På Lördag är det dags igen för Göteborgsvarvet.

Jag har tränat inför denna tävling under hela året från förra Varvet.
Med avbrott för dålig hälsa.

Hade nu senaste vändan lunginflammation som tog min ork helt.
Sedan dess har jag inte sprungit många kilometer men tränat uthållighet och styrka, allt vad jag bara hunnit och kroppen pallat med.

Dottern och jag hade bestämt att vi åker dit oavsett.
Hon kommer inte att starta då hennes träning tog stopp efter vurpa med skidor.
Svanskota och rygg tog smällen.

Jag trodde också att det var kört för mig när akutenbesök blev nödvändig.
Diagnos ställdes.
Min starka fysik har gjort sitt och jag är hyfsat igång.
Frisk iallafall och det är viktigast.

Packar för fullt.
Köksbordet är fullbelagt med allt som skall med.
Vi stannar från Fredag till Söndag på Scandic Opalen.

Känns lite pirrigt nu.
Ännu två kvällspass att jobba innan vi åker iväg, tidigt Fredag morgon.
Ska bli superkul!!

Igår när jag jobbade eftermiddagspasset var jag inte riktigt glad i själen.
Mådde rent ut sagt skräp efter Måndagens incident med aggressiv kund.

När sådana saker händer, som tur väldigt sällan, så har jag stort behov av att prata.
Ventilera, vrida och vända på allt för att sedan kunna släppa och gå vidare.

Jag har har haft stort stöd av kollegor och vänner på Facebook och även fysiskt.
Vi har samtalat på jobbet.
Gruppchefen frågade hur jag mådde och det kändes betydelsefullt.

Det är ju inte mer än nån vecka sedan som en annan kollega i Västerås fick blåbärssoppa hällt över sig då hon inte godtog en gratisåkare i sin buss.

Mina döttrar har tagit väl hand om mig alltid när det hänt något som fått mig ur själslig balans.
Så även denna gång.
Äldsta dottern på förmiddagen.
Yngsta dottern kom ut till mig då jag arbetade.
Jag plockade upp henne i Kungsör dit hon kommit med bil från Surahammar.
Allt för att finnas för sin mor som behövde prata.

Hon åkte med mig till Skinnskatteberg och åter Köping.
Vi pratade och pratade.
Det hjälpte mig oerhört att åter hitta tryggheten i mitt arbete.
Känslan att jag gör någonting bra.
Tron på människans godhet återvände.

Mina döttrar är fantastiska på att ge sin mor det hon behöver.

När körningen var klar hjälptes vi åt att städa och tvätta bussen.
Sopa, skura golv och fylla på allt som behövdes.

Vi parkerade en ren och snygg buss på sin gastankning.

Åkte sedan hem till Kungsör.
Till en glad Titti katt och god kopp kaffe innan dottern for hem till sitt.

Hon skulle upp och arbeta tidigt men ställde ändå upp för mig som hon gjorde.
Älskade barn!

Min födelsedag tillbringade jag ensam på Öland, självvalt!
Det föll sig så av att jag fick möjlighet till sammanhängande ledighet i samband med röd dag, Kristi Himmelfärds.

Jag hade en fantastiskt dag där:)

Likaså fyllde min äldsta dotter år i början på Maj och firandet av henne kom av så då barnbarnet fick magsjuka.

Igår förmiddag gjorde vi slag i saken och firade oss två:)
Det var jättemysigt!

Jag åkte förbi vid Bagarn i Kungsör och inhandlade Prinsesstubbe och annat gott.

Åkte ut till Prästgården och möttes upp av en jätteglad liten kille:)
Mitt älskade barnbarn.

Vi fikade, pratade, lekte, busade, läste böcker och öppnade presenter.

Jag fick en sån himla fin gåva.
Ett halssmycke med mitt barnbarns namn, födelsedatum och en förminskad bild av hans fotavtryck.
Jättemysig grej!
Tog genast på mig den.

Den ska jag bara bära vid speciella tillfällen då den troligtvis inte tål bad.

Vi hade mycket att prata om som vanligt.
Härligt att umgås några timmar innan jag sedan åkte och jobbade.

Allt har ju en baksida.
Även arbeten, yrken...
Jag älskar mitt arbete som Bussförare och det är ju tur.

Ödet hade en jobbig Måndag åt mig i beredskap.
Dagen började med huvudvärk, som jag turligt nog lyckades få bort.
Körde ett kort träningspass i regn som sög kraft rätt bra, då jag kände att allt inte stod rätt till i kroppen.

Kort därefter kom min magvärk smygande.Försökte dämpa den med tabletter vilket hjälpte för stunden.

När det så var dags för arbete, var magen svullen och värkte.
Nåja, det var bara att gilla läget och sköta jobbet.
Körde med uppknäppta uniformsbyxor som doldes av tröjan.

Glömde allt vad tabletter hette hemma och hade sådan tur att jag fick av en kollega, så jag klarade kvällen.

Sista vändan till Västerås fick jag problem.
En ung man hade bestämt sig för att åka gratis och där hade vi olika åsikter, han och jag.

Det hela slutade med att han blev aggressiv och kallade mig för diverse kränkande ord och namn.
Jag går inte in på detaljer för att inte in min tur skada hans integritet.
Det jag här vill ha fram är min känsla i det hela.

Jag står alltid på mig om jag vet med mig att en människa försöker lura mig.
Bär en yrkesstolthet som gör att jag inte accepterar att bli behandlad hur som helst.
Är alltid korrekt och vänlig, hjälpsam och empatisk.
Inget hjälpte i detta fall.

Denna person skulle till att ge sig på mig fysiskt då två kollegor till mig uppfattade att jag hade problem.
De kom båda mot min buss, vilket resulterade i att personen flydde från platsen.
Skrikande, svärande och gestikulerande.
Hemska ord kom ur hans mun som kollegorna kunde berätta dagen efter, jag hörde dem som tur var inte.
Det räckte gott och väl med vad som sagts inne i min buss.

En stund senare när vi rullat igång fick kollegorna stötta mig igen.
Personen hade förflyttat sig till nästa hållplats för att ge sig på mig igen.
En av kollegorna stod då kvar och väntade in mig för att rycka in om så behövts.
Det räckte för att angriparen skulle ta till flykten igen.Han vågade inte ge sig på mig då en manlig kollega fanns på plats.
Min räddning från våld låg säker, tack vare beskyddet från mina älskade kollegor.

Körde klart mitt pass och funderade över detta.
Tankarna går alltid först till om jag kunnat agera annorlunda.
Hjärnan kom fram till att jag handlat korrekt, vänligt men bestämt.
Även då jag verbalt blivit kränkt och hotad.

Brukar ta som exempel att...ingen kan gå in på Komsum och hämta två liter mjölk och i kassan bara säga att...jag har inga pengar så jag tar dom här.
Det går inte!
Samma sak gäller på buss.
Kan du inte betala så får du inte åka.
Så är det bara!

Självklart hjälper jag en människa i nöd.Vad som helst kan ha hänt och denne behöver hjälp.
Men det duger inte att gå till verbalt angrepp genast om man blir ifrågasatt.
Som denne kund gjorde.
Han var otrevlig genast och hade ett bemötande som jag omedelbart uppfattade som oseriöst.

Han klarade inte ens av att se mig i ögonen då vi pratade utan tittade på annat.Ändrade sin historia upprepade gånger.
Jag har 30 års erferenhet av mitt arbete och kan läsa av människor.

Denne kund var ingen trevlig kund.
Denne kund ville mig ont då jag inte godtog hans krav om gratis resa.

Att ta med sig en sådan händelse hem och grubbla i ensamhet är inte bra.
Jag Facebookade om min känsla, min ilska och sorg över behandlingen jag fått den kvällen.
Sedan somnade jag utmattad.
Med värkande mage och ledsen själ.
Den nattens sömn blev inte god.

Jag hade gjort mitt bästa i att sköta mitt arbete som jag älskar och inte lyckats.
Nu kvarstod en bearbetning av det hela..