Det har nu gått 1 1/2 månad sen jag stöp i backen med min hälsa och blev sjukskriven.
Jag var pressad till dett yttersta i mitt yrke och det kunde ha slutat riktigt illa om jag inte lyssnat på alla larmsignaler och rödljus som vrålade åt mig att bromsa in allt.

Ett riktigt ekorrhjul som bara snurrade fortare och fortare och någon som helst återhämtning existerade över huvud taget inte.

Min sjukskrivning varade i tre veckor.
Under den tiden blev det en vända till min läkare som skickade mig till Akuten.
Massor med prover som visade att min kropp inte hade några fysiska fel förutom skyhögt blodtryck.
Som snabbt konstaterades när provsvaren kommit att det var helt enkelt galen stress, avsaknad av vila och återhämtning.
Medicin sattes in.

Livet krävde en total förändring.
Så blev det. Jag tar ut pension om ca 6 veckor.
Har sagt upp min fastanställning från 30/4 och går in som timanställd hos två bussföretag.

Jag kommer styra själv hur mycket jag vill jobba, när och var.
Pensionen ligger som en grund. Den kommer inte räcka till då jag kommer att straffskattas pga att jag inte fortsätter jobba fullt tills jag fyller 66.

Jobbet släpper jag inte då jag älskar mina beställningskörningar.
Det kommer jag ägna mig åt i många år till.
Men inte på det sätt som knäcker mig.

Kändes jättemärkligt med tanken först att varva ner.
Jag har verkligen fått lov att ta ett steg i taget in i känslan att jag inte måste jaga på som en tok med allt för att hinna så mycket som krävdes.
Jobbet, hemmet, gamla mamma och allt vad det innebär att leva i ett gammalt hus hus på landet med dotter och barnbarn.

Jag hann ju inte nåt hemma i stort sett då jag for omkring i jobbet.
Kom sedan hem helt slutkörd.
Sov inte tillräckligt på långa vägar utan var ständigt på helspänn.
Det var Alltid någonting som måste hinnas och faras omkring på mellan mina enormt långa arbetspass.

Vila och avkoppling fanns inte på kartan.

Nu har jag jobbat heltid igen efter mina tre veckor hemma.
På ett sunt sätt
Ett sätt som jag åberopade för ett bra tag sedan men blev bara bortviftad och insatt i mycket hårdare och tuffare pass.

Jag kör nu sånt som jag mäktar med.
Visst, även nu långa dagar men på ett vettigt vis.
Med vila mitt i så jag kan blunda en stund och bara vara.

Om två veckor går min fastanställning ut och jag kommer att jobba Maj månad full tid ändå, fast som timanställd.
Jag styr själv.
Ingen bestämmer över mig.

Sedan får det bli en invänjningsperiod över sommaren i ett nytt tänk.

Jag känner nu att jag kan göra saker härhemma, utan att känna mig jagad.
Det är ingen tidspress.
Jag kan vila, ligga och läsa.
Sova när jag behöver.
Greja ute, med min husbil eller hugga ved. Utan att pulsen är i 100 och tiden knapp.

Orken är inte på långa vägar tillbaka
Jag gör det jag mäktar med och sedan lägger jag ner.
Accepterar att läget är som det är just nu.
Min kropp och knopp måste få en chans att återvända till det normala livet
Inte jobba 150% och på det leverera fullt resten av livet.

Hittills efter sjukskrivningen har jag jobbat ca varannan dag.
Nu ska jag prova att jobba 5 dagar på raken.
Ska sitta som Passbuss för SJ i Arboga.
Förmiddagspasset.
Det är något jag kommer att hålla hårt vid resten av mitt arbetsliv.
Att jobba rätt tid på dygnet. Absolut inte nätter!!
Dessa funkar inte för mig
På nätterna vill min hjärna sova och reparera.
Inte fara omkring dödatrött i mörker på vägarna.

Jag kan gå upp tidigt. Det är så jag fungerar.
Imorse vaknade jag 3.30 och det känns jättebra.
Jag tar det lugnt på morgonen. Kommer igång i min takt och sedan kommer allt av sig självt på ett naturligt sätt.

Jag har lite smått börjat lägga in lätt träning i livet igen.
Sakta men säkert.

För mig får stressandet vara.
Andra får fara omkring som galningar om dem vill.
Jag har fått nog.
Livet har större värde än så.

Idag, om jag orkar efter jobbet så ska jag hälsa på mamma.
OM jag orkar.
Annars får det bli en annan dag.

Det är ju en bit att åka och det måste jag räkna in i tiden också.