På Fredag ska jag hämta elitlaget Luleå Hockey från Arlanda, för att sedan åka till Jönköping.
Killarna har match där på Lördag.

Jag blev så superglad i förrgår när jag kände mig lite låg över att bara köra samma hela tiden.
Fick då under min promenad i skogen ett samtal från Västerås med frågan om jag ville köra laget i dagarna fyra.

Självklart ville jag det.
Har kört detta gäng tidigare och det var kul, tufft och jag trivdes grymt bra.
Senast var till Leksand och vi bodde i Tällberg.
Samma buss den här gången också.
Dubbeldäckaren som tidigare var mitt skötebarn.

Så på Fredag vid 11 tiden är jag på plats på Arlanda och möter upp.
Lastar hockeytrunkar och far så mot Jönköping.

Under Lördagen kommer bussen att stå då matchen spelas alldeles intill hotellet.
På söndag har de träning i Jönköping och sedan åker vi vidare till Linköping.
Där spelar de match under måndag eftermiddag och efter matchen kör jag laget till Arlanda.
Det blir på natten som jag släpper av på Arlanda och far sedan hemåt.

Kommer att vara klar med bussen på morgontimmarna under tisdagen.

Så jag har härliga dagar framför mig med Luleå Hockey.
Hoppas jag får komma in och se matcherna.
Det är ju så tuffa restriktioner nu under pandemin.
Men bussföraren brukar få komma med in.

Håll tummar och tår för chaffisvinst båda matcherna.

Igår Måndag kände jag mig ju sådär i sinnet.
Hade kommit i tvivel över huruvida jag skulle klara av mentalt att jobba med sådant jag inte trivdes med.

Kände att morgonen gick hyfsat och jag hade med mig barn i bussen som tillförde glädje och gav mig hopp om att det inte bara är ett tjat med dessa körningar.


Skolkörningar och linjekörningar är för mig så urbota tråkigt att jag kryper ur skinnet till sist.
Tjatigt, tråkigt och tillför absolut ingenting.
Tänkte senare ta ett samtal med min chef om detta och se vad som fanns att göra.

Jag är jätteglad över att ha jobb och en anställning, självklart!
Men för mig betyder arbetet så mycket att jag vill ha något som tillför mig mentalt något, inte bara suger energi från mig.
Det är ju så många timmar som ändå tillbringas på jobbet.
För mig är oftast dagarna 11-13 timmar långa. Det är halva dygnet.

Nu under pandemin är det så mycket som förstörs. Inget är sig likt och livet liksom rinner bort till väldigt liten nytta känns det som stundtals.

Med denna känsla inombords snörde jag på mig mina nya löparskor, bytte om till träningskläder och gav mig ut i den friska luften.
Kändes genast bättre bara av att få röra på mig och andas frisk luft.

Kämpade på med nya skorna som var lite besvärligt på högerfoten.
Där har jag ju en sk kärringknöl som inte alltid är så go att tas med.
Den måste anpassas in i skon och dessa skor var rymliga och bra.
Visste att det kommer fungera, bara jag fick möjlighet att gå in skorna i min takt.

Krånglade och knölade i 5 km ungefär innan foten hittade rätt läge i skon och jag kunde börja gå ordentligt.
Sedan var promenaden väldigt skön och befriande inombords.
Kände att jag fick utlopp för den energi jag bär inom mig, till någonting nyttigt.

Det var vårkänning i luften.
Mössan och handskarna åkte på och av, beroende på hur solen kom åt där i skogen.
Traskade på i ett behagligt tempo och rejäl puls i uppförsbackarna.
Vilsta har mycket backar och ger en bra träning för muskler och andning.

Fick under de två timmar jag bar ute ett härligt telefonsamtal som fick mig att dansa tillbaka till depån.
Det skriver jag om senare :)
Men det var som om jag blivit bönhörd och något tyckte att jag inte skulle behöva känna mig så dämpad och låg

Återvände till jobbet och bytte om till min uniform, åt lite lunch och vilade lite innan det var dags att köra hem barnen från skolorna.

Det blev i tuffaste laget med 6 dagars arbetsvecka. Jag var jättetrött och hängig hela Söndagen.
Kom hem vid midnatt och somnade väldigt sent, efter en efterlängtad beställningskörning.
Vaknade för tidigt då kroppen var van vid att gå upp tidigt vid skolkörningarna.

