ju lån på det köpet så det hade inte inbringat mycket i reda pengar men det kändes som en tillfällig lösning.

Då hade jag återigen givit upp en dröm som jag hade om att få ha min lilla husbil som pensionär. Min frihet och glädje. Något jag unnade mig att köpa efter 50 års förvärvsarbete.

Nu kan jag andas ut ett tag.
Den behöver inte säljas tack vare att min lilla Mamma trädde in och hjälpte oss

Dessutom helt fel tid på säsongen att sälja husbil. Jag hade nog knappast fått mer än vad lånet ligger på.

Min dröm nu är att kunna betala av husbilen och kunna ha den som en trygghet. En reservbuffert.

Både att bo i om det skulle gå så illa att vi inte har råd att hyra huset vi bor i nu vidare. Det gamla huset är ju galet dyr i drift under kalla årstiden.
Jag betalar ca 15.000 i månaden med kallhyra och uppvärmning då huset har dieselpanna i källaren.
Kostar mig ca 30000 att fylla tanken som knappt räcker över vintern. Vi måste ständigt snåla och ha väldigt låg temperatur inne. Max +18
Sedan elräkning på det. Samt ved till köksspisen som är en gåva för oss med sin värme.

Det är ju många människor i dagsläget som tvingas lämna hus och hem på grund av att det helt enkelt inte går att bo kvar.

Att vi valde detta boende var en trygghet för oss, min dotter, mitt barnbarn och mig. Dela ett hus på landet.
Kunna ha djur och bo tryggt och lugnt.

Det finns ju andra lösningar på uppvärmning men hyresvärden är inte villig att satsa det som måste läggas ut

Så jag är så grymt lättad och fylld av tacksamhet för den hjälp vi nu fått av min mor.

Vi klarar oss ett tag utan att känna oro över att vi måste ge upp allt.

Jag hoppas och ber nu att jag får behålla min hälsa så jag kan jobba länge till. För att leva på min fjuttiga pension är helt omöjligt.

När ykb utbildningen är klar och jag får behörigheten förnyad på tungt fordon så kan jag jobba vidare i 5 år till och då det är dags igen att förnya så är jag nästan fyllda 70 år och förhoppningsvis inte ska behöva jobba mera.

Det visar sig vart livet tar vägen. En dag i taget är vad som gäller.

Jag är ju van vid att livet är en ständig kamp och att inget kommer till skänks.
Det kommer ständigt snytingar som sparkar undan benen på en.
Men det är bara att resa sig upp, borsta av sig och kämpa vidare.

Har ju jobbat och slitit ända sen barnsben så det är ju inget nytt.

Änglar tror jag på och min Mamma är tydligen en av dessa Änglar som lagt sina beskyddande vingar äver oss i nuläget.

Tack Älskade Mor!
Du gav oss hoppet åter och vi kan andas igen utan att gråta vid tanken på morgondagen.
Släppa oron som förtär och förgör för stunden.