Det är något somjag brukar tycka om att göra, lite i taget.
Nu blev det så att jag måste ta allt på en gång då det inte finns så mycket tid att ta av fram till Julafton.

Imorgon ska jag jobba hela dagen.
Ledig Söndag och sedan har jag jobb ända fram till 26/12
Jättebra att jag får ihop timmar.
Det är ju så jag vill ha det.

Slog in julklappar, band snören och skrev etiketter i säkert 4 timmar igår eftermiddag.
Höll till på min säng så inte barnbarnen skulle se vad de fick.

Vi blir ju inte många i Jul men klapparna blev en del iallafall.

Jag älskar Julen och trivs med att se alla öppna sina paket.

Iår blir jag inte med vid öppnandet då jag jobbar till 19.00
Kanske kan ansluta till de övriga vid 19.30 som tidigast.

Morgongröten hinner jag med innan passet börjar iallafall.

När barnbarnen hämtats från skolan och de hade varit ute och busat en stund, så var det dags för eftermiddags fika.

Vi hade extra mys idag då det var sista skoldagen idag och nu är det Jullov för barnen.

Dukade fint, tände ljus och hade sedan varm glögg, julmust och en massa gottigt till.
Båda barnen fick små presenter också.
Det var ju ändå Julavslutning.

På bordet stod också en fin vit glaslykta som äldsta barnbarnet gjort i skolan.
Den lilla hade hon gjort ett tidigare år.

Jättefina båda två.

Vid Julkrubban hade hon ställt den söta Ängeln som hon också gjort i skolan.

I presenterna de fick var det julgranshänge i form av en enhörning och sedan en glittrig tomteluva som väggprydnad.

Mycket sött och gott blev det och barnen var nöjda.

Vaknade tidigt fast jag inte har arbetsdag.
En kopp kaffe i magen, frukost till katterna och sedan på med träningskläder.
Det var mörkt ute då jag gav mig iväg.
Klockan visade på 6.15 när jag med reflexvästen på mig, styrde stegen mot Vallby Kyrka.

Hade med mig två gravljus och tändstickor.
Tände ljusen på vår vän LS viloplats.
Såg att det kommit upp ett kors där med hans namn på. En lykta också, vaser med blommor.
En fridfull plats utan smärta och oro.

Gick så vidare ut mot Sundbyholmsvägen.
Ville in på cykelbanan för att komma bort från trafiken.
Bilisterna har så svårt för att blända av helljus och extraljus fast de tydligt ser min väst och ficklampa.
De förstör mitt mörkerseende totalt så jag måste stanna och lugna ögonen en stund så jag ser något.

Märkligt att det inte går att tänka längre än att näsan räcker.
Ljusen bländar ju mig som fotgängare lika mycket som en mötande bilist
Jag går alltid en bra bit inne på vägkanten så jag är definitivt inte i vägen för någon.

Traskade och gick i småregnet och blåsten.
Kände hur det kylde rätt ordentligt så jag ökade stegen
Vek av hemåt innan Skiftinge och den vägen är smalare. Där är alla jättenoga med att blända av så fort de upptäcker mig.

Det var uppfriskande att gå där i gryningen.
Kom så hem efter nästan 9 km i benen.
Hemma var det brasa i köksspisen.
Bryggde på kaffe medans jag bytte om.
Åt sedan frukost med dottern som kört barnbarnen till skolan.
Deras sista dag innan jullovet.

Jag är ju en sån människa som tror på detta med att allt som sker har en mening.
Att det finns ett budskap i allt som händer runt ikring oss.
Budskap som vi människor är alldeles för stressade i för att ta in och förstå.

Nu i stunden tänker jag på Coronagreppet om oss människor
Detta är handbromsen som är menad för mänskligheten.
En stoppgräns som talar om för oss att det är dags att bromsa in hela den galna utveckling som pågår.

