Jag är aktiv på Facebook.
Har valt vänner som jag vill ha där och valt bort ett gäng som jag kände, inte gjorde så mycket mera än bara gav dålig smak i munnen genom att klappa till mig bakvägen för det jag skrev.

Varför hålla sådana "vänner" delaktiga i ens liv när det inget ger.
Alla har vi olika intressen i livet och framförallt har vi alla valet att utrycka oss på olika nivåer i våra inlägg.

Jag tycker om att vara öppen!
Det är bästa sättet för att slippa spekulationer.
Vara rak och ta reaktionerna som blir.
Ser också att jag har vänner som är lika mig i det.

Jag vet också att mitt sätt att utrycka mig peppar andra.De ser att man kan leva ett aktivt liv, ta smällar, resa sig och gå vidare med ny lärdom.
Full med ny glöd och kämparanda:)

Det är jag i ett nötskal :)

Ibland får jag läsa och höra orden...
Varför tar du det inte lugnare?
Måste du vara så aktiv och glad?
Låter saker vara och ge dig inte i kast med sånt du inte gillar...

Ja:) jag är sådan!
Gillar när det rör sig ikring mig och med det positiva i livet och tänket, så följer tyvärr felbedömningar och tråkigheter med.
Allt kan inte vara en glädjedans.
Jag ser inte på och tiger när jag vet att saker inte går rätt till.
När människor far illa i min närhet, då agerar jag.Eller jag själv.

Livet är fyllt av nyanser och det jag vet av erfarenhet, är att allt som sker har en mening framöver.
En jobbig tid eller händelse följs alltid av någonting bra.
Så funkar det bara:)
Jag har insett det.

Sedan gäller det att allt som sker får ta sin tid.Har man som jag gjorde med mitt senaste val av försörjning,gjort ett felaktigt val.
Ja...räta till det!
Välj en annan väg och tillåt dig själv att sörja och gnissla tänder ett tag över det som inte blev så bra.
Det måste man!
Annars lägger det sig som en bitter tagg inom en och genomsyrar framtiden.

Låta känslan leva och verka ut!

Jag vet att det finns de som mår gott i att jag gjorde mitt felaktiga val men vad bryr jag mig om det:)
Låt dem trivas i sin känsla!
Jag bjuder på den.
Problemet ligger inte hos mig utan hos dem.
För det som allt handlar om i deras värld, är att de själva skulle viljat tagit steget ut i någonting nytt, men inte vågat.
I mitt felval får de facit serverat gratis, att det inte blev så bra.

Jag tog steget och vågade.Satsade allt på det nya.
Det blev inte bra.Gjorde mig sjuk på mina ansträngningar och ledsen över att jag missbedömde människors sätt att vara mot mig.

Jag gav mig in helhjärtat och det är bra.För hade jag bara givit mig in halvhjärtat så skulle insiktet om felvalet kommit så mycket senare och jag hunnit fastna i det en stund.

Nu var det mera som en dykning där jag slog i skallen i botten och sitter nu och gnider mig över det som ömmar och gör ont.
Jag kliver inte omkring i en sumpåker i evigheter innan beslutet kommer att ta mig bort därfrån.

Det känns jättebra idag:)

Ur detta kom också beslutet att göra någonting åt mina extrakilon som byggts på snabbt under stressen.
Likaså min onda mage som farit illa av dålig mathållning.

Jag trivs inte med att vara rund om magen eller att behöva kämpa motströms i mitt arbete...alltså gör jag någonting åt det:)

Det kommer för mig att ta ett tag att komma igenom min process med det dåliga valet.
Det får det göra!
Jag hjälper andra att lösa lite problem då jag känner att jag själv fått en distans till det hela.
Kommer ju snart att lämna cirkusen bakom mig.

Det jag ser och upplever, förstärker bara känslan av att mitt val att hoppa av är helt rätt.

Där har jag stor nytta och glädje av mina Facebookvänner.
Många känner mig och vet hur jag fungerar.Av dem får jag puschar framåt och inga pekpinnar förekommer.
De som tycker om mig som människa och som vill mig väl, kommer med råd och förmaningar om hur jag skall på bästa sätt ta vara på mig själv.
De vet också att det inte är någon ide att bromsa mig.

Bland dessa har jag även mina fysiska vänner som jag umgås med utanför nätet.
Så jag har en skön blandning på Fb som jag trivs jättebra med.

Ofta får jag vänförfrågningar från människor som jag inte har ett dugg gemensamt med.Dem väljer jag bort direkt.
Vill man följa mitt liv så är det ju bara att gå in på bloggen och läsa där.
Eventuella kommentater väljer jag själv om jag vill publicera eller inte.

Går man in på min blogg så har man gjort ett aktivt val att läsa den.
Facebook är ett flöde där du får till dig saker i mängd som du inte vill ha.

En blogg kan du bara låta bli att gå in på...väldigt enkelt val:)

Just nu har jag en person som kommenterar mitt och jag vet inte vem det är.Jag publicerar dess kommentarer när jag känner för det.

Vill personen ge sig tillkänna så gör det gärna:) annars fortsätter vi att prata i anonymitet

Det är roligt att se hur många det ändå är som väljer att gå in och läsa om mitt.

Det finns personer som studerar vad jag skriver och det är ju kul att jag är såpass intressant i mina ord att jag behöver granskas:)

Hoppas detta kan få till en förändring i hanteringen av övriga medmänniskor så det skapas någonting gott ur det.
Att den lilla människan faktiskt är en eker i hjulet som snurrar och att varje eker som inte sköts om, går till slut sönder och hjulet snurrar allt sämre.

Visst! Man kan göra valet att byta ut varje eker till en ny vartefter:)
Men...är inte det också en grym kostnad och ett förfaringssätt som ger eko ut i det levande livet?
De nya ekrarna väljer att inte monteras på detta hjul...

Så tänker och känner jag iallafall:)
Och det står jag för!
Sedan får andra göra hur de vill.
Jag väljer bort dessa och tar in nytt i mitt liv istället.Lägger ingen energi på detta.
Skönt att få skriva ur sig tankar och funderingar.

Det är ju detta som min blogg är till för:)

Sen Titti blev krasslig har jag haft hennes mat, vatten och toa inne hos mig i sovrummet, så hon får lugn och ro med stängd dörr.

Vaknade inatt av att hon först knaprade i sig torrfoder, drack vatten, gick och kissade, åt mera, drack vatten igen.
Sedan lade hon av en stinkhög i toan så jag tvingades upp ur sängen.

Sanerade bort högen.
Tände tändstickor för att få bort stanken.
Söt är hon, men jösses vad hon kan lägga stinkbomber min lilla älskling:)

Ligger nu vaken och lyssnar på tystnaden.Tänker på livet som det ser ut just nu.
Skönt när jag börjar få ett lugnare tempo, som gör att allt börjar falla på plats igen.

Har nu 14 arbetsdagar kvar på stället jag jobbar på.
Ser på kollegorna hur de kämpar med alla problem som bara fortsätter och nya uppkommer.
Lider med dem!
Känns så skönt att jag är på väg bort från detta.

Återigen nytt att lära mig:) Lite spännande är det.
Hade tänkt hämta nya uniformen igår, men orkade inte då kraftena är lite begränsade nu vid kurens början.

Somnade jättetidigt som vanligt.
Vågar inte vända nåt på dygnet då jag skall jobba 2.38 på Måndagsmorgonen.
Måste då sova tidigt på Söndagen för att orka.

Känner mig jättetrött nu också.
Ska sova vidare straxt.