Dottern och jag hade tänkt att åka till badhuset denna morgon och simma lite.
I ljuset av levande ljus vid bassängkanten.

Nu blev det inte så.
Dottern var risig i halsen och febrig.
Jag gick upp efter mitt bliggande och fixade en pannkaksfrukost åt barnen och familjen.

Sedan gick vi vuxna ut och började hägna in villatomten så Ludde Basset kan vara lös och fri där.
Det blev nät och brädor, plattor och kompostgaller.
Alla tänkbara rymningsvägar stängdes av.

När allt var klart och vi redan hade varit in på fikapaus med kaffe, macka och saft, så fick Ludde testa sin nya frihet.

Han nosade runt och fann alla ställen som tidigare var öppna, helt igenstängda.
Var kul att studera honom när han vandrade runt och checkade av allt.

Sedan blev han halvtokig av lycka över att ha så stor "rasthage" att vara i.Full fart från den ena sidan, till den andra.
Ren glädjeyra:)

Kändes bra att ha fått det klart.
Dottern var helt färdig och jag hade sådan värk i mina finger och underarmsleder att det knappt gick att använda.

Vi röjde lite i förrådet och fick fram barnens vinterkläder.

Gick in och duschade varmt.
Beställde pizzor som svärsonen hämtade.Skönt att bara sitta ner och äta.
Jag var tvungen att softa ner efter detta då mina krafter var helt väck.

Tog nog i lite för mycket innan jag var helt återställd efter sjukveckan.

Mycket blev gjort och Ludde glad.

Börjar jobba igen imorgon.
Ska upp 3 så det är natti nu

Min Lördag började lite konstigt.

Jag lade mig väldigt tidigt på Fredagskvällen och detta gjorde att jag inte hade vetskap om vad som skett i världen.Det hemska i Paris.

Tog mitt morgonkaffe och läste om Biskop Michaels bönestund före dagens orgeltimma i Västerås Domkyrka.Fick där en aning om att något skett...

Valde att lägga det framför mig en stund...det är ju så mycket som sker på vår jord så det gör ju oss lite avtrubbade också tyvärr.

Bytte så om till träningskläder och och gav mig ut.
Tog med mig två röda gravljus och gick till kyrkogården vid Surahammars Kyrka.Det var ännu mörkt och jag kände en oro mitt i min frid.
Tanken ville inte riktigt släppa från det som Biskopen skrivit om.

Det var tyst och fridfullt på kyrkogården.Ljus brann överallt och i minneslunden tände jag upp ett ljus som slocknat.
Mina två röda sken så vackert när jag började min vandring tillbaka mot centrum.

Gick vidare förbi badhuset mot elljusspåret.
Det började ljusna och jag gick raskt.
Skönt ute fast det var rått.
Höll ett bra tempo och det bådar gott.
Vill ju ha min ork och styrka tillbaka.

När jag drygt två timmar senare kom hem till huset så hade jag gått 13 km.
Kändes i benmusklerna och jag var lite frusen över ryggen.
Svett och kyla blandat.

Hemma mötte min dotter mig och då fick jag veta om det hemska som hänt i Paris.Gick in och läste om det och tände ljus.

Jag hade sedan tidigare bestämt med min vän M att vi skulle ses hemma hos henne i nya lägenheten.
Hon ringde senare efter jag duschat och ätit frukost.
Frågade om vi skulle ta oss till Domkyrkan till 12 och deltaga vid Biskopens bön.
Självklart ville jag det!

Klädde mig och åkte iväg.
Lite darrig i knäna efter min långa, raska promenad.
Letade reda på hennes lägenhet, fick träffa hennes två söta katter.
Vi fikade och pratade om allt möjligt.
Så kul att ses.

Åkte så ner på stan.Parkerade vid Bryggargården och gick till Domkyrkan.
Älskar denna vackra kyrka!
Tände ljus, satte oss långt fram för att komma nära Biskop Michael.
Tårarna rann på mig vid hans ord...han har själv vännet i Paris då han har bott där.

M och jag lämnade kyrkan efter bönen.Gick upp på stan.
Besökte Röda Korsets loppis och sedan Myrorna.
Jag var inte ute efter någonting så glädjen var stor när det på en hylla, hos Myrorna, stod två underbara Mässingsljusstakar.
Just sådana jag tycker är underbart vackra.

M och och jag skiljdes åt på stan.Hon skulle träffa sin dotter och jag for hem till de mina.
Äldsta dotten hade lämnat över mitt minsta barnbarn hos sin syster och var på fransförlängning.

Lillkillen lekte med sina tre kusiner för fullt när jag anlände hem.
Yngsta dottern hade lunchen klar och jag dukade snabbt.
Sju personer i glatt samspråk:) Härligt!
Mormor trivdes med 4 av barnbarnen samlade.
Mina hjärtegryn!

Sedan fick det bli en stund i vila.Kände att jag krävt lite för mycket av min kropp:)

Lite senare kom äldsta dottern med nyfixade fransar.
Hon fick sin lunch och efter det tittade vi alla på Frost:) Denna vackra, lite otäcka film.
Jag och J mitt 5 åriga barnbarn och jag hade sett den 4 gånger tillsammans, redan tidigare.