Vi lever i ett ekorrhjul som snurrat allt snabbare år för år. Någonstans finns en gräns, en ände på vad allt levande klarar av.
Där är vi nu.
Detta är ändå bara en varningssignal innan allvaret sätts in, om vi nu inte tar vårt förnuft tillfånga och gör något vettigt av det hela.

Vi själva håller på att köra mänskligheten och allt liv på jorden, rakt ner i avgrunden.

Det vi behöver göra, är att sätta oss ner i lugn och ro för att där i stillhet gå igenom vad vi behöver i vårt liv.
Vad vi Verkligen behöver.

Måste vi fara fram som galningar mellan alla länder på vår planet?
Är det verkligen nödvändigt att flyga på semester flera gånger per år till varmare länder, för att där sitta i en solstol med en parasolldrink i handen och gassa oss bruna i skinnet.

Är den stundens "njutning" verkligen värd den skada som det ställer till med på vår jord, i vår atmosfär?

Jag gör det själv kanske vart 10:e år.
Hoppar över paraplydrinnkens alkohol givetvis för jag vill inte förstöra min hjärna med alkohol.

Har vi inget på närmare håll som vi kan njuta utav ? Med nära och kära.
Där finns Ett av budskapen Covid19 har med sig.
Se till det egna du har i din närhet!
Vad är värdefullt?
Många har tagit till sig budskapet och börjat värna om de nära på ett helt annat sätt
Plötsligt Ser du dina barn på riktigt.
Du ser din älskade du lever med, som du knappt hinner träffa i vanliga fall i den stress vi lever under ständigt.

Den stress som Du själv skapar genom att du måste ha bland annat din paraplydrink i Thailand flera gånger om året.
Det kostar pengar som du måste tjäna och jaga fram, dag för dag.

Jag tar resandet som Ett exempel bara.
Det är så mycket mera som vi människor binder upp oss med, som vi bara Måste ha.
Det ska vara det senaste i all teknik.
Mobil, datorer, alla nödvändiga robotar som används i våra hem på ett eller annat vis, för att vi inte hinner eller orkar med de "vanliga" sysslorna som hör livet till
Värstingbilen Måste vi bara ha för att bräcka grannen och imponera på svärföräldrar och kollegor.

Måste vi verkligen ha allt detta?
Mår vi bättre och håller oss friskare för att vi skuldsätter oss för att vi måste ha dessa prylar?
Det gör vi inte!!
Det är jag helt övertygad om att vi inte gör.

Många av oss har fått upp ögonen för vad som är viktigt i våra liv.

Just LIVET.
Mitt eget, mina nära och kära.
Närheten till medmänniskan som vi nu tvingas att avstå ifrån, för att inte döda varandra.

Jag tror knappast att jag är den enda som saknar gemenskapen, kramarna, närheten och umgänget med mina medmänniskor.
För mig är det en enorm saknad!
Det är för Mig det normala livet.
Att få umgås på ett sätt som både ger och tar energi.

Vi människor behöver varann i livet.

Jag är själv inte den typen av människa som ränner ute på krogar och uteställen. Har aldrig varit. Inte heller någon shoppare.

Trivs med ensamheten mycket då jag arbetar med människor i mängd.
Men jag ser hur beroende jag är av den fysiska kontakten med mina medmänniskor.
Hur viktig närheten är.
Handslag, beröring, kramar ja allt som i normala livet bara fanns där, utan att jag egentligen tänkte på det.

Nu är allt satt på Standby, för att rädda liv.
Jag kramar inte min gamla mamma för jag vill inte döda henne.
Det är hemskt och energisugande, sorgligt och samtidigt väldigt upplysande det somvi lever i just nu.

Det finns massor med exempel att ta upp på sådant som förändrats i våra liv.
Jag tror du förstår och kanske känner lika själv.
Kanske du också förstår poängen med mitt tankesätt över att detta är en Varningsklocka för mänskligheter.

Att vi måste bromsa vår framfart på vår jord.
Vi är för mycket för planeten.
Den orkar inte med vårt tempo.

Håller du inte med?

LIVET är det vi behöver.

Utan det är vi inget