Jag köpte för rätt många år sedan en bok som bara stått i hyllan sedan dess.
Har målat lite i den men känt att jag onte haft ro till det då.
Att det var bortkastad tid.

Nu måste jag ju se till att livet lugnar ner sig och kommer ner i ett lägre tempo och hållbarare förhållningssätt i allt.

Tog fram boken härom dagen och färglade lite. Kände att det fick ner mig i ett meditativt tillstånd. Ett lugn som gjorde att tankarna kunde flöda fritt utan att fastna i lägen där jag kände oro och stress.
Det blev som ett fritt flöde.
Lite svårt att förklara i ord men för mig väldigt givande.

Det är så små detaljer som färgläggs och som kräver ett lugn. När jag är inne i det och inget stör så känns det jättebehagligt.
Dessutom blir resultatet fint tycker jag.

Det sista fotot tog jag för att visa hur smått allt är.
Omöjligt att stessa med utan bara ta det lugnt, bit för bit, linje för linje.

Funderar på Diamond painting också.
Synd att det är så dyrt bara

Fick hem Blodtrycksmätaren i Fredags och har mätt två dagar i rad vid ungefär samma tid.

Trycket har gått ner redan och det är nog medicinens förtjänst.

Mätte 145/95 och det går åt rätt håll.

Jag vet att innan jag fick förhöjning av blodtrycket för ca 7 år sedan så hade jag väldigt lågt tryck. Alltid haft, även när jag väntade mina tre barn.

Det låg på 120/65 om jag inte minns helt galet. Visst, då var jag ung och det var ju ett tag sedan.
Jag kan så lite om sånt men visst är det så att man räknar 100+ålder med övertrycket och undertrycket ska ligga under 90 helst.

Att jag köpte mätaren var för att läkaren rådde mig till det. Troligtvis för att hålla koll på att inte trycket blir för lågt.
För jag tror inte att den medicin jag nu fick utskriven skall behövas med tiden när livet lugnar sig något och jag får nog med vila.

Mäter nu varje dag tills det är dags för mätning på Vårdcentralen om ca 4 veckor från det att kag började äta medicinen.

Måste säga att jag känner mig bättre i kroppen redan. Tycker att jag ser bättre. Ögonen är inte konstant trötta som tidigare.
Nu sover jag och äter regelbundet.
Får tillräckligt med återhämtning.

Stressen inombords för ekonomi och gamla mammas jobbiga situation finns ju kvar. Jag måste lära mig hantera den.
Det är ju inte mycket jag kan göra för Mamma annat än hälsa på när jag får möjlighet.
Ordna med läkartider och sånt när det behövs. Brorsan gör ju det mesta och det känner jag stor tacksamhet inför.
Annars har hon ju Hemtjänsten med minst 3-4 besök varje dag.

Jag kan nog kommande vecka börja köra bil igen utan att vara farlig vid ratten. Yrseln återkommer allt mer sällan. Känner av den några gånger per dag men inte som när jag blev hemma konstant.

Feberkänslan borta, stickningarna i fingrarna, trycket över bröstet och det konstiga trycket i huvudet är borta.
Så allt går åt rätt håll.

Trött blir jag väldigt lätt. Likaså andfådd.
Så än är det en bit att vandra innan jag törs sätta mig vid bussratten igen.
På tisdag är det två veckor jag varit hemma från jobbet.
Känns som en hel evighet. Jag som är van vid att vara iväg ständigt och flänga fram längs vägarna.

Kollegor hör av sig och checkar hur jag mår. Min förra chef ringde och vi pratade länge och väl om situationen.
Hon är bedrövad över att jag blivit sjuk av arbetssituationen.
Hon vill även att jag tänker till noga över om jag verkligen måste sluta helt i det föratag jag nu jobbar i.

Jag lovade henne att ta en extra funderare. Den slutade i ett mejl till min nuvarande chef om tankar och eventuella lösningar som gynnar både mig och företaget.
Men det är då strama tyglar som gäller.
Vi får se vad svaret blir.

Pension går jag i hursom.
Sedan blir frågan i vilken omfattning jag fortsätter jobba.

Fick i fredags ett samtal från en kollega i branschen som jag troligtvis kommer att köra för också.
Så jobb finns, det är jag inte ett dugg orolig över
Gäller bara att inte låta stressen bli en partner i mitt liv mera
Hälsan kommer först.

Mina barn och barnbarn har visat sådan tydlig oro nu när jag var på väg in i en total krasch. Dem vet att om jag stupar på näsan så reser jag mig nog inte mera.
Det hamnar i en hjärtsmäll eller en stroke.
Vill inte hamna där och bli ett vårdpaket.

Inte ens behöva använda blodtrycksmätaren mer än nödvändigt nu med nya medicinen.
Den hör inte till mitt normala liv.
Till den hör promenader, sunt leverne och god sömn med välbehövlig återhämtning utan stess och press.
Då är det jag!
Dit är jag på väg med små steg, försiktigt och igenomtänkt.