Imorse när barnbarnet och dottern vaknat så valde jag att hänga med ut när barnbarnet skulle rasta Ludde Basset.

Vi gick ut i hagen intill huset och längs stigarna bort till en inhängnad damm en bit bort.
Det kändes som en lagom sträcka att vandra i den ojämna terrängen.

Framförallt Ludde tyckte att det var såååå jobbigt och tungt att gå.
Medans katterna som båda hängt med oss hoppade, busade, jagade varandra och klättrade i träden runtikring i ren glädjeyra över att vi bar ute och gick.

Dottern mår så dåligt i sin rygg idag att hon blek och medtagen ligger i soffan och bara existerar.

Ludde blev riktigt sur på oss då vi hade vänt och han skuttande av glädje för att få gå hem igen måste gå vidare förbi huset och runt silon på gården för att få en stund till ute.

Lyckades fånga hans buttra min där han traskade fram.

Det var inte vidare skönt ute med kyla och råkall blåst men vi var klädda för att klara detta, även Ludde.

Det blev några kilometer vi gick iallafall onnan vi gick in i husvärmen där jag tänt i vedspisen i köket innan vi gick ut.

Frukost och vila sedan.

Lite svårt att fånga alla tre pälsklingarna på foto då katterna for omkring mest hela tiden.

Det blev en kämpig kväll igår Lördag.

Jag var såpass igång tyckte jag under dagen att jag bestämde mig för att ta in ved och fylla på i mitt gamla sovrum där vi har en stor trälåda som veden kan ligga och torka i inomhus innan eldning.
Klabbarna behöver vara helt torra så inte spis och skorsten far illa.
Så minst en vecka inne är ett måste, helst två veckor.

Elda vill jag göra för att inte behöva köpa svindyr diesel till pannan i källaren, inte mer än absolut nödvändigt.

I vanliga fall fyller jag Ikeakassar med ved och bär in ett par år gången.
Nu gick ju inte sådana lyft utan jag tog först en kort promenad runt om på tomten för att värma upp kroppen och sedan bar jag in i famnen så lagom mycket att det inte blev någon tyngd att tala om.
Givetvis många böjningar in under presenningen där veden är staplad men det kändes inte så farligt.

Bar in 8 vändor ved och bara släppte ner i trälådan. Det är ju en del steg och trappor. Jobbade på försiktigt och slutade när jag kände att både ben och rygg kändes trötta.

Tog mig lite mat och kaffe för att sedan krypa ner i sängen igen med varm katt, läsa bok och bara vila.

Mot kvällningen ökade smärtan.
Mest i höger lår, höger knäveck och vad samt ryggslut och svanskota.
Det var bara att inse att det jag gjort var för mycket.
Gick som om jag hade en fylld blöja på mig. Smärtan hade tagit över alldeles.
Smorde in med smärtlindring och tog tablett.
Smärtan avtog vartefter kvällen gick och jag valde att hålla mig varm i sängläge.

Jag vet att jag bara gnäller om hur ont och hur kämpigt det här är men det är på det viset att just nu präglas hela mitt liv av den här skiten.
Att försöka fungera i det vanliga livet.

Massor med människor har det så grymt mycket värre, jag vet.

Att jag skriver är ju dels för att skriva av mig men jag tror också i detta att många människor känner igen sig i situationen.
Det kan vara rätt skönt att läsa om likvärdiga händelser och tillfällen i livet.

Personligen tycker jag att min blogg varit väldigt negativ den här vintern.
Så himla mycket har varit och är en ständig kamp i tillvaron
Hur mycket jag än försöker tänka positivt så är galet mycket runtikring väldigt tungrott.

Jag är van vid att kunna ta hand om det mesta som sker själv. Att hjälpa andra och finnas som stöd och pepp om det behövs.
Men den här vintern har jag inte räckt till.
Varken orkesmässigt eller ekonomiskt och det känns inte som jag.
Allt har växt över mitt huvud.

Jag vill ge mina tjejer härhemma en trygghet i livet.
En tillvaro där det inte bara är oro och bekymmer och en helvetes massa jobb med allting.
Jag vill räcka till åt nära och kära, min lilla gamla mamma och samtidigt kunna jobba fast jag är pensionär så vi kan ha en trygghet ekonomiskt.

Dottern har ett helvete med sin ME och även hon helt trasig i ryggen sen över en månad tillbaka.
Ständiga oron över läkare, fkassan och fajten med att orka leva i den eviga utmattningen, smärtan med en kropp som styr varje sekund av hennes liv som den mäktar. Hon är inte fyllda 35 än mitt yngsta barn.

