Hela Söndagen ägnade jag mig åt jobb i trädgården.

Åkte först till Apoteket och köpte maskmedel och fästingmedel åt katterna och Ludde basset.

Sen satte vi igång att elda grenar och kvistar från vintern
Klippte ner rosensnåret vid drängstugans vägg som var mer än till hälften torr och död.
Helt eftersatt.
Nu kan den växa upp på nytt och tuktas vartefter.

Klättrade i gamla äppelträd och sågade ner döda grenar. Vissa murkna och farliga.
Det kommer vara ett jobb varje år då det finns så många träd.

Eldade och eldade.
Det är var ett jobb och slit som var nödvändigt.
Elden blev mot kvällen en glödbädd och vi vaktade den tills den slocknade innan det var sovdags.

Härligt med kroppsarbete och skönt vara ute i det fina vindstilla vårvintervädret.

Tidigt Lördag morgon bytte jag om till mina träningskläder och skor.
Skorna börjar bli grymt slitna och jag har nya på väg.
De jag har i skåpet på jobbet är helt slut.
Översidan på högerskon gick helt av i veckan och det är bara ett gapande hål.
Det gör att skon tappat helt sitt stöd för foten.

Har något bättre härhemma.
Från början en innesko som jag fått ärva av min svärson som inte kunde ha dom.
Nu är de inne på sista värsen efter lång användning

Ekonomin har ju inte riktigt tillåtit sådana inköp och dessutom har jag ju inte tränat så mycket heller.
Men nu så är det två par på väg. Hoppas de passar hyfsat
Har köpt begagnat på Sellpy och skulle de inte funka nåt av paren så är det bara för mig att pallra iväg till Stadium eller så för att prova ut bra skor.

Kommer att blogga och berättat när skorna kommit och jag testat i ett par mil.

Lördagens pass blev mest njutning och eftertanke. Så tråkiga händelser de senaste 14 dagarna som lagt sig i min själ och gjorde ont.
Bästa är så att ge mig ut i friska luften och bara go och gå, kilometer efter kilometer.

Gick först till Vallby kyrka och tände ljus för att hedra alla de människor som gått över till andra sidan den senaste tiden.
Allt för många!
Det har varit både cancer och covid19 som tagit människor ifrån min vänskapskrets.

Tände upp några gravljus som slocknat i vinden och stormen som drog förbi i onsdags och torsdags.

Gick sedan ut på vägen vidare runt i grannskapet här på landet.
Såg hästar, rådjur, katter på frukostjakt, fåglar av alla de slag.
Njöt av att bara andas och röra på mig i den friska stilla morgonen.

Det är som meditation för mig att bara vara just där, steg efter steg och låta tankar och känslor flöda fritt.

Vände så stegen hemåt och det landade på dryga 7 km.
Kom hem till en vaken dotter och piggt barnbarn.
Varm lång dusch väntade.
Intog kaffe först och en måltidsersättning med extra protein.

Förberedde att åka hem till min gamla mamma i Surahammar. Ville köpa med blommor och lite gott till henne.

Satte mig i bilen vid 10 tiden och for iväg.
Mycket lättare i sinnet efter morgonens vandring

Det är något av det jobbigaste som finns i smärtväg.

Nu relarerar jag bara till mig, vet att väldigt många människor lider av konstant smärta dygnet runt i olika grader.

För mig som morgonmänniska är det skit att kämpa med migrän de första vakna timmarna.

Har medicin men det tar ju ett bra tag innan det verkar och när det väl gör det så tar det halva dagen innan skallen är något sånär i form.

Jag hade tänkt börja dagen med en mils powerwalk.
Nu är det sängen istället.

Blähh!!

Som alltid är den första koppen kaffe på morgonen en härlig njutning.

Lyckades somna om inatt efter tre timmars vakentid. Tid som jag känner behövdes.
Fick rensa ur gårdagens tråkigheter.

Katterna fick sin frukost och jag har redan hängt en maskin tvätt och laddat nytt.
Mina jobbkläder behöver fräschas upp.

Har tänt hos hönsen och fyllt på deras mat.
Katterna har gått ut och jag ligger nu i sängen och dricker mitt kaffe och planerar lite denna lediga dag.

Ska straxt ge mig ut och gå iallafall.
Hur långt det blir får jag se.
Ska ta första kilometern bort till Vallby kyrka och tända ljus.

Det känns angeläget.
Vill minnas på det viset de människor som försvinner ur mitt liv genom döden.
Det börjar bli så oerhört många nu.

Den senaste fina människan som hastigt lämnade, visade sig ha Covid19 som givit sig på hjärtat.
Henne kommer jag att sakna så oerhört då vi hade tät kontakt under hela pandemins gång.

Pratar med hennes man flera gånger i veckan och hör hur det går för honom.
Han är stark och kämpar vidare ensam.
Nu har även han testat sig och väntar på svar.
Jag hoppas och ber att han är frisk.

