För en vecka sedan vacklade jag sned och krokig in till Kiropraktorns mottagning och hade så ont så jag trodde jag skulle mista förståndet.

Han satte igång direkt med massor av frågor samtidigt som han kände och klämde på mig lite överallt.

Jag fick ändra läge från stående till att ligga på rygg, mage, sida och sittande på bordet medans han klämde, tryckte, drog och vickade på alla delar som kunde höra ihop med smärtan jag hade.

Jag var låst i höger fot och i stort sett hela höger sida från höften sett.

Min kropp rätades upp och fötterna gick att få ner i golvet helt mot innan med tårna krökta.

Dagarna har gått och jag har blivit bättre.
Ätit smärtlindrande men kunnat trappa ner på mängden.
Kämpat på för att hålla igång kroppen och vilat.

Imorse efter jag kört barnbarnet till skolan så var det dags för behandling 2.
Jag fick nya frågor och kunde svara med att det är mycket bättre men ännu kvarstår någonting aom inte släpper utan gör ont.

Han fortsatte med behandlingen som redan där på plats gav goda resultat.

Jag har fortfarande kvar av låsningen som troligtvis varit länge men utlöste inte den sista grymma smärtan förrän kroppen helt enkelt gav upp.

Troligtvis har jag snedbelastat kroppen ända sedan jag överansträngde och fick en kraftig inflammation i vänster knä då för ett år sedan när jag sprang och bar tungt i alla trapporna vid flytten av gamla mamma.

Jag skulle ha sökt hjälp redan då i Maj förra året men så som sjukvården ser ut idag så gårjag inte dit med mer än attjag inte klarar av att leva med smärtan.

Så jag har kämpat på och sökte inte förrän i December förra året när jag kände att jag haltar kraftigt och började få ont lite överallt i kroppen.

Kom inte till läkare utan en fysterapeut som konstaterade att jag börjar bli gammal och har Artros i knät.
Inget att göra åt i nuläget
Operation om många år. Långa köer.

Så på ett sätt ärjag glad att min kropp satte stopp den 23/2 när jag dammsög min buss i väntan på mina resenärer på Romme Alpin.

Att jag fick det fruktansvärda "knivhugget" i höger skinka som sänkte mig fullständigt i smärta där i bussen.
Just då och där fick min kropp nog av att jag bara pressade den att fungera vidare fast jag inte var ok för fem öre.

Jag jobbade ju på som vanligt.
Åt värktabletter och hoppades på att det går över. Smärtan gick vidare ner i låret och vaden. Jag frös och kände mig febrig om nätterna.
Kämpade som en tok i Mora den veckan jag var där och jobbade.
Grät av smärta om kvällarna då inget hjälpte.

Enda stället jag var något sånär smärtfri var vid bussratten, med fötterna hängande ner och full stolsvärme på.
Där kunde jag vila.
Allt annat var en plåga.

Nu efter min andra behandling hos Michael, min egen Kiropraktor så känner jag hopp.
Jag kunde gå från mottagningen till bilen utan att halta mer än bara lite.
Gör ont ännu helt klart men inte på långa vägar som efter första behandlingen.

Vi bokade in ett återbesök om 14 dagar.
Nu ska jag försöka leva så normalt jag bara kan och tänka på att inte dra ihop tårna so
m jag tidigare gjort.
Äta smärtlindring vid behov och se vad som händer.

Min kropp är helt ok i övrigt.
Jag ska kunna träna och leva som jag alltid gjort i en himla massa många år till enligt Michael.

Så idag tar jag det lite lugnt.
Han har ju ändå dragit och knyckt i mig för att släppa på det sista.

Jag ska än sålänge undvika att sitta timtal fast vid bussratten utan att kunna sträcka på mig, gå och röra mig.

Det ska jag se till att hålla.

Jag ska bli bra. Det med hjälp av min Kiropraktor och min egen envishet.