Den här vintern har jag inte lyckats.
Allt har blivit övermäktigt och nu när jag kände att det kan finnas en uns till ljusning, ja då rasar min kropp samman och blir bara en smärtande, gnällande hög som inte gör någon som helst nytta.

Jag söker ljusglimtar dagligen.
Njuter av att få stundtals känna att jag kanske har ett värde i livet fast det mesta ser mörkt ut.
Bara att solen tittar fram och det blir varmt härhemma inomhus är en stor glädje.

Lättnaden över att jag får hjälp av min mamma med att kunna få behandlingar av Kiropraktorn så min kropp börjar fungera igen är en gudagåva.

Imorgon ska jag dit igen.
Ska bli intressant att få prata med honom och höra, känna vad som härnäst behövs för att jag ska kunna gå och röra mig normalt.
Det har gått en vecka sen första behandlingen som tog loss låsningen i min högersida.

Jag har pengar tack vare mamma att boka ännu en tid för fortsatt behandling.
Jag är så tacksam!!!
Något är ju knas med mig då detta hände. Något som jag hoppas går att räta till. Jag kommer iallafall att göra exakt som han säger så jag blir bra igen.

Jag somnade tidigt igår kväll också och har sovit väldigt oroligt natten.
Har inte hittat någon vettig ställning då det gjort ont.
Självklart har någon av katterna varit hos mig hela natten och stackarn har farit omkring över hela sängen då jag snott runt och sökt läge att sova i.

Vaknade 5 och gick upp.
Det kändes bättre igen och jag kunde gå hyfsat.
På med kaffe, frukost till katterna och jag ville hålla mig på benen då det kändes lättare så jag vattnade blommorna på nedervåningen.

Gick ut och gav Ozzy kanin hans frukost.
Tände och öppnade åt hönsen så dem kunde gå ut till hönsgården. Gav lite havre åt dem ute att plocka med.
Tog ut kökssoporna och bara traskade omkring just för att jag kunde, utan att ha galet ont.

Njuter väldigt av att det blir ljust tidigare och tidigare om mornarna.
Det är några minusgrader ute och blåsten känns kall men våren är nog på väg. Det känns lovande.

Idag kommer jag att försöka hålla igång kroppen samt ge den vila.
Jag har en jättebra bok som är intressant historiskt och den ger mig ro till att vara stilla.

På ett sätt är det skönt att vårvärmen inte kommer ännu för när den väl gör det så är det massor att göra ute.

Jag har framför mig att ta hand om trädet som svärsonen fällde för ett år sedan snart, som hotade ramla över hönshuset.
Den var delvis murken invändigt men mycket går att göra ved av. Behöver hugga upp veden.

Det behöver rensas över hela jättetomten från kvistar och annat skräp som samlats över senhlsten och vintern.
Stormar har knäckt grenar.

Vi brukar göra en vårbrasa av just sådant som rensas bort.
En del går att använda som ved förstås.

Gräsmattorna ser hemska ut med stora gropar överallt. Dessa kommer säkert av allt regnande. Det är ju berg och sten under tomten.

Jobb finns i mängd och parti.
Våren är ännu inte här så jag lever på hoppet att få vara bra i kroppen snart så när den dagen kommer ska jag kunna jobba på som det är tänkt.
Igår kom det ju snö på morgonen som lade sig som ett vitt täcke, som sedan efter lunch försvann.

Brunnslocket borde vi nog våga lägga tillbaka. Lita på att pumpen funkar så inte källaren behöver översvämmas.

Vi behöver klura ut en lösning till vad vi ska göra av det som finns i förrådsdelen i drängstugan som vi inte får röra annat än just det rummet
Taket kommer snart att rasa in och det över våra saker
Gräsklippare, cyklar och en hel del annat vi har därute.

Källaren är ju inte lösningen för där är det ju översvämmat flera gånger per år.
Kanske kan vi bygga ihop nåt skjul tillsvidare.
Jag vill ju inte att det ska se ut som en tattartomt heller.
Fast en byggnad är ju snart helt rasad längst upp på tomten. Den rasar mer och mer för varje blåst och storm.
Ingen får gå in där.

Det är ju hyresvärden som bestämmer, inte vi.

Det känns inte direkt hoppfullt inför framtiden när byggnader rasar samman och huset förfaller mer och mer.
Boendekostnad på 20 tusen i månaden vinterhalvåret.....

Vårt paradis krackelerar fullständigt..

Är det konstigt att livet känns tufft...

Mitt mål nu är att bli såpass bra att jac kan jobba igen på Torsdag, Lördag och Söndag kommande vecka.
Pengar behövs till allt.