Ska ringa honom idag och höra hur han mår.
Pandemin hindrar ju från att deltaga i begravningen den 26:e.
Jag ska beställa blommor iallafall.

Nu ska jag byta om och ge mig ut.
Behöver frisk luft och röra på mig.

Dotterns Basset Ludde som bor här i huset med oss blev dålig tidigare under vintern.

Han var hängig och frusen ett rag och det slutade med att veterinär kontaktades.
Drt visade sig att han hade prostataproblem och fick medicin
Antibiotika och smärtlindring.

När den kuren var över kändes han ändå inte pigg utan ville liksom inte sträcka ut sig, drog svansen under sig och var inte sig själv alls.
Stel och konstig.
Veterinär kontaktades igen och han undersöktes av en vettis som är expert på just Basset.

Misstanke om diskbrock kom då upp och det kändes ju inte alls något vidare.
Ont hade han helt klart och vettisen ville inte genast slå på stora trumman utan först checka om det "bara" var något muskulärt.

Smärtlindring och total vila sattes in i tre veckor.
Inga trappor, inget som kunde anstränga ryggen mer än absolut nödvändigt.

Det blev jobbigt för både hund och matte.
Då de bor på övervåningen så fick vi lov att installera boende för Ludde i det varmaste rummet på nedre plan
Det var köket som är stort och har dessutom vedspis.

Dagarna gick och Ludde anpassade sig bra.
Han var ledsen de första nätterna och de allra första två nätterna sov matte och lillmatte med honom där på golvet i köket.

Matte byggde en gåramp åt Ludde för att han ska slippa de två trappsteg ut vid ytterdörren.
Full vila, mycket sömn och massor med värme.
Jag som är mormor åt Ludde köpte mera ved för att han skulle ha det gött hos sig på nätterna.

Veckorna gick och i torsdags var det dags för återbesök.
Då hade Ludde varit utan smärtlindring i flera dagar och var pigg och glad.
Ville busa och spralla men fick lov att hållas lugn innan återbesöket.
Han sov på rygg i en helt avslappnad ställning igen så som bara Bassar gör :)

Vid vettisbesöket blev det mycket kläm och böj och bända för att kolla allt och vettis kunde glatt konstatera att Luddes besvär hade varit av muskulär art.
Inget diskbråck eller nåt annat allvarligt.

Grymt skönt och glädjande!!

Så nu sätts han igång igen, sakta och lugnt så att hans kropp hänger med i att börja leva normalt igen.

Han sover i köket ännu och är sitt nyfikna glada jag igen.

Mittersta bilden är Ludde som liten valp :)

Redan när jag vaknade på Fredag morgon, vid 3 tiden, kände jag att det tog emot.
Gnistan saknades liksom redan i starten av dagen.

Vet inte varför jag vaknade så tidigt men kunde inte somna om.
Skulle ju upp två timmar senare så det spelade liksom ingen roll.

Eldade i köksspisen då det hade brunnit ut under den blåsiga stormiga natten.
Det var kyligt i hela huset då det vid sådant väder går igenom väggarna
Ludde Basset behövde få värme så jag tände igång spisen igen och straxt kom värmen igång igen.
Blåsten hade avtagit och det var ju skönt.

Tog min buss som stod utanför och startade körningen hemifrån lite tidigare.
Väglaget var inte kul. Snöslask och kladd på alla mindre vägar.
De stora var bara blöta och på gränsen till halka.

Min skolkörning, som jag nu haft hela veckan och ska ha en vecka till, går ju mest på små grusvägar i skogarna.
De var slippriga och lite otäcka.
Bara att ta det lugnt och försiktigt.

Morgonen gick bra jag kunde efter körningen tanka fullt och köra till depån.
Vi hade ett kort möte och sedan gjorde jag inte mer än att jag körde en kund till tåget på mitt uppehåll.

Mådde inte alls bra denna dag.
Gnistan saknades helt och motivationen till att göra någonting alls.
Ville hem och krypa ner under täcket och bara stänga av hela omvärlden.

Det är sällan jag känner så men nu var det på det enkla viset.
Tvingade mig heller inte till något och i träningen hade jag en planerad vilodag.

Mina eftermiddagskörningar började tidigt. For redan vid 11.30 mot skolan och skulle köra hem förskolebarn.
Kände mig iinte trygg i det då det var annan färdväg än under veckans tidigare dagar.
Men det gick bra och nu kan jag andas ut den biten.

Turen efter då jag lämnat Hällberga för att åka till Ärla så lät bussen helt plötsligt jättekonstigt och tappade fart.
Den luktade skumt och lät illa.
Stannade vid första lämpliga ställe och undersökte saken.

Ringde depån och de skickade genast ut buss och förare till hjälp.
Jag fick klartecken att tuffa på till Ärla så gott det gick. Ca 30- 40 km i timmen.
Bussen hade ingen ork alls, bara lät illa.

