Hela fotbollslaget och alla som finns ikring.
Mina grabbar som jag hann köra ett bra tag.
Sedan kom nådastöten med varsel och uppsägning, många av oss fick gå.

Som timanställd har jag ingen rätt till att få köra mina grabbar, mitt lag, mitt härliga gäng som jag trivs så med.

Jag sover med vsk filten jag fick i gåva, varje natt.
Minns alla resor vi gjorde tillsammans, runt om i Sverige.

Vsk Fotboll Superettan.

Jag saknar er!!!

Rastlösheten kom smygande idag igen så jag bytte om till sköna varma träningskläder och gav mig ut på en rejäl powewalk i den dimmiga morgonen.
Solen fanns där bakom dimman men rådde inte på den förrän jag nästan var hemma igen.

Riktigt skönt var det och kyligt.
Tänkte först gå till Torshälla och tillbaka men det kändes lite fel då jag ändå ville vara hyfsat nära hemmet, ifall att det skulle komma in nån tågersättningskörning.

Så det blev först mot Torshälla och sedan vek jag av mot Eskilstuna på en mindre väg, med lugnare trafik också.

Det var lite magiskt med dimslöjorna ute på åkrarna.
Gick sedan ut på cykelbanan mot Sundbyholm. Där var det toppen att gå.
Nästan torrt och isfritt.
Traskade på i ett rejält tempo.

Tänkte först att det får räcka med 10 tusen steg men det slutade med att jag gick 1 mil då vädret var så skönt.
Solen hade kommit fram och det var vindstilla.
Bet skönt i kinderna och det stod ett moln ikring mig när jag andades.
Gick såpass hårt att jag hade bra puls hela tiden.

Den lilla snö som var kvar gnistrade likt diamanter i solskenet.

Kom så hem och fick genast en kopp kaffe i handen då dotter och barnbarn var ute i solen med fikakorg med sig.

Tog mig en kopp kaffe och en bit rulltårta.
Fyllde sedan två stora kassar med ved och bar in för att fylla på vedhyllan inne.
Veden ska ju helst vara inne och torka ett par dygn innan den eldas

Kände mig nöjd, lite trött och frusen.
Bytte om och kröp ner under en filt en stund.

Igår morse vaknade jag som vanligt tidigt.
Kände redan då hur det snörde ihop sig i maggropen och jag mådde nästan illa.

Försökte lägga focus på annat.
Katterna, morgonens första underbara kopp med nybryggt kaffe, sängens sköna värme och tankar som var positiva.
Att det kommit snö så barnbarnen fick ha roligt ute :)

Men det gick inte lång stund förrän jag var åter i grubblerier och oro.

Känslan att inte ha ett endaste arbetspass inbokat kommande dagar, veckor och månader gav mig ett sådant tryck över bröstkorgen att det var svårt att andas.
Jag mådde helt enkelt jättedåligt mentalt i det läget

Sedan läste jag på fb att en människa jag tycker väldigt mycket om, somnat in efter lång tid av sjukdom.
En man som var som en far för mig när jag levde tillsammans med min dåvande kärlek i Örebro
Jag blev jätteledsen över att mitt x, hans dotter och hans mor som jag också tycker väldigt mycket om och hans syskon och syskonbarn nu mist sin far, man, morfar och farfar.

Det är ju bara att acceptera livets gång. Fler och fler lämnar det jordiska.
Men att känna sorg och vara ledsen är också en del i livet.

Vila i Frid Pappa Lasse!

Med ledsamt hjärta kontaktade jag mitt x och vi skrev en stund.
Han tar det bra och det kändes bättre efter vår kontakt.
Familj och nära hann med i känslan att den tiden kommer då deras kära skulle gå vidare.
Sorgen och saknaden är givetvis lika stor ändå. Man är aldrig beredd hur man än ställer in sig, så är det bara, jag vet.

Morgonen ljusnade och mina tjejer vaknade
Min rastlöshet och oro gav inte vika.
Den ökade istället när det sedan kom meddelande från Arb.förm igen.
Strupen snörde ihop sig aom den gör så firt det kommer meddelanden från Akassa eller Arb.förm
Jag vet att det är krav om både ena och det andra som inte tillför mig annat än ångest och tar min energi.

Åt frukost när det kom ett samtal som jag missade från Tuna Trafik som är timanställd hos. Ringde upp några minuter senare och det var snabbutryckning på tågbuss pga olycka vid järnvägsviadukt här i stan.
Två kollegor och bussar var på väg och jag bytte snabbt om och stod redo jag med om det behövdes.
Genast släppte min jobbiga känsla inombords.
Jag var behövd, jag kanske skulle få köra.

Åkte iväg efter en stund till en god vän och fikade, pratade en stund.
Där var jag närmare bussdepån också om de skulle ringa igen.
Skönt att få prata en stund.

For sedan till depån.
Där var cheferna på plats och admin, likaså ett par på verkstan som fixade med bussar.
Fick möjligheten nu att prata om min känsla och oro.
Jag fick precis det stöd jag behövde från min arbetsledning som jag behövde i stunden
Inga jobb finns men framtiden ligger där och bara väntar på oss.
Vi kommer att behövas!!
Tålamod, framåttänk och kämparglöd gäller och det har jag ju levt i länge nu, som så många andra

Våra samtal gav mig tron och hoppet åter.

En av mina chefer kom och gav mig en försenad julgåva från företaget.
Jag jobbade ju inte hos Tuna innan Jul så det blev ju missat.
Var upptagen med annat jobb då
Fick gåvan nu istället och det värmde gott kan jag lova :)
Jag blev jätteglad och rörd.

Kunde så lämna och åka hem igen vid lunchtid. Tågstoppet hävdes när olyckan var borta.
Jag kom hem med en helt annan känsla inombords
En känsla av lugn, frid och ny energi att kämpa vidare

Bytte bort min fina uniform mot oömma myskläder och gav mig ut i snön och kapade sly i hästhagen som vi sedan matade en brasa med. Med avslutning Korvgrillning medans skymningen började lägga sig.

Dagens dåliga mående byttes mot positivt tänk återigen.
Där såg jag verkligen värdet av att få prata om sådant som oroar och förgör ens själ

Nu vet jag att det finns en viktig och värdefull plats som väntar på mig.
Så snart bara livet kan återvända till något sånär normala gängor

Tack mina chefer och kollegor!!
Detta behövde jag verkligen.