Idag är det 41 år sedan som jag födde mitt första barn.

Min älskade son som jag tyvärr har alldeles för lite kontakt med.

Vi kämpar båda med att försöka vända den trenden och ses så ofta vi kan och hinner.
Livet har sett ut på det sättet att vi kommit ifrån varann längs färd och sånt händer, det är bara att inse att läget blev så.

Grattis min förstfödde :)
Vi ses snart!

Du är en fantastisk Kämpe!!!

Den fysiskt aktiva dagen igår Söndag gjorde verkligen susen med min sömn.
All den oro och stress jag bar inombords var som bortblåst då jag var så trött i kroppen efter allt jobb utomhus i friska luften.

Att dessutom börja dagen med en längre rask promenad var toppen.

Somnade tidigt (vid 20.30 tiden) med båda katterna på mitt täcke.
Hörde hur tjejerna huserade några timmar till men det var inget som störde.
Tvärtom, det gav trygghet.

Jag vaknar ju så tidigt och går upp i ottan då jag är morgonmänniska. Då blir det "tidigt" isäng också.

Sov djupt hela natten och vaknade vid 3.50 av att jag behövde gå på toa.
Tände i köksspisen en sprakande skön eld. Gav katterna frukost och bryggde på starkt kaffe.

Nu är klockan 5 och jag känner mig utvilad efter ordentlig nattsömn.
Tänkte vänta till det ljusnar och sedan ge mig ut på en rask morgonpromenad.

Idag är det mötet med Biståndshandläggaren hos gamla Mamma. Känns bra att vi kommit såhär långt iallafall.
Att Mamma själv vill till en tryggare tillvaro än den som är nu.
Där hon kan få hjälp dygnet runt om hon vill och dessutom kanske få komma utomhus i friska luften nån gång också.
Inte bara sitta inomhus i sin fåtölj eller rullstolen.

Hon slipper rädslan över att ramla och göra sig mera illa. Hennes kropp är så trasig ändå och kommer aldrig att bli bättre. Det är bara att anpassa tillvaron efter hennes behov.
Skapa en trygghet.
Varje timme i hennes liv är nu en kamp och oro.

Vi får se vad vi lyckas åstadkomma med mötet. Min bror skall också vara med.

Känns bra att jag själv är utvilad till det mötet som är viktigt inför Mammas framtid.