Det är min syssla efter att jag kom hem från Västerås.

Tog totalt slut efter all anspänning, dålig sömn och den tuffa dagen igår med allt vad den bar med sig.

Jag är ju inte i form alls efter sjukhusvistelsen i förra veckan.

Cykeltrampet idag och glädjen över beskedet knockade mig helt sedan hemma.
Låg och sov med Ludde i soffan en timme.
Sedan har jag bara ätit, druckit och vilat för hela slanten

Var jättenervös denna morgon, när jag åkte mot Västerås i det hala väglaget.
Halkan gjorde mig inget, utan det jag skulle till.

Arbetstest skulle göras på mitt hjärta.

Var där i god tid, satt och väntade med pulsen dunkande i tinningarna.

Blev så inkallad.
Fick ta av mig på överkroppen och ta på ett sjukhuslinne.
Sköterskan kopplade på sladdar överallt för EKG.

Blodtrycket mättes upprepade gånger, innan det var dags att kliva upp på testcykeln.
Blodtrycksmanchetten på höger arm.

Många frågor och sedan var det bara att trampa.Ge värdet av ansträngning på en skala.
Blodtrycket mättes om och om igen.
Frågan om det kändes nåt i bröstet om och om igen.
Motståndet ökade i tramporna, pulsen gick upp och det blev tyngre hela tiden.
Kände inget i bröstet.

Var yr en kort stund men det släppte straxt.

Till sist var det jättetungt och svetten lackade.Flåsade på bra och allt kändes bara bra.
Sköterska log brett och sa att jag är jättestark, framförallt i benen.

Klev av cykeln, genomsvettig.
Hade kört på med maxpuls en stund då.
Fick lägga mig ner och vila.

Sedan kom det fina beskedet att mitt hjärta är friskt och starkt.

Vilken glädje:)
Svettig och jätteglad gick jag därifrån och kände mig som en ny människa.
Sådan lättnad!!
Var jättetrött när jag kom till bilen.Satt bara och njöt av tanken att allt var ok.

Det är bara att leva som vanligt.
Träna till Göteborgsvarvet och Maran, precis så mycket jag ville

Snart får jag veta om det är något fel på mitt hjärta.
Vad den tål och hur mycket.

Så mycket är jag på det klara med iallafall att jag kommer skydda mitt hjärta framöver, oavsett vad testet visar.

Jag har givit mig själv ett heligt löfte att aldrig mera utsätta den för sådan stress och frustration som varit sista tiden.
Aldrig mera!

Detta är inte likt mig heller att ge upp så snabbt.Någonting som jag trodde på och brann för fullt i.

Jag viker mig....just för hälsans skull!
Jag vågar inte fajtas vidare för sådan smärta som jag hade i bröstet, som tog andan ur mig och fick det att svartna för ögonen, vill jag inte uppleva igen.
Den rädslan jag kände och hjälplösheten tills ambulans och räddningstjänst kom.

Aldrig mer!!

Jag utsätter inte mina nära och kära för detta igen.Min älskade dotter som tog hand om allt på sitt proffsiga sätt.
Mitt lilla barnbarn som storögt såg när det klev in stora,trygga män som tog hand om hennes mormor.
Min x make som snabbt ryckte ut och var barnvakt.

Tack alla fina!
Jag älskar er av hela mitt hjärta <3

Det är som alltid i livet, när man väljer en ny väg, så är det ju något som lämnas bakom.

Jag är ju bloggare och trivs med att skriva ur mig både glädje och sorg, skratt och gråt...ibland även otrevligheter som faktiskt också det hör till livet.
Allt är ju inte en glädjedans och min blogg är ingen Glädjeblogg utan handlar om livet
Som den heter Minatankebanor:)
Ja allt som jag känner behöver ut.

Att jag trampar någon på tårna blir då och då, vi är ju mitt i livet och i mina känslor ingår ju mycket av vikten av att bli bemött som människa.

Jag blir, fast jag inte borde, så heligt för.....d ibland då jag själv känner att jag förminskas som person.
Sådant tar jag inte!!

Då blir jag för stunden en stormvind som ökar i styrka om inte greppet släpps om mig.
Så också nu!

Känslan jag har är att jag gjort mitt yttersta för att få saker och ting att fyngera och det räcker inte.
Ja...då vänder jag på klacken och går.
Livet är alldeles för kort för att jag skall utsätta mig för onödiga hälsorisker om jag inte behöver det.
När det dessutom finns människor ikring mig som med stor glädje och öppna armar välkomnar mig in till deras tillvaro, som fungerar.

Jag kommer hädanefter att lyssna mera på mig magkänsla.
Den har jag varit väldigt dålig att lyssna på, under de senaste åren.

Som en vän sagt till mig:

Sirpa, måste du leva så mycket hela tiden?
Jag förstår hur hon menar.
Jag gillar att ha mycket ikring mig.Håller mig sysselsatt.
Jag är en sådan människa.
Det är ingen ide att försöka bromsa mig får då får det motsatt effekt!

Samtidigt behöver jag en grundtrygghet, ett andrum i livet också.
Är man aktiv som jag är, i både arbete och fritid så behöver jag lugn och ro, titt som tätt.
Annars går jag sönder!
Innifrån.
Jag klarar inte att leva i ett tryck, en stress som pågår dag ut och dag in.
Det gör ingen!!

Likaså behöver jag få vara kreativ i mitt utövande av livet.Arbetet ställer jag stora krav på.
Vill känna att jag är behövd, att jag uträttar något bra.
Likaså behöver jag få veta om det är något som är mindre bra.
Men inte få obefogad kritik hällt över mig.Då blir jag inte glad.
Det lägger sig som en tagg i hjärtat.

Jag lever i tron att varje människa har massor med gott inom sig.
Alla har sin gåva att förvalta.

Sedan kan man ju hamna på fel plats och inte riktigt få till saker och ting som behövs för att helheten skall fungera.
Då kan jag känna att det är skönt att bli medveten om det.
Se om sitt eget och förändra det som inte lirar.

Alla människor kanske inte hittar sin plats i tillvaron i första taget, utan måste pröva om och tänka annorlunda.

Som jag gör nu:)
Jag har tänkt om.Kör en ny väg som jag i stunden känner är rätt.Jag vilar i den känslan och låter det gamla lägga sig till ro.

Jag har sparkat omkring mig en stund och det föll inte i god jord.
Men jag tar inte hur mycket som helst, inte från någon.

Som bloggare lever man ganska farligt.Det händer då och då att någon känner sig trampad på.
Jag hoppas in i det längsta då att dessa individer reflekterar över att det är Min känsla det handlar om i Min blogg.
Inte deras!
Den hör inte hemma i mitt skrivade.

Du kan ju inte se på en tavla eller en bok och gå in och börja stryka över eller ändra bara för att det inte känns bra för dig.Eller hur?
Utövaren av budskapet försöker på sitt sätt förmedla sin känsla och den äger den själv!!

Visst kan du kommentera och säga ditt, men förvänta dig inte att utövaren ändrar på sig, för att du vill det.

Jag kommer om några timmar att åka in till Västerås Centrallasarett.
Genomföra testet som tar en timme.
Ta ett samtal med läkaren som finns där och verkligen berätta hur jag mår.

Likaså berätta vad mina mål är.
Att fungera fullt ut i mitt arbete.Träna inför de lopp jag har framför mig.
Göteborgsvarvet och Asics Stockholm Marathon.

Jag hoppas att jag är fullt frisk och att mina krafter återvänder snabbt och yrseln ger med sig.

Känner att jag inte orkar ta flera samtal där jag får veta min plats, för det vet jag redan.
Jag är bussförare!
Men tyvärr för stunden Out of order.

Jag hoppas att det accepteras att jag sköter mitt i min takt.

Jag Sirpa Niva är ingen som åker ambulans in till sjukhuset för ro skull och sjukskriver mig heller inte förrän jag känner att jag absolut inte klarar att utöva mitt arbete som bussförare.

Jag leker inte med människoliv!

Bloggande kommer fortsättningsvis att vara min ventil precis som tidigare.

Nu duschen så jag inte luktar svett efter nattens oroliga drömmar som väckt mig ideligen.

Jag har en önskan att få lugn och ro ett tag.Så jag får landa i mig själv igen.
Känner inte riktigt igen den ilska jag bär.Det är inte jag!

Jag vill ha tillbaka skrattet i mitt ansikte, leendet som smittar och glädjen över den jag får vara här på jorden.