Såg förvånad upp ifrån boken jag håller på och läser när det var ett rosa ljus ute.

Gick ut med mobilkameran i handen och fick skåda denna underbara himmel bortom skogen och åkrarna.

Helt magiskt.

Dottern berättade om en stor orange badboll som stigit upp bakom skogen åt andra hållet.
Det var månen som visade sin prakt, bara några få minuter.

Det blåser nästintill storm ute nu.

Nu blir det lite bråttom med att få ihop de julklappar som jag hade tänkt ge denna Jul.

Har inhandlat två redan tidigare så dessa två fixade jag till och slog in idag.
Då är det klart iallafall.

Har sedan plockat ihop det sänglinne och badlakan som ska med till mitt boende i Duved.
Likaså lite Julpynt som elljusstakar och en fönsterstjärna.
Tar lite i taget då det måste vara klart allting till min avfärd uppåt 6/12.

Vill ju ha julstämning däruppe med fast jag kommer hem till Jul i några dagar.

Kände att det kröp i mig av att bara ligga i sängen och vila.
Jag måste nog vara helt utslagen för att klara av det.

Är ju ingen tittare utav filmer eller tv över huvud taget. Det har jag varken tid eller intresse utav när livet är friskt och full fart.

Ska ta och rota i de böcker jag haft ligga i massor med år men det vete sjutton om jag ens har ro till att läsa en bok.

Körde en maskin tvätt som blev av att jag bäddade rent igår.
Samt alla handdukar som vi byter ut hela tiden för att hålla virushelvetet borta.

Dottern testade negativt idag iallafall så det känns ju bra.
Hon har ju ständiga symptom hursom då hon har ME och mår aldrig bra eller ens tillfredställande.
Hon är ständigt frusen och iskall om händer och fötter
Ont i kroppen och konstant genomtrött.
Nu hinner hon inte vila som hon måste göra för att orka med vardagen, då jag och barnbarnet är hemma.

För att inte sprida smitta så måste jag undvika massor med saker i hushållet som hon måste göra istället.
Barnbarnet har sina hemmastudier som hon behöver stöd och hjälp med.

Så dotra har en rejäl extrabelastning i sin egen tunga börda nu när jag drog hem det här Coronahelvetet.

Jag fattar inte varför våran tillvaro måste vara en satans kamp ständigt.
Händer någonting positivt i livet så slår något till ännu hårdare så vi är sänkta både i ork och ekonomi.

Vart fan är balansen i livet??!!!
Jag börjar bli så förbannat trött på att vi inte kan få ha ett liv i lugn och trygghet någon gång.

För min del kostar det på så förbannat mycket energi och kraft att återigen behöva lämna det jobb jag trodde var tryggheten och stabiliteten.

Hatar detta med storföretag som leker med personalen som om vi vore spelbrickor på ett bräde.
Vi är människor, med liv och familjer!
Inga leksaker.

Det är rena turen att min magkänsla redan varnade mig i tid innan företaget briserade bomben om försäljning av den del jag jobbar i.
Visst...säkert blir allt bättre när det kommer in aktörer som har intresse och vilja till att driva beställningstrafiken vidare. Som vill satsa pengar och energi.

Men jag vill inte vara en bricka i spelet, inte igen!!!
Det är ju inte länge sedan vi sades upp hela gänget.
Hur ska jag veta att det ens kommer någon köpare?? Kanske läggs allt bara ner om några månader. Alla blir återigen arbetslösa.

Att jobba och verka i en ständig oro det orkar jag inte med längre.
Jag har inte tid med det.
Fyller 63 nästa år och får jag bestämma så kommer jag att köra det jag vill och så mycket jag själv orkar och mäktar med

Tänk om livet kunde lugna sig åtminstone nån månad så det går att hitta en struktur.

