Det blev en grymt tuff dag igår innan jag kunde komma till ro på kvällen.

Åkte hemifrån redan vid 8 tiden för att hinna med att fixa bussen klar inför resan till Helsingborg och match Lördag.

Fast denna dag åkte vi först ner hit till Ängelholm för övernattning.

Efter att ha städat ur bussen, fyllt på material som var helt urtömt utan att någon fyllt på, fast jag gjort iordning så fint och det enkelt går att se vad som behövs, så var det dags att någonstans tvätta bussen som såg hemsk ut.

Kollegan skulle visa mig tvätten hos Wist och vi åkte dit.
Gav upp efter 40 minuters köande då jag tog valet att tvätta på gamla depån.
Det visade sig att tvättkortet var urtaget ur bussen och jag började få jättebråttom.
Lånade ett kort för Minibuss och kom in i hallen så jag kunde tvätta för hand.

En Västanhedekollega hjälpte mig då jag slet som en tok för att få ren bussen.
Han såg mitt dilemma och tvättade den andra sidan på bussen
Jag var så tacksam och rörd över hjälpen!
Han verkligen förbarmade sig över mig i stunden.

Jag vägrade leverera skitig buss till Mitt eget älskade VSK Fotboll!
Det visste kollegan och fanns för mig i stunden. Tack vännen !!!

Full fart och tanka för det var inte gjort heller.

Sedan kunde jag rulla till Iver Arena, svettig, trött och solkig.
Hade duschat på morgonen och tagit på ren fin skjorta och ren uniform.
Resan till ära då det är sista bortamatchen för säsong och våran sista tillsammans.

Hann fräscha till mig med våtservetter och som tur var hade kläderna klarat tvättslitet. Putsade bort fläckar och kände mig hyfsad när laget kom och vi började lasta.

Jag tyckte att det var av yttersta vikt att allt klaffar denna resa så laget får ro till avkoppling under den långa resan och focusering på matchen idag Lördag.

Vi tog min förarrast vid Brahehus efter att vi först passerat Örebro och tagit upp två spelare där.
Där var det snö och jättehalt.
Träffade på Akropolis som också var på väg neråt landet för match.

Fortsatte sedan resan och hade gott om tid på oss.
Den tiden togs ifrån oss med ränta längs E4:an då vi stod i kö i 45 minuter vid en trafikolycka.
Riktigt tuff färd sedan vidare till hotellet i Ängelholm.
Körde allt vad jag mäktade med och full koncentration där i mörker, väta och massor med trafik.

Landade vid hotellet vid 20 tiden och det var jobbigt för laget som under stress checkade in och tog sig till middagen som var kraftigt försenad.

Snabb urlastning. Jag bar in mitt på det rum jag fått och städade ur bussen efter resan innan jag parkerade den en bit bort på en bussparkering tillsammans med Leksands lagbuss som Västanhede har
Fanns plats mellan bussen och stolpar nära min buss rumpa.
Fick dit den iallafall fast jag var trött så ögonen gick i kors vid det laget.
Gick sedan tillbaka till hotellet.

Stängde in mig på rummet och bad till högre makter att jag inte måste ut till bussen en extra gång för att någon glömt ta med allt sitt bagage.
Lätt gjort i stressen.

Gjorde kväller med kaffe och en pastarätt som jag bara kokade vatten till och som tur var hade jag ett par brödskivor kvar i väskan sen dagen innan.
Mat behövde jag ju fast jag inte känner lukt och smak.

Levde på två bananer och vatten hela resan ner.
Inget smakar ju.

Somnade som en stock vid 21.30 tiden.
Jäklar vilken tuff dag som tog all min kraft. Den är ju ännu så begränsad.

Vaknade 5.30 och tog på kaffe.
Ännu en grymt lång dag väntar.
Jag ska vila så mycket jag bara förmår och se till att få energi i mig
Kommer att ha 24 timmar vakentid framför mig innan jag får nästa dygnsvila.

Då var det färdigsjukat för denna finnkärring.
Som tur är får jag möjligheten att trappa upp lite försiktigt med att idag köra ett par turer med skolbarn som ska köras till badhus och sedan åter skolan ett par timmar senare.

Tisdagen var jag hemma sista sjukdagen och då ville jag testa hur mycket jag orkar.
Det vart en del iallafall, men sedan var jag så trött att jag skakade i hela kroppen och det tjöt i öronen.

Var iväg med min egen bil och handlade på två ställen i stan.
Samt hämtade ut ett paket från macken i Torshälla.

Jag strosade lugnt omkring och plockade det som var på listan.
Urtömt hemma rätt rejält när jag inte kunnat handla.
Kände hur matt jag fortfarande är efter sjukdomstiden. Det tog tid att handla. Dubbelt mot normalt om inte längre.
Orkade inte mera än så.

Båda töserna hemma tog ett Covidtest på morgonen innan vi körde igång dagen och båda var negativa.
Så skönt att jag inte smittat dotter och barnbarn med viruset.
Våran 7 dagars Karantän var över och jag smittar inte längre.

Förändrar inget för mig i övrigt.
Jag kommer fortsätta att tvätta händer noga, sprita och hålla avstånd.
Vill inte träffa mamma förrän tidigast nästa vecka.
Vill vara helt säker

Härhemma har vi ju desificerat noga och nu kan tjejerna använda samma toa som jag och vi kan leva mera normalt.

Tyckte så synd om mitt älskade barnbarn igår när hon hade så jobbigt med testningen. Bli petad djupt in i näsan är vidrigt.
Hon grät och jag började gråta då det kändes som mitt fel att hon måste plågas så.
Det var ju jag som släpade hem smittan till vårt hem
Även fast jag inte kan rå för det så kändes det förjävligt.
Jag vill absolut ingen annan människa ont och definitivt inte mina nära och kära.

Så saktar rullar livet igång igen.

Efter en timmes vila och lite mat i magen så tog jag med dotterns bil till verkstan där min bils däck skiftats och lät dem skifta på dotras bil.
Nu är tjejerna säkrare på vägen när halkan kommer.
Den är i och för sig redan här.
Vi har ju inte åkt något på en vecka då vi varit i hemmakarantän.

Redan vid 17 tiden kröp jag i morgonrocken och storstrumporna och gjorde kväller.
Eldade i köksspisen, packade lite grejer som ska med till Duved 6/12 och tog sedan det bara lugnt.
Låg och läste en bok.
Mejlade med jobbet, planerade jobbhelgen som innebär resa till Ängelholm/hotell och Helsingborg/match, med VSK Fotboll. Fredag- Lördag och hemma igen tidig morgontimma Söndag.

VSK:s sista bortamatch denna säsong och våran sista resa tillsammans innan jag slutar som deras fasta förare.
Blir ju timanställd så jag får nog aldrig mera köra mitt lag igen

Dottern berättade om sin oro under hela veckan jag varit sjuk.
Hon var så rädd att jag skulle insjukna så illa att det blev Intensivvård och kanske rent av döden för mig.
Det var därför hon vaktade som en hök på mig de första dagarna då jag var rejält risig med feber och allt.

15.000 människor har ju mist livet hittills i Sverige i Covid19 och alla var definitivt inte gamla eller med underliggande sjukdomar.

Vem som helst kan drabbas, även vaccinerade och vem som helst kan dö av virusets skoningslösa framfart

Pandemin är inte över ännu på långa vägar.
Det är bara att se ökningen i hela världen igen av smittade, vårdade och döda.
Ingen går säker!!
Ingen!!

Kyligt och vackert denna morgon.

Den senaste veckan har verkligen varit en av de kämpigaste sjukveckor jag någonsin haft i mitt liv.

Inte bara den fysiska sjukdomskänslan och kampen med feber, hosta, frossa, nysningar, huvudvärk, ledvärk mm mm som Covid19 fört med sig utan också den mentala biten.
Har aldrig fajtats med en sån ångest!!
Ångest och stress inombords som gjort att jag haft svårt att andas på grund av att hjärtat hamrat på i bröstet på mig så en stor tryckande klump bildats i mellangärdet och den har i sin tur sprängvärkt så ögonen tårats gång på gång.

Detta har berott på många saker.

Dels känslan av misslyckande över att jag blivit smittad med detta dödliga virus.
Fast jag varit fortsatt noga på alla sätt och vis efter att restriktionerna släppts.
Jag hade gjort det som stod i min makt att göra för att skydda mig och mina medmänniskor.

Nära och kära har gått bort och förlorat kampen mot viruset och det fanns ju inga som helst garantier att min kropp skulle vinna striden.
Vaccinet tror jag på som en hjälp, men inte skydd hur länge som helst.
Den har ett bäst före datum också och sen är verkan borta helt.

Ångesten över att kanske bli så sjuk att jag hamnade som ett paket i sjukvården och aldrig mera kom hem igen till mina härhemma som behöver mig.

Samtidigt i detta den enorma rädslan, skräcken över att även kan ha smittat min dotter, barnbarn och min bästa vän med viruset.
Människor som jag haft nära mig senaste tiden.

Eller att jag skulle få såna problem att jag aldrig mera blev arbetsför igen och i detta ha en strid med Försäkringskassan som många Coviddrabbade idag har.
I deras värld är ju inte Covidsjuka och biverkningsdrabbade berättigade sjukpenning.

Sedan känslan av att vara jagad i allt detta.
Inte få tillåtas vara sjuk och bara behöva tampas med att få bli frisk igen
Mitt i med feber i kroppen och frossa så grym, hosta och tungt att andas, att jag trodde jag skulle bli tokig så kommer frågan om när jag skulle vara arbetsför igen.

Jag har nog aldrig känt mig så värdelös under en sjuktid!!

Sedan har jag också förstått att mina tre barn varit allvarligt oroliga för som sagt, detta virus är inget man leker med och bara rycker på axlarna åt.

Nu är jag snart frisk igen.
Infektionen har dragit sig tillbaka, min kropp har segrat över det som attackerade.
Men himmel vad den fått jobba!!
Kvar ligger tröttheten som fanns innan smittan gav sig på mig och nu är den ännu djupare.

Jag vilar och sover.
Gör det jag mäktar med härhemma.
Det kan räcka med att jag tömmer diskmaskinen så måste jag vila en stund.

Tisdag räknas jag som smittfri.
Karantänen är över för oss.
Dotter och barnbarn ska ta varsitt snabbtest tisdag för att säkerställa att de inte smittats.
Skulle nån av tjejerna vara smittade så ligger karantänen kvar.

Måndagen tillbringade jag stora delar i min säng. Läsandes en bok som landade på magen då jag somnade.
Jag är tog en lång varm och skön dusch.
Tvättade mitt långa tjocka hår och sedan var jag helt slut
Vila på det.
Fönade håret torrt, vila. Jättetrött i armarna bara av att föna håret.

Hela tillvaron är en kamp ännu, med orken. Tröttheten.
Andfåddheten och svettningarna vid ansträngning.

Det är som en fullständig dränering av energi som inte fylls på hur jag än vilar, äter, sover....

Jag somnade för natten redan vid 19.30 måndag kväll. Hade ätit middag.
Kände mig vid det laget lugn och stressen hade lagt sig inombords.

Jobbet avaktar och låter mig vara.
Brorsan tar hand om mammas städning.
Mina barn känns lugnare när tiden går och jag blir friskare.
Jag har tagit reda på hur jag kan komma i kontakt med läkare om intyg behövs för att vara hemma i längre vila och få min ork ikapp med tillvaron.

Veden som jag kände sån ångest över att de måste flyttas och bli klar innan snön kom, har jag talat med hyresvärden om och det kan ligga kvar till i vår.

Plus en massa annat som jag måste ordna med innan jag kan åka upp till Duved och jobba.

Jag löser knutarna och problemen som hållit mig i ett grepp som tagit grym energi mitt i kampen mot viruset.

Att bli sjuk mitt i ett galet pressat program som jag haft senaste tiden, gav så mycket extra att bära så jag trodde ett tag att jag stupar rätt ner i avgrunden.
Jag skrek och bad om nåd att få chansen, tiden att bli frisk först innan krav ställdes på mig.

Nu får allt landa och jag kan andas igen.
Ge kroppen möjligheten att göra klart jobbet så livet sedan sakta kan komma igång igen

Nu vilar jag mig frisk.

Att det blir en ekonomisk förlust dessutom det får jag lösa sedan.
Jag ska ju upp till snön snart för att bara jobba en massa så det är bara att dra åt svångremmen ett halvår så är ekonomin ikapp.
Äta kan jag ju göra så billigt som möjligt då jag ändå inte känner hur nånting luktar eller smakar.
Som att tugga papper i olika konsistens.

Den träningen har jag redan inlett.
Sniffar och snuffar på allt jag tycker om doft och smak utav.
Kaffe, pepparkakor, vanilj, kanel.....
Snart kan jag sniffa på mina barnbarn som jag älskar doften av.
Rena kläder, katterna, vedspisen i köket... ja himmel vad det är mycket jag sniffar på och njuter av dofter utav utan att jag tänkt på det tidigare.

Nu ska jag sova vidare.
Vaknade vid midnatt av att min katt blev sur och lämnade sängen när jag vände på mig.

Inte lätt att vara alla till lags :)

Redan fast klockan är straxt efter lunch har jag sovit ett par timmar efter jag vaknade med klump i magen av stress tidigg tidigt imorse.
Sömnen är orolig och konstig.
Mardrömmar och konstiga läten.
Vet inte om det är jag själv som låter när jag sover.

Hoppas detta släpper snart.
Det blir ingen riktig vila.
Saker ordnar upp sig vartefter och jag borde bara komma till ro och vila mig frisk.

Men det är svårt.
Tack broder för att du finns och tar hand om mamma.
Guld värt!

Hon börjar nog lite dement så hon inte tänker på hur hon uttrycker vissa saker.
I hennes värld är ju jag alltid stark och pallar allt.
Men det gör jag inte.
Just nu orkar jag inte med information om någonting som behöver bli gjort.
Inte när jag inte orkar med mitt eget ens.

Hemtjänsten får betalt för att göra saker för henne.

Jag har nog aldrig tidigare haft en sådan klump i magen vid sjukdom som jag har nu när jag är hemma sjukskriven med Covid19.

Känner en stress över att jag inte känner mig pigg och i full fart som det verkar förväntas efter 7 dagar hemma.

Alla pratar om 7 dagar och sen ska det vara överstökat.

Javisst, smittan kanske. Jag smittar inte längre efter 7 dagar och det är ju toppen för då kan vi återgå till mera normalt liv härhemma.
Barnbarnet kan gå till skolan imorgon tisdag igen.

Men jag är inte pigg!!
Feberfri i tre dygn, hostar en del, nysningarna har avtagit. Kommer bara ibland mot förut 20-30 gånger i timmen.

Huvudvärken kommer och går.
Ledvärk mest bara kvällstid nu.
Tinnitustjutet i öronen/huvudet är värre men det tror jag beror på att jag känner sån stress med att jag måste återgå till jobb fast jag inte orkar.

Jag har inte hunnit fixa veden klar innan jag ska iväg norrut och jobba.
En hel vecka har bara försvunnit från min tidsplanering med den här Coronaskiten.

Är ju så förbannat trött!!
Orkar ingenting mot i vanliga fall när jag jobbar mer än heltid och fixar med mammas leverne och allt härhemma.

Nu orkar jag inte ens med mig själv!!

Mamma berättade igår att det behöver städas hos henne, att det är så smutsigt där.
Men när sjutton ska jag hinna??
Jag får ju inte ens åka dit ännu.
Är i karantän ett dygn till och sen måste jag börja jobba

Orkar jag inte jobba så kräver arbetsgivaren läkarintyg.
Var ska jag få den ifrån? