Pjuh! ....det var en natt som inte direkt gått i vilans tecken.
Jag är glad över att jag i normala fall sover som en nöjd gris.
Får också en förståelse för de människor som har sömnsvårigheter.
Den vakna tiden måste ju vara jättejobbig för dem.
Att aldrig få den viktiga återhämtningsvilan.

Min natt blev ju bara sömnderhostad och jag vet att det snart är över.
När jag väl somnade in lätt så hade Titti en kräkorgie som inte gick av för hackor ....
Snuttan <3 Vad jobbigt med päls i halsen.
Gick upp och städade efter henne för det är inte så kul med spyor i ryamattor.
Hon somnade tryggt om efter det.

Klockan 7 steg jag upp och tog en skön dusch innan morgonens kopp kaffe i sängen.
Titti fick sin Gourmet.

Vid 9 tiden kommer jag att åka till jobbet.Saknar min träning....men nu är jag fast besluten att läka bort hostan helt innan jag ger mig ut.
Det är bara att leva i det.

Jag har alltid faschinerats av människors ögon.
I ögonen går att läsa så mycket om människan man möter, de återspeglar det inre på något vis.

Som bussförare möter jag mycket människor under mina timmar vid ratten.
Det är spännande tycker jag, ständigt denna ström av nya individer som jag får nöjet att se i ögonen och säga hej till.
Kanske byta några extra ord, eller rent av hamna ett intressant samtal,som pågår under hela bussresan.

Ett sådant samtal var jag med om igår under min sista tur för dagen.
Personen ifråga stod ihopkurad, frusen och liten vid hållplatsen och väntade då jag kom körande med min varma buss.
Vi hälsade på varandra och de ögon som mötte mig var ledsna, trötta och lite tomma på något vis.
Samtidigt fanns en pytteliten gnista där långt inne som jag blev nyfiken på att få fram mera.

Personen satte sig framme vid mig på "nyfikenplatsen" som vi kallar den för.

Vi inledde samtalet med kylan som kommit så plötsligt efter att det nästan varit vårvarmt några dagar.
Övergick till prat om hästar, till att personen där bredvid mig började prata om sitt liv.

Vi har talats vid tidigare han och jag och redan då berättade han om sig själv, hurdant liv han haft och hur han kände sig just då.
Den gången hade han nyligen mist sin mor och var väldigt vilsen, ledsen och livet verkade tungt.

Vi talade den gången om Gud och tro.Om hur kyrkan kan vara en tröst och rofylld plats.
Hans syn på kyrkan var ganska gammal så jag gav då lite tips om hur kyrkan finns för människorna idag, att alla är välkomna och att det alltid finns en förståelse för behovet av tröst och stillhet.
Att kyrkan finns....

Jag hör inte till den sorten som predikar vitt och brett om tro och Gud.
Vill någon prata om det och känner sig villig att höra om kyrkan så berättar jag gärna.
Jag kan berätta om min väg till den Sanna tron, som jag själv valt att kalla den för.
Kanske vore ordvalet Öppna tron nästan bättre:)
Hur mycket min tro och Guds närhet hjälper mig ständigt i livet.

Den här gången kom vi in på ämnet drömmar, att förverkliga drömmar.

Att det aldrig var försent att förändra någonting i livet som inte kändes bra.

Han lättade sitt hjärta ordentligt och jag beskriver inget mer om det än att för varje fråga jag ställde och varje svar han gav, så var det som om han själv kom igång med tänket och att förverkliga drömmar.
Jag gav honom nycklar som han sedan låste upp dörrar med, i sitt innersta.

Jag berättade lite kort om saker jag själv gjorde och hur jag tänkte.
Vad som drev mig framåt och hur man kan göra sig själv lycklig.

Vi talade om självinsikt, destruktiva människor som själ energi och om hur vi själva kan påverka.

Hela samtalet mynnade ut i att när han gick av min buss så hade han en rak hållning i kroppen, ansiktet hade fått färg och ögonen strålade som stjärnor och han log och tackade mig för ett gott samtal.
Han skulle ta med sig saker jag sagt och framför allt minnas orden

Det är aldrig försent!

Hans ögon fick liv av vårt samtal, hans själ fick näring som den behövde av en medmänniska som brydde sig.
Så bra det blev :)

Ögonen :) Själens spegel....

Host, host, host.....
Det tar aldrig slut!!

Blev risig för 5 veckor sedan och i det följde en hosta som ihärdigt bet sig fast i 3 veckor.
Dag och natt!
Hostade så det svartnade för ögonen, tårarna sprutade och jag fick jätteont i magen, revbenen och även ryggen.

Hade då haft rejäl huvudvärk också i säkert 2 veckor innan allt bröt ut i hosta.
Inte snorig eller nåt sånt, bara hosta.

Sedan klingade den ut, fick upp en hel del under sista dagarna där och även om jag ansträngde mig under träning tex, då kom det upp något ur luftvägarna
Kändes bra i en vecka och sedan har det ökat på igen.

Har nu hostat i tre dygn, mest på dagarna när jag jobbar.
Vågar inte cykla till jobbet i kylan eller löpträna.
Nu har jag under de dygnen också haft och har ont i halsen.
Hostan fortsätter och gör så förbaskat ont i hela mellangärdet.
Hostar sönder stämbanden och igår kväll hostade jag så våldsamt att jag till slut kräktes.
Det var som att magen inte orkar längre.
Har haft även magvärk av och till i en vecka snart.
Fattar inte vad som krånglar i min kropp.
Jag utsätts ju ständigt för sjuka människor i arbetet, om det kan vara de som smittar om mig hela tiden.

Har ju inte ens träffat mina barnbarn på hela veckan så från dem kommer det inte.

Värst hostar jag på morgon när jag vaknar och sedan hela arbetspasset.
Känns som luftströmmen från fläktarna i bussen irriterar mest.
Dricker vatten hela tiden för att det inte ska vara så torrt.

Nu sitter jag i sängen mitt i natten.
Vaknade av hostattack som tvingade upp mig.
Inget hjälpte!
Har kokat på the med honung.
Åter knäckebröd som river skönt i halsen, hostan har dämpats något.
Men jag är så öm i hela bröstkorgen....

Ska upp och jobba om några timmar och behöver min nattsömn då dagarna är så intensiva.

Ska försöka sova straxt....lite halvsittande..
Tar så på krafterna att inte få ro i kroppen...