Började känna mig knepig på Juldagen och höll då extra avstånd till mina nära som jag bor med.

Trött, hängig och lite snuvig.
Hade känt av halsen tidigare men det är inget konstigt för mig under vinterhalvåret och kalla bussar med fläktar som ständigt står på.
Hostar gör jag ju ständigt så det är inget konstigt.
Den åkomman har jag dragits med i åratal och inget fel hittas.

Igår blev jag sämre och kände att orken tog stryk.
Kände också att lättast för mig var ute i friska luften. Inte i den kalla bussen som har en cupefläkt som enda fungerande värmekälla.
Så därför var jag ute och gick.
13 km blev det på Juldagen och 7.5 km på Annandagen.
Men det tog på mina krafter.

Snorade och nös direkt när jag kom in.
Kändes ett tag som det mera var nåt jag var allergisk emot.

De två sista timmarna i bussen igår satt jag bara vid ratten, framför cupefläkt och med stolsvärme på. Frös och mådde urk.
Ingen feber. Snuvig, nysig och trött.
Har ju nyligen haft barnbarnet hemma snuvigt så det är ju inte konstigt om jag åkte på det också.
Även fast vi är noga med allt.
Inga kramar, tvätta händer och allt som krävs.

En vanlig förkylning men jag har för säkerhets skull och för att ta mitt ansvar, bokat tid imorgon måndag för Covid19 test.

Det är inte lätt att vara människa idag!

Ikväll blev det kämpiga steg att få ihop.
Kände mig trött och frusen.
Det blåste kallt och som tur var hade jag mössa med ikväll, annars har det inte funkat.

Fick ihop mina 7.5 km iallafall.

Så söta

Efter att jag ätit av julmat till lunch så kunde jag lägga mig och komma till ro.
Somnade och sov nog 1 timme iallafall.

Jag har jobbigt med detta, att jobba kväll.
Går hellre upp tidigt och sticker iväg än som nu, vänta ända till kvällningen innan det är dags.

Finns inget val för närvarande när bussjobben inte växer på trän.
Bara att gilla läget.
Klagar heller inte utan konstaterar fakta bara att jag är morgonmänniska.
Knäcks sakta men säkert vid kvälls/nattjobb då jag sover alldeles för lite.

Nu har jag bytt om till uniform.
Fixad med kaffe i thermos. Brett mig en korvsmörgås och väntar nu på tiden då det är dags att fara ner på stan och lösa av kollegan.

Får se om det blir körningar eller om jag behöver vara ute och gå kilometervis för att behålla värmen.
Den gamla bussen har dålig värme.

Igår blev det ju 13 km jag knallade och gick.
Nu är det sista kvällen och arbetsdag 6 för mig. Jag får inte jobba mera utan måste ha veckovila.
Jag måste ta ur förarkortet ur färdskrivaren senast 23.59 ikväll så jag inte går över på det 7:e dygnet.
Det är viktigt!

Ligger här i sängen och bara softar.
La mig sent efter jobbet men vaknade ändå tidigt.
Detta kommer att straffa sig ikväll när jag ska jobba igen.
Så det gäller att vid något tillfälle idag, se till att sova lite till
Går säkert bra efter maten.

Fångade den vackra soluppgången.
Gick ut till bussen och hämtade in blåsdelen för alkomätaren från kylan
Den tar sån tid på sig att bli varm och redo i minusgrader, så jag har den inne i värmen tills kollegan kommer och hämtar bussen.

Känns bra att jag fick bussen tvättad inatt efyer passet. Den var så smutsig efter Linköpingskörningen på Julafton.
Jag hade ingen som helst lust att köra den till tvätten då jag ville hem och få lite julmat jag med.
Igår stod vi ju bara Standby så det gjorde inget att den inte var helt vit och ren

Nu är den blank och fin och redo för jobb.

Tittar ut och ser nu att det drivit upp moln på himlen så det var bra att jag hann fånga soluppgången.

Fick inte med det magiska ljuset på fotona tyvärr.

Kanske är det sista fotona på bussen med Björks logga.
Allt ska ju bort.
Vet inte ens om den här bussen blir kvar.
Den jag skulle haft, som jag hade gjort iordning för tågpass blev såld.
Den är nu hos Västanhede.
Snabba ryck.

