Idag valde jag att sova lite längre på morgonen. Kände mig trött och behövde sova extra.
Tror att gårdagen sög rejält med energi med allt knöleri med registrering igen hos Arbetsförmedling och Akassa.

Sen strul med de körningar jag fått. Det ändrades och krånglades hit och dit.

Gick upp vid 6 tiden och gav katterna frukost. På med kaffe.

På dan när barnbarnen skulle hämtas kom jag på iden att gå till Kjula skola hemifrån oss. Börja 1 1/2 timme innan så jag hann dit innan dottern kom med bil och hämtade skolbarnen och mig.

Tuff powerwalk på 8.8 km totalt.
Kollade med bilens mätare på hemvägen och Google Maps på dan först.
En redig vandring och den känns i rumpmusklerna nu ikväll :)
Då har jag gått på bra när det ger träningsvärk.

Så skönt att gå på riktigt ordentligt.
Få bort jobbiga tankar ur skallen.

Mejlar för brinnande livet till olika ställen och söker jobb.
Det är bussföretag och lastbilsåkerier.

Julbocken Bosse Karlsson står nere vid vår infart och hejar på

Idag har jag tillåtit mig själv att tycka riktigt illa om allt skit som Covid19 drar med sig.
Känt mig ledsen, övergiven och riktigt nedstämd stundtals.

Blev av med det jobb jag först fått till mig på Lördag.
En viktigare kollega fick den istället.
Jag var bara en reservlösning.
Det gjorde riktigt ont att mista en hel tjänst och få några timmars körning bara istället.

Men jag är ju bara en sketen timanställd.

Nu är det kamp om jobben och det gör mig bara trött och uppgiven.

Jag skiter i att tjata om jobb hädanefter.
Om jag inte behövs så är det väl så.

Söker annat och hoppas på att få fatt i nåt vettigt så jag slipper den här tärande oron.

Hoppas morgondagen känns bättre. För idag har jag verkligen mått ankskit!!!

Coronagreppet släpper inte och jobben är frånvarande.

Så det var bara att krypa till korset igen och ta kontakt med Arbetsförmedling och Akassa igen.

Idag för 5 år sedan lämnade min lilla livskamrat min sida för att tassa över Regnbågsbron efter 15 år tillsammans med mig.

Min lilla Titti.

De 5 sista åren hade Titti diabetes och var helt beroende av att jag gav henne insulinspruta i nacken varje dag.
Vi kom att leva så nära hon och jag.

Vart jag än åkte var hon med mig.
Vi älskade våra husvagnssemestrar tillsammans.
Öland i veckor.

Vi sov tillsammans varje natt och Titti kom alltid och mötte mig med glädje i dörren när jag kom hem från jobbet.

Vi hade vårt liv och våra rutiner.

Det tog säkert ett år om inte mera innan jag slutade höra hennes tassar mot golvet, när hon hoppade ner från sängen och när hon pratade.

Sorgen var fruktansvärd efter henne.
15 år är en lång tid att leva ihop med en katt som var mig så nära och kär.

Vaknade redan 3.30 imorse och kunde inte somna om.
Hämtade kaffe i köket ur gårkvällens thermos. Inte så varmt längre men lika gott ändå.

Letade sedan lediga jobb på olika ställen.
Det blir inte bra att dagarna går och jag inte har några körningar.

Kände mig frusen och lite seg men bytte ändå om till träningskläder och reflexjackan och gav mig ut för att gå.
Kände att jag blir knäpp om jag inte får röra på mig.
Det var mörkt ännu i några timmar när jag gav mig ut.
Gick bra att se vägen fast det var mörkt.
Ögonen vande sig snabbt.

Kunde hålla högre tempo än i måndags då det idag var blött på vägen.
Måndags var det is på många ställen och det begränsade stegen.

Nu ångade jag på bra.
Testade gå till min äldsta dotters hus för att se hur långt det var. 3.5 km blev det dit.
Gick sedan ut på vägen igen och traskade vidare.
Mötte en granne som var ute med sin hund.
Hundarna gillar inte min prasslande och reflekterande jacka.
Jag blir både morrad åt och utskälld.
Förstår det. Ser säker läskigt ut där jag kommer traskande och prasslande i mörkret.

Kände mig riktigt nöjd när jag kom hem knappt 1 1/2 timme senare med nästan 8 km i benen.

Har nu fixat mina 10 tusen steg Söndag, Måndag och Onsdag.
Ska ge mig ut imorgon också.

Har dragit igång ett 30 dagars träningsprogram i en app för att träna upp magen så den drar ihop sig något.
Känner mig som ett Hängbuksvin när jobbarbyxorna sitter åt.

Bara att kämpa på.

Nu börjar oro gnaga i mig över jobbläget.
Sålänge Coronahelvetet pågår så finns det inte körningar nog så det blir något till oss timanställda.

Nu har jag varit hemma två dagar redan denna månad och det är alldeles för mycket.
Fick imorse från om jag vill köra helgen och det vill jag självklart.
Behöver helst få ihop 40 timmar i veckan för försörjning.

Kommer att köra både hockey och bandy om inte Coronan sätter stopp för matcherna.
Vågar inte lita på någonting längre vad gäller idrottskörningarna.
Smitta= matchstopp!

Det fick jag ju redan erfara under November när jag hade 11 körningar bokade och rubbet försvann då allt ställdes in.

Som tur fick jag ju Tågersättningskörningarna i Göteborg så den månaden rodde jag i hamn ändå.

Nu är det December och alldeles för lite jobb.
Tre den här veckan och En nästa vecka.
Känns riktigt obehagligt!!!

Letar andra jobb för brinnande livet.

Oron gnager!!!

Kan inte folk sköta sig så vi får stopp på smittspridningen?!!!!!

Monterade upp min nyinköpta stjärna i ett av sovrumsfönstren när mobilen ringde.

Det var en av mina chefer som checkade vad jag gjorde. Det behövdes ett par tågersättningsbussar på stört.

Jag slängde mig i uniformen, packa ner vatten och frukt i ryggan och stack iväg.
Hann ner på stan när han ringde igen att det blåstes av. Behövdes inte.

Åkte hem igen och monterade klart min vackra stjärna i fönstret.