Igår tappade jag fullständigt självförtroendet i mitt yrek när drt var så satans halt överallt!

Ogrusade hemska backar som jag kanade nedför med bussen vid två tillfällen.
Det slutade med att vi vägrade köra i dessa backar innan grusning genomfördes.

Överallt blankis.
Regn på snö som packats och blivit till blankis precis överallt.

Jag har aldrig varit med om något liknande.
+5 grader i luften och minusgrader på marken. Kan ju bara bli tok av det

På kvällen kunde jag knte parkera bussen på sin plats
Försökte i 20 minuter att få till det men bussen var överallt utom där den skulle
Med fara hela tiden för att köra på de andra redan parkerade fordonen

Fick ställa mig där det gick.

Allt bara våt is!!!

Jag vet inte om jag orkar jobba på det här viset!!!
Igår var jag rädd!! Riktigt rädd och det har jag nog inte varit sen jag var nyörjare i branschen på 80 talet.

Jag är inte kompetent nog för det här extrema känner jag.
Vill absolut inte att varken människor eller egendom skall komma till skada när jag jobbar.
Det vill jag inte ha med mig i bagaget nu när det bara är frågan om några år till som fullt aktiv bussförare.

Även jag har begränsningar.

Funderar på att ge upp den här dumma iden att jobba häruppe och åka hemåt.
Jag vet att det varit hemska väderförhållanden på väldigt många ställen med olyckor och elände.

Men jag känner att jag faktiskt inte måste VÄLJA att ha det såhär extremt.
Det tycks finnas kollegor som trivs att jobba på det här viset
Jag överlåter äventyret med varm hand till dessa!

För mig är detta över min förmåga.
Jag behöver ha kontroll över det jag gör.
Inte sitta timme efter timme och kämpa mot extremt väglag.
Finns inte viljan till bättre underhåll av vägarna där vi färdas så tackar jag för mig.
Det finns lösningar som aldrig genomfördes på sina ställen.
Varför vet jag inte. Kanske kostnad, ovilja, ointresse... Jag vet inte!

Ska prata med chefen på Måndag.

Min ork tryter och jag mår skit just nu.

Känner en oro och rädsla inför kommande arbetsdag och så vill jag inte leva.
Livet är värdefullare än så.

Jag åker nog hem. Det blir bäst så.
Jag hör inte hemma här.
Det är mycket mera som hänt som jag behåller för mig själv som får mig att tvivla starkt på om jag ska vara och jobba här.

Jag räcker inte till helt enkelt.