Nu verkar gamla mamma ha kommit till acceptans med att vara fullt beroende av Hemtjänsten.
Det tog sin modiga tid och en hel del energi av både mig och brorsan.
Kändes ett tag som att det var en upprepning av de många år som jag kämpade med lillsyrrans psykiska ohälsa och att få henne under riktig vård

Min barn pratar ännu om det hur de minns den tiden då jag måste släppa allt, flera gånger i veckan ibland och bara dra in till Västerås för att ta hand om syrrans elände.
Fattar inte att min familj orkade med detta.

På den tiden orkade jag. Jag var ung.
Även fast det kostade på och jag knappt vågade svara i telefon för jag visste att det bara var elände på gång.

Sen har jag hu fått det kastat i nyllet att jag ändå inte var tillräcklig igenom dessa år, men det är ju nåt jag vackert får leva med.
Jag är ju ändå bara en vanlig människa och inget mer än så.

Nu blev det mycket ord och tankar som ploppade fram.
Men jag är ju sån.
Är nåt åt pipsvängen så försöker jag på något sätt få ordning på allt och finna lösningar.

Måste först bara komma över detta virushelvete.

Nattens goda sömn och återhämtning har gjort att jag kan känna mig lugnare med allt.
Tillfrisknande, smittorisken, jobbet och resan upp till norr för vidare jobb framöver i vinter.

Kroppen är inte i kaos utan har hittat en mer fridfull plats i tillvaron.
Hoppas den stannar så förjag vill inte ha det jobbiga från igår tillbaka.

Fast med Covid vet man ju inte. Det kan slå om snabbt fast det känns som allt går åt rätt håll.

Jag har ätit havre/råggrynsgröt till frukost.
Tände en brasa i köksspisen.
Kändes märkligt att inte ha luktsinne och känna doften av veden och elden.

Tar det nu bara lugnt och vilar.
Hjärnan kan jag inte göra mycket åt då jag är en planeringsmänniska.

Har mejlat jobbet.
Vill ju hålla driften uppdaterad så de har en hum om när jag kan tänkas vara tillnytta igen.
Kan ju jobba igen tisdag om jag känner mig ok.
Smittan ska då vara överstökad.

Ute är det gråväder.
Barnbarnet sitter vid sin skoldator och utför skolarbete hemma då hon också är i karantän när hennes dumma mormor kom hemsläpande med Corona.

Än så länge visar inte tjejerna några symptom.
Testade bägge i tisdags och det var negativt provsvar
Dottern ska ta ett test idag för att checka av.
Jag ber till högre makter att båda klarat sig.

Jag har nu beställt Apotea och Matsmart som jag vill ska komma så jag kan ta med sånt jag behöver norröver.
Vill inte handla mer än färskvaror i Duved då allt är så dyrt där.

Tar med även det när jag åker upp och fyller bara på vartefter
Kommer hem till Julen och kan då handla med mera här hemifrån.
Inget får kosta extra, det har jag inte råd med.
Sjukskrivningen kostar inkomst och det känns inte bra alls.
Då måste jag spara in på nåt annat.

Behöver byta olja och filter på min bil innan jag åker uppåt
Där försvinner 2000:- direkt.

Har ju liksom inget val.
Behöver bilen och jag är så glad att den inte är dyr i drift annars.
Ett bra val av bil.
Uppe i norr kommer bilen att stå. Kommer bara att jobba, sova och äta där.
Eventuellt om jag kör nåt från depån i Östersund så blir bilen använd.
Vi får se hur allt blir.

Ska bli jättespännande att komma upp dit iallafall.

Nu ska jag vila en stund.

Torsdagen blev lite annorlunda än de första dagarna som insjuknad i Covid19.

Gjorde det jag planerat att orka den dagen och det var inte mycket.
Bäddade rent och duschade, tvättade och torkade håret. Hängde lite tvätt.

Sedan välde tröttheten in!!
Den lade sig som ett blytäcke över axlarna och över min andning som blev ansträngd vid minsta rörelse.

Lade mig på det nyäddade med katt intill och sov i två timmar.
Skulle bara vila men tvärslocknade, med solens strålar i ansiktet. Det märkte jag inte ens.
Vaknade sedan och kände mig risigare än på hela tiden. Trött som en trasa.

