Jag vet inte hur lång tid det tar för sorg och saknad att klinga av och minska...

Sitter just nu hemma i soffan och känner en sådan saknad efter min lillasyster.
Det känns så hemskt detta, att veta att jag aldrig mera får träffa henne igen.

Idag vid 11 tiden är det 6 månader sedan hon lämnade oss alla.
Drog sitt sista, stilla andetag och gick vidare till den eviga vilan.

Jag har ju alltid varit den praktiska, handlingskraftiga dottern och systern, så där i stunden och likaså efteråt, tog jag bara tag i de bitar som skulle lösas.
Någon sorg fanns inte tid för.

Mycket skulle ordnas redan där på plats och efteråt med begravning och allt det ekonomiska.

Säkert har detta gjort att min egen tid för sorg har skjutits på framtiden.
Det praktiska är nu alldeles i sluttampen och mina egna känslor, av saknad och bedrövelse, rent av, kommer succesivt fram.

6 månader har redan gått och det känns ofattbart.
Vi andra lever vidare och allt rullar på som vanligt.

Mina egna rutiner med besök och telefonsamtal börjar nu ta plats av annat istället.
Ända till för nån vecka sedan, kom åter tanken, att jag skulle ringa syrran och höra hur läget var.
Tanken kom och togs sedan snabbt över av verkligheten.
Det går ju inte...

Besöken på hennes viloplats är av stor betydelse för mig.
Det känns som att jag där, när jag plockar med blommor och ljus, kan prata med henne och låta min egen gråt komma.

Tur att gråten finns, som en ventil.
Annars skulle man gå sönder.
Det gör så ont i bröstet och magen när känslan av saknad och förtvivlan tar över.

Idag är det ett halvår sedan hon somnade in...
Jag minns våran sista natt där i rummet, på Palliativa vårdhemmet på Gryta.
Hur jag låg vaken och bara tittade på syrran som låg i djup medvetslöshet.
Andningshjälpen hon fick, var det enda ljud som hördes.

Jag läste ur en bok för henne.
Pratade om allt möjligt.
Sov korta stunder med min överkropp i hennes bädd, för att vara nära.
Jag hade fått en egen säng bredvid hennes men det var för långt bort, tyckte jag.
Ville vara kroppsnära så hon inte var ensam.

Det var en underlig natt.
Väldigt rofylld och stilla men i detta kände jag att vi inte var ensamma i rummet.
De som skulle möta henne och ta med henne vidare, fanns där och väntade.
Det kändes tryggt.

Denna natt gav mig oerhört mycket.
Systrarna var tillsammans en sista gång innan vi skildes åt för alltid.
Två systrar vars liv hade blivit så olika.

Mina tankar nu är många och saknaden gör ont
Jag låter det vara så.
Kanske är det nu mitt sorgearbete börjar, jag vet inte....

Saknar min syster så fruktansvärt mycket bara!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Köpte från Matsmart förra året påsar med ingredienser till ett annorlunda bröd. Påsarnas innehåll var en blandning av Hasselnötter, Sesamfrön, Mandlar och lite andra fröer. Jag tillsatte det som stod. Blandningen i påsen, 4 uppvispade ägg, salt...

Tidigt denna regniga Onsdagsmorgon satte jag igång med bullbak. Jag är ju sån att om jag bakar så gör jag rejäl mängd. Den här gången blev det över 80 bullar. Så nu finns det bullar att ta med till gamla mamma också när jag hälsar på henne på ...

Tänk att kunna vakna på morgonen, efter att ha sovit gott en hel natt med känslan att det här är en ny dag, med nya krafter och utan värk. Det var ett bra tag sedan jag kände så. Det gjorde jag nu på morgonen. Vaknade som jag ska med katterna ho...

Den här dagen har givetvis varit fullsmockad med Att göra grejer. Började dagen med att köra min lilla husbil till verkstan för att få olja och filter bytt. Det har jag inte gjort på de två åren jag har ägt fordonet. Förra sommaren användes den ...

Det är en skön känsla att vakna på morgonen utan att ha en galen värk bara av att vända mig i sängen. Likaså att gå upp utan att det hugger som knivar i skinkan och ner längs med lårmuskeln. Kanske är det så att min kropp nu börjar på att ha räta...