Vi två roade oss med att dela på soffa.Bägge lika trötta och slitna.

[Bild]

Djuren känner verkligen när man inte mår bra.Natten innan min färd till sjukhuset hade jag två katter hos mig i sängen.
En på var sida, låg de tätt intill och värmde.

Ludde har varit väldigt nära mig denna eftermiddag då han sett hur krafterna avtagit hos mig vartefter.

Som att han försökt ge mig energi.

Jag är så heligt trött på människor som skall tala mig tillrätta.
När jag inte håller mig till av andra bestämda normer och bestämda ramar så kommer förmaningarna

När jag tappar respekten för människor så är det de själva som tagit det avgörande steget, för att bli av med min tillit och mitt förtroende.

För mig blir det ingen förlust, det kan jag lova.
Bara jag vet hur det är att knalla fram i livet i mina skor.
Alla steg jag tar har ett mål.
Alla val och beslut har en mening.

Låg ju vaken inatt med en känsla av oro i min kropp.
Sov en stund och vaknade sedan med pulsen dunkande i tinningarna.

Tog mig upp vid 8 tiden, duschade och åt lite frukost.
Krafterna är så ynkliga och räcker inte långt.
Åkte så bort till Cicci som skulle klippa och färga mitt hår.
Har den tiden bokad sen långt tillbaks och nu kändes det skönt att bara sitta och bli ompysslad.

Efter håret var det dags för ögonfransarna.
Låg och bara njöt av att ta det lugnt, blunda.
När jag sedan skulle resa mig upp, snurrade vörlden en bra stund innan jag vågade resa mig upp på fötter.
Cicci blev orolig.

Betalade, bokade ny tid och gav mig av hemåt.Var glad att det inte var långt att åka då jag kände mig yr och darrig.
Kom hem och tog mig en kopp kaffe.
Fick sedan tre samtal inom drygt två timmar.Två från jobbet och ett från centrallasarettet.

Fick en tid på Fysiologkliniken.
Jag skall dit och trampa testcykel i en timmes tid och det kommer mätas under tiden.
EKG påkopplat och olika belastningar.

Det är det sista prover för att utesluta problem med mitt hjärta.
Oron finns ju inbäddat i mig sålänge testet inte är gjort.

Längtar så efter att orken skall återvända och jag kan leva normalt igen.
Sköta mitt arbete och fortsätta min träning inför de lopp hag har framför mig i vår.
Ingen trivs ju med att må dåligt.

Definitivt inte en aktiv person som jag som älskar att vara igång.

Det är Tisdag kväll nu och jag måste ha läkarintyg från Fredag.
Önskar att jag kunde åka och jobba i vanlig ordning men så som jag känner mig nu så är jag knappast lämplig som bussförare.

Jag känner ändå ett ansvar gentemot mina resenärer, medtrafikanter och andra.
Vet ju mina begränsningar.

Återigen tar jag upp detta med att jag bloggar.
Min blogg har jag främst för min egen del.För att få utlopp för tankar och funderingar, men också för att bearbeta händelser i mitt liv och hur jag väljer att bemöta sådant som jag tycker förstör för mig som person.

Den senaste tiden har blogginläggen varit tunga och jobbiga.
Det är ju så mitt liv också sett ut stundtals.

Jag anser inte att jag blivit korrekt bemött som person och sådant håller jag inte hemligt.
Har all rätt i världen att skriva om både ris och ros utan att för den skull behöva bli "tillrättavisad"

Självklart har varje människa rätten till sin åsikt om saker och ting, så även jag.

I min blogg hänger jag inte ut någon.
Namnger ingen eller skriver något ofördelaktigt som kan uppfattas som förtal eller lögner.

Om någon tycker känna igen sig själv i något jag skrivit om så kan det ju vara hög tid att ta till sig av det jag tagit upp.
Allt jag skriver är sådant som Jag upplever det som hänt eller pågår.
Min känsla har jag full äganderätt till.

Återigen har vem som helst samma rätt att höra av sig om det jag skriver känns obekvämt eller stötande på något vis.
Det har jag full respekt för.

Ett sådant samtal inkom till mig idag och det uppskattar jag högt.
Genom detta samtal har jag kommit till insikt att ord har stor betydelse i många sammanhang.
Både i gott och ont.

Jag bemöttes med glädje och strålande leenden när allt var glatt och positivt
Men när det negativa började ta form i ord och meningar, så kom pekpinnarna fram.

Jag skulle gärna ha sagt många av de ord jag skrivit, direkt till berörd part om jag haft en chans till det.
Därav blogginlägg istället då jag kände att detta måste jag få ur mig.

Jag har nu kontaktat några av mina vänner som följer min blogg och även en högre instans för att checka av om det jag skrivit är något olämpligt, som kan skada någon.
Om det är på det viset så kan jag rätta till de delarna av inlägggen.

I vårt land har vi yttrandefrihet.
Om detta begränsas så är det ju inte längre någon frihet.