Nåja :) Hur det än blir så passar jag iallafall på och njuter av den tid som är kvar med Björks Buss loggan
En stolthet hos mig.
Det var där jag blev anställd och som jag har lärt mig så oerhört mycket, de två år jag fick vara fastanställd.
Jag kör med stolthet det namnet som för alltid kommer vara kvar i kärt minne i mitt hjärta.

Björks Buss i soluppgång :) Utanför mitt hem dessutom.
Kan det bli bättre :)

Vi kan nog till mans hålla med om att 2020 lägger vi väldigt gärna bakom oss.

Vilka fruktansvärda sår detta år lämnat i många utav oss. Livet har sett så fullständigt annorlunda och konstigt ut för oss.
Många har mist sitt liv, alldeles för tidigt.

Satt och tittade i min kalender som hänger på väggen, där jag skriver in allt av värde att minnas och det som behövts göras och sådant.

I Mars brakade allt loss på allvar.
Där i mitten av månaden hade jag den sista riktiga beställningskörningen.
Den gick med Ski Club till Sälen.
Vi skulle egentligen åkt till Trysil första dagen men de stängde igen.
Covid19 hade börjat sprida sig ordentligt.
Så vi stannade i Sälenfjällen och även där stängdes det vartefter.

Jag minns att det var osäkert in i sista minuten om den resan skulle genomföras. Rädslan för smitta var stor. Men klubben valde att genomföra och vi åkte. Var borta i tre dagar och två nätter.

I samma veva flyttade jag från Västerås till att bo i husvagn på gården där jag nu bor.
Jag ser att jag jobbade och slet som en galning. Det var jättemycket körningar innan viruset började härja.
Flyttstädning, besiktning av lägenheten.
Allt gjorde jag ensam. De största möblerna hjälpte min son till med.
Jobbade mer än heltid mitt i detta.

Sen blev jag sjuk.
Jättesjuk! Isolerades i husvagnen.
Var hemma en vecka. Sängliggandes helt i 3 dygn. Feber. Bihåleinflammation. Helt slut och värk i varenda led. Tappa lukt och smak.

Skulle inte vara ett dugg förvånad om det var Covid19 jag hade då.
Inga tester gjordes ännu då så det var ju bara att sätta igång och jobba när jag kände mig bättre.
Flera på jobbet hade haft samma vända. Några före mig också.

Jag och brorsan handlade åt mamma då vi inte ville att hon skulle ge sig ut bland folk.

Påsken kom och gick med väldigt lite jobb.
Alla beställningar var avbokade och vi beställningsförare körde annat, det lilla vi fick. Det togs av våra komptimmar som vi lagt undan till ledighet senare. Dessa åts upp av att vi inte fick nog med jobb.

Slutet av April blev jag och en kollega utlånade till Sörmlandstrafiken som behövde hjälp. Faktiskt mitt förslag!
Massjuskrivningar bland deras förare.
Jag bodde i husvagnen här på Prästgården så jag fick ju nära till jobbet.
5 veckor var jag där och körde.
Kändes bra att ha heltid men dötrist körning.

Förarplatsen isolerad och påstigning i bakdörr. Samma körning varje dag. Få resenärer.
Men jag hade fullt upp privat så det var ok med det jobbet.
Huset var på väg att tömmas på min äldsta dotters familjs bohag.
Deras nya hus stod klart och de flyttade.
Vi hjälptes åt att flytta allt.

23/4 sov jag första natten i huset, på soffan.
Husvagnens värme pajade ihop då.
Sedan hade jag semester vecka 22 och 23.
Hade fullt upp med att flytta in i huset.
Yngsta dottern, barnbarnet och jag installerade oss.
Som vi slet!!
Hämtade dotterns bohag från hennes fars företags lager. Många vändor med bil och släp.

Samtidigt härjade Covid19. Döden kom närmare hela tiden.
Människor jag kände insjuknade och dog.
Började förstå allvaret och djupet i virusets framfart. Länder hade stängt ner och människor fick inte resa nånstans.

Jobbade med det som fanns.
Jag hade kollokörningarna varannan vecka mellan Stockholm och Värmland.
Garanterade jobb.
Körde dotterns husvagn till Öland i mitten av Juni. Allt var förändrat. Många avstod från att komma till campingen.
Restriktioner och avstånd överallt.
Allt hängde i ett Standbyläge fyllt av rädsla och frågetecken.

1/7 kom så varslet på jobbet vid ett möte som Transdev kallat oss till.
11 stycken skulle sägas upp pga arbetsbrist.
Jag var den 11:e. Skrev på pappret 9/7
En månads uppsägningstid.
Jag var helt förtvivlad!!!
Arbetslös för första gången i mitt liv!!!

Vi uppsagda körde grymma pass med Tågersättning under Juli. Vi gick på knä under bördan.
15-16 timmar långa arbetsdagar.
Vi jobbade i panik och sorg över det kommande. Snart var ju allt slut.

Skrev på timanställning 30/7 med orden att det inte fanns några garantier att få timmar.

9/8 var sista dagen som fast anställd.
10/8 skrev jag in mig på Arbetsförmedling och Akassan.
Jagade jobb överallt.
Började köra i Enköping på depån där.
14 mil pendling varje dag!

Ser hur jag jobbade och slet, lärde mig nytt, jobbade hemma i huset. Sökte jobb. Åkte runt mellan städer och jobbade. Lärde mig UL:s linjekörningar i Enköping.
Fick timanställning hos Tuna Trafik.
Ännu mera nytt. Jagade timmar, blev jagad av Arbetsförmedlingen i allt med orden att jag måste söka flera jobb.
Sov dåligt. Stressad och ständigt orolig.
Jobbade överallt. Blev sjuk igen i slutet oktober.
Covid19 testades och det var inte någon fara. Bara slutkörd och förkyld.

Sa ifrån mig Arbförm och Akassa mitten oktober. Orkade och hann inte med deras krav. Det var nå larviga aktiviteter jag inte fullföljt och jag fick en Varning.
Blev ledsen och arg då jag slet som ett djur med de jobb jag hade.
Kraschade gång på gång isäng på nätterna, helt slut av allt nytt, allt pendlande och jobb på olika orter.

November blev märklig.
Alla matchkörningar jag hade blev avbokade. Körde Esk hockey.
Covid härjade vilt i lagen överallt.

Jobbade i Göteborg i två veckor istället.
Tågersättning, bodde på hotell.
Åt, sov, jobbade och motionerade.

Nya varsel på jobbet. Alla anställda skulle sägas upp vartefter.
Bussar såldes och kollegor försvann till andra branscher.
Jobben minskade drastiskt och korttidspermitteringar togs till hjälp hos Tuna. Jag fick inga timmar alls.
Skrev in mig på Arb förm och Akassa igen 2/12

Mitt i detta brinnande helvete med jobbet försöker jag leva en bra liv på landet.
Min dotter kämpar med sin sjukdom och Fkassan.
Det är oro hela året och värre blir det hela tiden.

Detta året 2020 är fylld av hemsk kamp, stor oro, energiutflöde delux och samtidigt en vilja att leva normalt så gott det bara går.

Jag är så glad över att vi hann flytta till huset med egen trädgård. Så vi inte satt i varsin stad i lägenheter isolerade och avskärmade.
Nu kämpar vi tillsammans om vårt.

Jag hjälper min mor så mycket jag hinner och mäktar med.

Livet har förändrants dramatiskt för så många människor.
Både på gott och ont.

Året 2020 lämnar jag så gärna bakom mig och hoppas verkligen att 2021 blir ett bättre år.

Ikväll under mina tågpasstimmar hade jag riktigt långtråkigt när det inte kom några körningar.

Var först ute och gick 7000 steg i omgivningarna kring Fors Kyrka.

Var en kort stund till bussen och gav mig ut igen. Ville få tiden att gå och samtidigt röra på mig och få frisk luft.

Gick och gick och plötsligt hadr jag gått en mil och det fanns mera i benen.
Tänkte då att jag går tills jag blir trött i benen så får kroppen sitt för den här dagen i motion.

Det blev drygt 13 km när jag till sist kom tillbaka till bussen.

Kändes jätteskönt. Friskt och stärkande för både kropp och själ.
2.5 timme var jag ute och traskade omkring.

Var över till äldsta dottern och åt lite julmat innan det var dags för vila.
Ska ut på tågpass igen ikväll.

Känner mig trött och inte ett dugg sugen på att jobba. Det blir nu 5:e dagen jag jobbar.
Längtar efter lite ledighet.