Kyligt och vackert denna morgon.

Den senaste veckan har verkligen varit en av de kämpigaste sjukveckor jag någonsin haft i mitt liv.

Inte bara den fysiska sjukdomskänslan och kampen med feber, hosta, frossa, nysningar, huvudvärk, ledvärk mm mm som Covid19 fört med sig utan också den mentala biten.
Har aldrig fajtats med en sån ångest!!
Ångest och stress inombords som gjort att jag haft svårt att andas på grund av att hjärtat hamrat på i bröstet på mig så en stor tryckande klump bildats i mellangärdet och den har i sin tur sprängvärkt så ögonen tårats gång på gång.

Detta har berott på många saker.

Dels känslan av misslyckande över att jag blivit smittad med detta dödliga virus.
Fast jag varit fortsatt noga på alla sätt och vis efter att restriktionerna släppts.
Jag hade gjort det som stod i min makt att göra för att skydda mig och mina medmänniskor.

Nära och kära har gått bort och förlorat kampen mot viruset och det fanns ju inga som helst garantier att min kropp skulle vinna striden.
Vaccinet tror jag på som en hjälp, men inte skydd hur länge som helst.
Den har ett bäst före datum också och sen är verkan borta helt.

Ångesten över att kanske bli så sjuk att jag hamnade som ett paket i sjukvården och aldrig mera kom hem igen till mina härhemma som behöver mig.

Samtidigt i detta den enorma rädslan, skräcken över att även kan ha smittat min dotter, barnbarn och min bästa vän med viruset.
Människor som jag haft nära mig senaste tiden.

Eller att jag skulle få såna problem att jag aldrig mera blev arbetsför igen och i detta ha en strid med Försäkringskassan som många Coviddrabbade idag har.
I deras värld är ju inte Covidsjuka och biverkningsdrabbade berättigade sjukpenning.

Sedan känslan av att vara jagad i allt detta.
Inte få tillåtas vara sjuk och bara behöva tampas med att få bli frisk igen
Mitt i med feber i kroppen och frossa så grym, hosta och tungt att andas, att jag trodde jag skulle bli tokig så kommer frågan om när jag skulle vara arbetsför igen.

Jag har nog aldrig känt mig så värdelös under en sjuktid!!

Sedan har jag också förstått att mina tre barn varit allvarligt oroliga för som sagt, detta virus är inget man leker med och bara rycker på axlarna åt.

Nu är jag snart frisk igen.
Infektionen har dragit sig tillbaka, min kropp har segrat över det som attackerade.
Men himmel vad den fått jobba!!
Kvar ligger tröttheten som fanns innan smittan gav sig på mig och nu är den ännu djupare.

Jag vilar och sover.
Gör det jag mäktar med härhemma.
Det kan räcka med att jag tömmer diskmaskinen så måste jag vila en stund.

Tisdag räknas jag som smittfri.
Karantänen är över för oss.
Dotter och barnbarn ska ta varsitt snabbtest tisdag för att säkerställa att de inte smittats.
Skulle nån av tjejerna vara smittade så ligger karantänen kvar.

Måndagen tillbringade jag stora delar i min säng. Läsandes en bok som landade på magen då jag somnade.
Jag är tog en lång varm och skön dusch.
Tvättade mitt långa tjocka hår och sedan var jag helt slut
Vila på det.
Fönade håret torrt, vila. Jättetrött i armarna bara av att föna håret.

Hela tillvaron är en kamp ännu, med orken. Tröttheten.
Andfåddheten och svettningarna vid ansträngning.

Det är som en fullständig dränering av energi som inte fylls på hur jag än vilar, äter, sover....

Jag somnade för natten redan vid 19.30 måndag kväll. Hade ätit middag.
Kände mig vid det laget lugn och stressen hade lagt sig inombords.

Jobbet avaktar och låter mig vara.
Brorsan tar hand om mammas städning.
Mina barn känns lugnare när tiden går och jag blir friskare.
Jag har tagit reda på hur jag kan komma i kontakt med läkare om intyg behövs för att vara hemma i längre vila och få min ork ikapp med tillvaron.

Veden som jag kände sån ångest över att de måste flyttas och bli klar innan snön kom, har jag talat med hyresvärden om och det kan ligga kvar till i vår.

Plus en massa annat som jag måste ordna med innan jag kan åka upp till Duved och jobba.

Jag löser knutarna och problemen som hållit mig i ett grepp som tagit grym energi mitt i kampen mot viruset.

Att bli sjuk mitt i ett galet pressat program som jag haft senaste tiden, gav så mycket extra att bära så jag trodde ett tag att jag stupar rätt ner i avgrunden.
Jag skrek och bad om nåd att få chansen, tiden att bli frisk först innan krav ställdes på mig.

Nu får allt landa och jag kan andas igen.
Ge kroppen möjligheten att göra klart jobbet så livet sedan sakta kan komma igång igen

Nu vilar jag mig frisk.

Att det blir en ekonomisk förlust dessutom det får jag lösa sedan.
Jag ska ju upp till snön snart för att bara jobba en massa så det är bara att dra åt svångremmen ett halvår så är ekonomin ikapp.
Äta kan jag ju göra så billigt som möjligt då jag ändå inte känner hur nånting luktar eller smakar.
Som att tugga papper i olika konsistens.

Den träningen har jag redan inlett.
Sniffar och snuffar på allt jag tycker om doft och smak utav.
Kaffe, pepparkakor, vanilj, kanel.....
Snart kan jag sniffa på mina barnbarn som jag älskar doften av.
Rena kläder, katterna, vedspisen i köket... ja himmel vad det är mycket jag sniffar på och njuter av dofter utav utan att jag tänkt på det tidigare.

Nu ska jag sova vidare.
Vaknade vid midnatt av att min katt blev sur och lämnade sängen när jag vände på mig.

Inte lätt att vara alla till lags :)