Hade ju barn med så jag ville ju få fram dem till deras slutdestination.

Där väntade nästa gäng barn.
Kollegan kom med stor buss och körde min runda medans verkstadskollegan undersökte bussen.
Sedan körde vi sakta åter till depån.
Jag valde att inte köra storbuss på kostigarna i skogen. Kollegan var van vid detta så han erbjöd sig att ta turen åt mig.
Det var jag tacksam för.

Jag fick med mig en annan buss till måndagens körning då verkstaden inte hittade vad som felade den sjuka bussen

Åkte hemåt besviken och trött över att arbetsdagen slutade så dumt.
Men det var inget att göra åt.
Kom hem än mera trött och kraftlös, som min buss.

Åt gulaschsoppa för att få energi.
Hjälpte inte. Åt en burk tonfisk i olja och blev illamående av den, senare på kvällen.
Energin lyste med sin frånvaro så jag lade mig vid 20 tiden och somnade som en stock.

Vaknade vid 23 tiden av huvudvärk.
Så nu är jag vaken och skriver av mig dagens bök och stök.

Har som plan att lördag morgon ge mig ut på en lång powerwalk.
Det brukar hjälpa när hjärnan har det kämpigt.
Lite annat har också hänt som är lite trist men det är inget jag skriver om här
Men det tynger mig och påverkar gnistan ett tag.
Det går över, bara att gå vidare och kämpa på.

Snart ska jag försöka somna om

Torsdagen bjöd verkligen på hemskt väder.

Jag hann ut i spåret i Vilstaskogen innan det riktigt grymma ovädret kom igång.
Det blåste småjävlar medans jag gick men senare började det snöa, från sidan.

Blåsten tog hårt på min redan trötta kropp efter städning på jobbet.
Vi hjälptes åt att städa kök, kontoren och alla ytor som vi vistas på dagligen.
Självklart inte verkstad och sånt.
Jag hade som jobb att våttorka allt och det tog både tid och kraft.

Sedan uppvärmd och klar ut till spåret.
Stretade sedan hemåt i grym motvind.
Sjönk genast ner på en stol och tog mig varmt kaffe innan ombyte.
De andra satt och åt lunch.

Så skönt att få passet gjort trots väder och lite dålig ork.
Fastan tar på mina krafter. Det är inte helt bara en enkel match, utan vissa dagar känns det som att jag får slut på energi innan dagen ens är över
Var tredje dag kan jag känna så.
Det är som att kroppen tvekar och vägrar använda sig av det lagrade fettet, för att sedan nästa dag suga i sig för fullt.
Då är jag hur pigg som helst och kan hålla igång med träning, jobb och en massa annat utan någe som helst problem.

Det jag intar varje dag är ju ändå fullgott i fråga om allt som kroppen behöver.
Fast i flytande form och max 1000 kalorier.

Mina jobbarbyxor som tidigare inte gick att knäppa i midjan kan jag nu ha.
De sitter inte så som jag vill, löst ännu.
Det är nästa steg.

Behöver få in magträning snart för att få igång musklerna där. De ligger nu latent och bara väntar på order.

Dag för dag kämpar jag på och vet att det kommer gå bra.
Har ju nu ett riktigt bra mål att kämpa för.
Välmående och träning inbakat i livet som bussförare, med en trygghet i min 75% a fastanställning.

Nästa vecka har jag samma körningar och kan då fortsätta med träningen på samma vis.
Känner när jag är ute och rör på mig att det går lättare för varje varje dag i backarna.

Än tänker jag inte sätta mig som en passiv klump fast jag närmar mig pensionsåldern :)
Varför skulle jag.
Träning och fart är ju min livsstil, har varit och kommer alltid vara, sålänge jag bara får vara frisk och kroppen håller.

Ledig helg framför mig också, vilket innebär minst en riktigt lång powerwalk.
Vilken av dagarna det blir får jag se.
Ska hälsa på min mamma i helgen en sväng iallafall.

En arbetsdag kvar idag. Såg när jag släppte ut katterna att det regnade och plaskade.
Igår vräkte snön ner och det var olyckor överallt.
Det var som att folk glömt bort att det ännu faktiskt är vinter och halt.

När jag åkte hemåt efter skolturen så låg det en bil i diket längs Ramshammarvägen.
Stannade och försäkrade mig om att föraren inte var skadad och åkte sedan vidare.
Syntes att han tappat kontrollen över sitt fordon och snyggt kört ner i diket.
Inga större skador på bilen heller.
Bärgning av den fick han ordna själv.
Jag kollar till liv och det räcker.

Allt går hur bra som helst och jag måste påminna mig om att inte den näring kroppen måste ha.

Känner ingen hunger eller sug efter nåt annat än kaffe ibland.
Men det har jag ju inte lagt bort så det är bara att ta kaffe när känslan kommer.