Försökte vila mera men hade sån smärta i lederna och oro i hela kroppen.
Hostade, nös, frös och det tjöt inne i huvudet av kampen som pågick i kroppen.
Höll mig uppe och kände att jag snart kryper ur mitt eget skinn.
Visste inte hur och var jag skulle vara för att komma undan den känsla som tagit över kroppen. Smärtan, oron, tröttheten och ljudet i öronen.
Ett kaos som jag inte rådde över på något vis.

Var ute som jag skrev om igår i ca 20 minuter. Hoppades på att frisk luft skulle hjälpa som det står att läsa i all information om hur man kan leva med symptom.
Det borde jag låtit bli.
Väl inne så frös jag så det gjorde ont.
Hostade och nös i ett.
Inget hjälpte.

Åt soppan till middag och den värmde tack och lov. Den lugnade också på något vis. Säkert behövdes näringen som soppan tillförde också.

Redan vid 19 tiden släckte jag lampan och tvärsomnade.
Hamnade som i en djup brunn.
Hade då tagit Alvedon mot smärtan i lederna och min röst var påverkad av all hosta.
Sov djupt i två timmar.

Vaknade av att jag hostade våldsamt.
Var uppe på toa, fixade stor kopp varmt te och gick sedan och lade mig igen.
Somnade ganska snart igen och vaknade inte förrän nu på fredagsmorgonen vid 5 tiden.

Kändes genast när jag vaknade till att jag mådde bättre.
Sömn, vila, avslappning och återhämtning är det som behövs för att ge kroppen en chans att vinna fajten mot det förbannade äckliga viruset.
Självklart behövs näring också så det är viktigt att äta och dricka fast lukt och smak är borta.
Kroppen behöver hjälp i massor.

För mig är det svåra att släppa alla måsten. Att tillåta mig verkligen vila.

Det enda jag egentligen måste tänka på nu under smittoläget är att hålla mina händer rena om jag tar i något.
Inte vidröra någonting hemma mer än det som endast jag hanterar.

Decificering, tvätt och spritning precis hela tiden.

Min högsta önskan är att min dotter och mitt barnbarn och djuren klarar sig från smittan.
Jag bär mitt och kämpar mig igenom det, men snälla rara, vem det nu är som bestämmer över världsaltet.

Låt mina tjejer slippa bli sjuka i Covid19

Låt alla som jag varit i närheten av efter att jag blivit smittad av någon, få klara sig utan att bli sjuka.

Låt viruset stanna vid mig och dö ut!!!

Min önskan är också att mänskligheten inser allvaret i att hålla avstånd, inte bara strunta i andra människor, utan ta hänsyn och måna om varandras liv och mående.

Låt inte virushelvetet ta över mer än det gjort. Döda fler än det gjort hittills.
Det räcker!!!

Jag ser ju hur det påverkar mina nära och vänner att jag insjuknat.
Alla vet hur försiktig jag varit hela pandemin och att jag jobbat precis hela tiden bland människor.
Ändå fick jag det!

Vi har ju mist nära och kära i sjukdomen.
Flera stycken.
Vi ska inte öka på det antalet!!!

Just nu känns det lugnt inombords.
Är inte lika täppt längre, hostar bara när jag är uppe och rör mig.
Andningen lättare. Lederna är ömma och svullna känner jag.

Har druckit morgonkaffe som jag insåg igår att jag inte ska vara utan.
Varför plåga kroppen mer än den redan plågas av i kampen mot viruset.
Den behöver koffeinet.

Jag känner mig lugnare och inte så jagad som tidigare.
Känns som jag kommit till en acceptans.
Nu är det Jag som är sjuk och som måste bromsa livet för att helas.
Jag måste inte hålla reda på alla andra så de testas och är friska.

Nu är focus på mig här och nu.
Att bli frisk.
Innan dess fungerar inte livet på något vis.
Handromsen är hårt åtdragen och min egen läkning är nummer 1
Skydda mina töser och läka själv.

Där står jag nu denna morgon.