Bäddade rent och fixade lunch åt oss härhemma iallafall.
Sedan gick stegen till sängen där jag vilade stundtals.

Deklarerade då jag hade resor som måste räknas ut, dag för dag när jag pendlat till tre olika orter under förra året.
Det tog en stund av min vilotid.
Knappt mödan värt när reseavdragen är så urusla nuförtiden
De första 11000 får man ju inget för.
Sedan är det väl inte mera än max 35% för resterande summa.

Droppe i havet men vad gör man när inget annat val finns än att sitta och köra alla milen till de jobb som fanns.
Vägrade att bara arbetslös och sitta passiv med armarna i kors och vänta på jobb.
Nä då fixade jag det själv, även fast det kostade pengar och enorm kraft.
Viljestyrkan är det inget fel på iallafall.

Skulle egentligen åkt med en kollega idag för att lära mig ännu en skoltur.
Nu blev det inte så.
Fick meddelande från jouren att Ärlaturen som jag nyligen kört i nästan två veckor var tom då kollegan var hemma med sjukt barn.

Så det är bara ut igen på de leriga, gropiga och sliriga skogsvägarna igen, ännu en dag minst. Vet inte hur länge han blir hemma.

Skulle ha fått kört mitt eget barnbarn från badhuset om jag fått vara med på den turen som var planerad på mig.
Hennes sista badtur, så den möjligheten kommer inte åter.
Hon skulle varit överlycklig när hennes egen mormor kör bussen.

Nåja, vad är väl en bal på slottet...

Jag måste ju sköta mitt jobb och nu blev det som det blev.

Känner mig inte utvilad denna morgon.
Sov oroligt inatt och drömde underliga drömmar.

Börjar återigen fundera på om det ändå inte är dags att byta bransch.
Jag är ingen skolbussförare.
Pandemin verkar inte ge med sig och tiden går.
Jag trivs inte med de körningar jag får om dagarna. Det kände jag i Lördags när jag körde Hockeykillarna till Borlänge
Det är ju såna körningar jag vill ha.
Långa körningar där jag kan uppleva platser.
Inte fara omkring som ett torrt skinn i skogarna och hämta andras barn. Samma tallar och granar varje dag.

Jag blir uttråkad!!

Jag lever i tron att allt som händer har en mening.
En sådan tro kan ibland vackla då det är många motgångar samtidigt i livet-men ur dessa tvivel vaknar en ny tanke...
Vad vill livet med mig?
Hur skall jag förhålla mig till det som händer?
Kan jag själv påverka någonting?

Ja är svaret på den sista frågan!
Jag kan påverka i allra högsta grad.
Jag kan se till att ha en positiv inställning och söka efter det meningsfulla i allt.
Är jag trött...vila! ge mig chansen till återhämtning...
Finn friden i den stunden jag befinner mig i och ta vara på den istället för att tänka...vad händer härnäst?

Kanske tillåta mig tänka tanken...vad är det värsta som kan hända?
Oftast är det inte så mycket egentligen.
Det är jag själv som skapar oron och tvivlen.

Ett positivt tankesätt ger energi att läka...kraft att gå vidare och se dagen i ett ljussken fast den kanske är för stunden mörk.

När motgångarna hopar sig...låt det ske om du inte kan kan göra något åt dem.
Morgondagen ser alltid ljusare ut när kraften återvänder.
Vila i stunden sålänge och tänk tankar som ger dig styrka!

Tänk på allt fantastiskt du har i ditt liv och låt detta ligga i förgrunden,som en vacker tavla du kan titta på och njuta av.

Ge dig själv en chans!

Jag har ju fastat i nästan 14 dagar föratt sedan ha varierat intag av näring.
Måltidsersättning under arbetsdagarna och matig soppa till middag.

Sedan i fredags och nu denna helg äter jag riktig mat.
Inget annat än mat. Inget godis eller fikabröd eller nåt sånt.

Sedan kommer jag i veckan igen att periodiskt fasta.
Känner att detta funkar för mig och jag tappar vikt i ett långsamt och sunt tempo.
Träningen har varit på vila några dagar.
Känner av i en lårmuskel att det ändå blev lite för hårt ut.

