Det finns människor som viger sina liv åt att vara omhändetagare.
Det är bra, om man har förmågan att i detta också leva sitt eget liv, i lycka och glädje.

När det går så långt att andras problem och livskriser blir ens eget liv och ansvar, då är det farligt.
Då lever man själv på en skör tråd, som hotar med att brista och man faller till sist, av allt man axlar.

Man gör andras problem till sina egna.
Tror att det är det som är meningen, ansvaret och att ingen annan lösning finns.

Jag var själv sådan en gång i världen.Det är inte så jättelänge sedan som jag förstod vad jag höll på med.
Jag var "mamma" åt min egen mor, syskon, vänner och kollegor.
Jag var den man ringde till när det var problem.
Jag var den som löste problemen, fixade och donade.
Lyssnade på alla, tröstade och fanns till hands, dag som natt!
Alltid i alla lägen!

På raden...Närmast anhörig på pappret var det mitt namn som stod.Det var mig man ringde till först när det var något som hände.
Samtal från sjukhus, polisen, soc och andra myndigheter.
Det var jag som bar ansvaret.....

Detta höll ju inte i längden.
Förstår ju vem som helst.

Min värld rasade samman då jag inte hade något eget liv.

Problemet låg hos mig själv, som inte kunde säga nej i tid.
Tog bara på mig mer och mer....
Tills jag inte längre kunde stå på mina egna ben och min hjärna gick sönder och mitt hjärta brast...

Jag kollapsade fullständigt!

Stod bara mitt på golvet på mitt arbete och bara grät och skakade!!

Jag tog slut!

Idag är jag en lycklig människa.Som vet hur jag sätter gränser.
Fick den hjälpen jag behövde och är oerhört tacksam över det.

Nu ser jag människor omkring mig som jag älskar, som gör samma fel som jag.
Som bär bördor som är dem övermäktiga.
Jag ser vad som skulle behövas för att få dessa människor att inse vad som håller på att ske....

Mitt i detta bär jag själv förmågan att leva, ta hand om det som vaknat i mig själv, efter ett helt liv med en ryggsäck som vägde tungt.

Ansvaret har jag lagt tillbaka hos dem det hörde hemma, var och en med sitt liv och de som inte mäktade med det, har fått sin vårdplats i trygghet:)

Allt tog tid men det lyckades.

Idag lever jag i symbios med Min familj, mina barn och barnbarn.
De som vill vara nära mig utan att ställa kravet att jag skall bära deras liv.
Alla bär sitt och jag stöttar det jag mäktar med.
Det går inte att göra mera:)

Skulle jag försöka ens så skulle min hjärna säga stopp.
För den skull är jag ingen sämre människa.Inte heller en egoist utan jag har lärt mig hantera min roll i livet.

Jag räcker inte till åt någon om jag rasar.Alltså måste jag göra mina val och det i tid.

Jag har av min egen bror blivit utskälld, idiotförklarad och förminskad till en nivå där jag inte har något värde, för att jag sade STOPP när jag inte längre mäktade med att bära andras bördor.

Detta lever jag med.
Utan problem för det är inte mitt ansvar att axla andras liv, vuxnas problem.

Jag lyssnar gärna om någon får stöd av det men agerar inte förrän det är nödvändigt.
Delegerar till berörda instanser istället för att bära själv.

Man kan inte vara allas samvete.
Det är omöjligt!

Livet är här och nu och jag har valet att göra det bästa av mitt liv.
Precis som alla andra också har.

Stötta och hjälpa..Ja!
Men inte bära och axla andras liv.

Sätt gränser som är tydliga.