Jag vill inget ont med mitt bloggande då det visar hur livet är i verkligheten.
Det är ingen dans på rosor.

Jag var igår, Måndag, i kontakt med Vårdcentralen i Surahammar.
Behöver få en läkare här på orten där jag nu bor.

Berättade om mina senaste dagar och den trevliga sköterskan läste även i sin dator att jag varit i kontakt med dem i Torsdags förra veckan.
Det lät bra!
Att jag kommit in i systemet så långt.

Vi pratade om listning och hur jag skulle gå tillväga.
Fick bra information om hur lång tid kan tänkas ta innan jag är inregistrerad och kan få en läkartid.

Nu lever jag i hoppet om att inte behöva komma till läkaren.
Att jag hinner återhämta mig innan Fredag denna vecka.

Jag åkte så till Ångsgårdens Vårdcentral och fyllde i en lapp om detta.De tog hand om den.
Så nu följer en väntan.
Får se hur lång.

Hittills har jag fått ett bra bemötande och god hjälp med att ordna med läkare för framtiden.
En trygghet om hälsan sviker någon fler gång och hjälp behövs.

Kände igår ett tryck över bröstet igen då jag var i kontakt med min nuvarande arbetsgivare.
Inte bra att bära en sådan känsla.

Allt löser sig vartefter och jag kommer aldrig mera att låta mig utsättas för sådan stress och press.

Jag har med åren lärt mig att det inte finns någon som helst anledning till att vara kvar i någonting som bara känns uppförsbacke, kamp och tandagnissel.

När det negativa bara suger energi och det positiva tänket bara blir hållbart under korta stunder.

När varje arbetsdag bara består av att "släcka bränder" i en strid ström, för att få tillvaron att gå ihop.

När orken till en fritid inte längre finns utan dagarna kretsar bara kring att sköta jobbet.

När du stångar huvudet i väggen om och om igen och inte får den hjälpen du behöver för att uppfylla de krav som ställs

När till sist din hälsa börjar säga ifrån och orken inte räcker, pulsen går aldrig ner i vila längre och klumpen i magen växer....det stramar över bröstkorgen av stress...

Då är det hög tid att göra någonting åt saken och det fort som sjutton!!


Sitter här i min säng...det är natt.
Straxt midnatt.
Jag har redan sovit ett par timmar och vaknade av att något vått och kallt rörde vid min arm.
Kände morrhår mot min kind....

Det var Ville katt som kommit utifrån och nu undersökte mormors varma säng och använde den samtidigt till tassavtorkare.
Hmmm....mormor blev ju inte direkt själaglad över de leriga, våta tassavtrycken på lakanet.
Men vad gör man inte för en pälsboll som letar värme och närhet.
Vi delade täcke:) Titti fanns redan i sängen så det blev två tigrar i min bädd.

Sitter nu och äter lite då magen knorrade tom.
Har varit ut på Facebook och läst alla kommentarer om mitt senaste beslut.
Som kom väldigt snabbt då jag hade fått så mycket pusch framåt från senaste dagarnas händelser.

Varför vänta när nya lösningar på tillvaron fanns tillgängliga.

Idag skrev jag ett mejl till min chef och sade upp mig.
En månad from 10/11 så är jag inte längre anställd hos Nettbuss.

Jag skakade hand idag med min blivande chef på Swebus i Västerås.

Åkte så jättetrött, jätteglad hem till soffan och bara segnade ner i den, helt färdig.
Jag hade tagit det steg som var nödvändigt för att få sinnesfrid.
Nu skall jag bara låta min kropp och hjärna få vila några dagar.



Känner i mitt hjärta, den befrielse som det är att ha tagit steget ut ur det som jag trodde så helhjärtat på tills bara för några veckor sedan.

Utförsbacken har varit oerhört snabb och lika bra var väl det.

Steget ur är taget och det nya ligger framför som en spännande utmaning.

Vad jag har att göra nu är bara att vila i detta så kroppen hinner med i svängarna.Den har ju redan fått sig en riktig vända.
Alla blåmärken efter nålsticken på mina armar och händer påminner mig om de senaste dagarnas, otäcka händelser.

Med betyget i handen, att jag är frisk, så känns allt jättebra.
Vila bort den utmattning som kommit krypande är mitt absolut nästa mål.
Två besök under veckan inom sjukvården är nödvändiga.

Sitter och bara känner in det nöjda inombords.
Nu har jag gjort vad jag kunnat och har med mig mina nära och kära, vänner och kollegor i mitt beslut, mitt steg in i framtiden.

Så fungerar jag nuförtiden....
Det som inte känns bra det ser jag till att förändra och vända till något bra.
Livets väg är inte rak!
Den kan ha många förgreningar.

Varje gång som ett nytt steg tagits, så följer det med visdom och lärdom ur det man klivit ur och lämnat bakom.

Man växer ständigt...