Fortsätter mina promenader i veckan som kommer.

Idag var jag jättesugen på korv med mos.
På med grillen som står ute på verandan.
Snittade grillkorvarna och gjorde sedan mos under tiden de grillades.
Eget mos åt barnbarnet som är mjölkproteinallergiker och vanligt åt mig och dottern.

Jag lägger alltid till mjölk och kryddor samt smör och fluffar upp moset ordentligt så det blir riktigt gott.
Satte havredryck, kryddor och mjölkfri margarin i barnbarnets mos och fluffade den också.

Det blev gott och vi åt så naveln knakade alla tre.

Det är helt hutlöst hur fort tiden går nu.
Jag har fullt upp hela tiden och hinner inte ens med att blogga så som jag skulle vilja.

Fick under Torsdagen och Fredagen köra en skoltur som jag lärde mig först av allt på Tuna Trafik.
Det var jättekul att träffa barnen som jag minns var mycket mindre då.
Tiden går ju och de växer snabbt.

Vi var sedan 4 från Tuna som var iväg på ett riktigt känslosamt hedersuppdrag.
Med vår stora buss som är anpassad för rullstolar, åkte vi till en adress i stan och hämtade en dam som skulle flytta till ett äldreboende.
Damen ifråga är 100 år gammal.

Jag kommer skriva mera om det vid tillfälle. Känner att jag inte riktigt smältit händelsen inom mig, det var så stort.
Eskilstunakuriren var där och gjorde reportage.
Det lades in redan dagen efter för läsning med bilder, videosnutt och allt.

Fredagen var fylld av jobb.
Skola, upplastning Guifs spelarbuss till Stiga Sport Arena. Kollegan körde laget till Göteborg.
Sedan hämta jag min skolbuss och körde en klass från Munktellbadet till deras skola.
Direkt vidare till att köra hem mina skolbarn till Bälgviken med omnejd.

Kom rätt sent hem och var jättetrött.

Lördagen jobbade jag också.
ESK hockey till Borlänge.
Skriver mer om den resan också.
Lite vemodigt och jobbigt blev det.
Behöver få det bearbetat inom mig innan jag skriver om det.

Idag är jag trött och har på gränsen till nackspärr. Vilar just nu efter att ha Deklarerat med reseavdrag och sedan fixat grillat till lunch.

Lite grova drag om dagarna som gått.

Det gnistrade likt diamanter överallt på morgonen när jag körde igång min skoltur.

-4 hemma

I måndags var jag ute en mil på min långrast på jobbet.

Det var segt som tusan och varje steg var en kamp. Hela kroppen hade lagt i handbromsen.

Skulle gått milspåret i skogen men då vädret var fint och kroppen seg så valde jag att gå längs vattnet bort till Fors Kyrka och vända först.

Traskade tillbaka och vek sedan in i skogen och gick 3 km spåret.
Hoppades på att det skulle kännas bättre efter den första vandringen på mera plan mark.
Så blev det inte.

Kom åter till jobbet och satt en stund med kaffekopp i handen och vilade innan det var dags att byta om för nästa del av körningen.

Vissa dagar kan vara rent ut sagt vidriga när kroppen kämpar med att behålla sina fettdepåer.
Men jag vet av erfarenhet att inte ge upp då utan bara kämpa vidare.
Det som då sker är att jag kommer upp i nästa nivå och allt känns så mycket lättare, tills det är dags för nästa trappsteg.

Tisdagen fick bli vilodag och intag av lite mera fast föda.
Kommer nu att variera maten med lite fast och fortsatt måltidsersättning.

Resultatet börjar kännas fint nu när det är Onsdag morgon och jag har vilat från träning tisdag, ätit bra och sovit en lång fridfull natt.

Idag har jag en liten plan med min träning.
Hoppas jag orkar genomföra den för det är en början på min framtida träning som jag ska passa på att resta.

Skriver om det imorgon om drt lyckades eller om det är för tidigt.

Nu på med uniformen och ut till min kalla buss som väntar utanför huset.
Sista natten jag hade den hemma.
Imorgon kör jag en annan skoltur och tar då bussen på depån.