Årets första glögg njöt vi av.
Bara lite som en försmak av kommande Advent.
En härlig tid som jag älskar varje år.
Ljusen och stjärnorna:)

I vanlig ordning uppsökte jag sömnen värld tidigt.
Med ett ljus tänt vid ingången.
Ett minne för de som så rått ryckts ifrån livet och alla de som är kvar i sorg och chock..
Vart är världen på väg?....

Mitt i allt det som sker i världen så kan jag inte låta bli att reagera över en sak som jag reflekterat över länge.

Jag är ju kristen och tar del av mycket inom det som Svenska Kyrkan bjuder på.Har också varit Kyrkvärd, barnens värd och med stor kärlek i hjärtat, delat ut nattvardsvin osv...
Just nu har jag inte tagit mig tiden till att vara så aktiv som jag skulle vilja.
Den tiden kommer när mitt eget liv landat igen.

Nåja...detta vet ju mina trogna bloggläsare att jag älskar svenska kyrkan med allt vad det innebär.

Det jag reagerar över nu är detta plötsliga intresse för att gå till kyrkan, tända ljus och söka den trygghet som finns inom kyrkans väggar.....

I min värld är det så fantastiskt med denna möjlighet att ha någonstans att gå när livet känns övermäktigt.
Där vi kan bara sjunka ner i oss själva, helt kravlöst bara sitta i tystnad och låta saker landa i själen.

Ett andrum i livet!

Sitta stilla och bara lyssna på tystnaden eller samtala med någon inom kyrkan som kan ge oss trösten och värmen i stunden, när vi behöver den.

Många av oss går i kyrkan vid Advents och Juletid och njuter av allt det vackra.Skolavslutningar
Det är en tradition.
Vi gifter oss gärna i en vacker kyrka, döper våra barn och begraver våra bortgågna, nära och kära.

Vi har kyrkan till väldigt mycket egentligen om man tänker efter...

Men är vi villiga att betala för det?

Kyrkskatten väljer fler och fler bort!
Jag ställer mig frågan varför?

Svenska Kyrkan gör så oerhört mycket för var och en av oss.
På något vis i väldigt många lägen.

Vilka rycker ut omedelbart vid kriser?
Finns till hands med värme och öppen famn.Drar igång insamlingar, stöttar och hjälper.
Vi finns i stort sett överallt i världen och stöttar de som behöver det.

Insamlingar, musikföreställningar, olika former av verksamhet inom kyrkan...osv..osv

Svenska Kyrkan finns för alla och envar.Oavsett färg på huden, tro och kön.
Alla är välkomna!!

Varför väljer vi att gå ur Svenska Kyrkan när vi ändå behöver den?

Det är min fråga som dyker upp mitt i det vi alla drabbats av nu i världen...det meningslösa våldet.

När fred, kärlek, värme och tröst är en viktig sak.

Men det finns inget som heter sunt tänk i det som sker i världen.

Detta hot som ständigt hänger över alla människor på vår jord idag.

Vi förfasar oss, gråter, sörjer med de drabbade, tänder ljus och deltar i manifestationer mot våldet.
Delar saker på Facebook som vi inte vet ett dugg om egentligen.

Vi läser en text som är välskriven och väldigt passande, just i stunden av fasa vi känner.
Vad vet vi om textens ursprung?
Vad är budskapet egentligen i det du läser?
Står det att vi vill ha fred i vårt land?
Vad står det?


Tanken med mycket av det som skrivs och sprids i stunder som denna är att väcka ett hat inom oss alla.
Ett hat som driver fram ännu mera våld.
Ett hat emot allt främmande!!

Självklart är det bra med människor som ifrågasätter på ett sätt som får gemene man att tänka.
Att reagera över det hot som finns i världen.
Men jag kan känna att det sker på ett så felaktigt sätt.
Hat kan inte förgöras med mera hat!
Det vet vi ju alla.

I min värld finns tanken att det ändå måste finnas människor som vill bevara freden.Som vill alla väl utan att det för deras egen del måste leda till annat än just, fred.
Som är insatta och villiga att dela med sig av sina tankar, råd och experthjälp.

Människor som inte har som mål att sko sig själva.
Jag vet inte hur jag skall formulera mig för att få fram det jag vill....

Det tjänar ju inget till att utrycka sig på ett så fientligt sätt som vissa personer gör.Deras ord triggar ju bara än mera hat och våld.

Vi måste avsätta resurser till att få fram kompetent, medveten och framförallt, förtroendeskapande människor som tar tag i hotbilden på ett sätt som ger resultat.

Som äger en kunskap om verkligheten och inte flöjtar omkring i det blå och bara rabblar ur sig någonting som de tror att vi vill höra.

Som står upp för sina ord och ger oss andra en bild som håller.
Att det verkligen pågår ett fredsarbete i vårt land.
På ett sätt som ger oss tröst och tron att vi ändå har en chans.

Jag vill inte leva i ett land där jag känner en oro över att när som helst finns risken att jag blir sprängd i bitar.

Sverige...nog kan vi väl bättre än såhär??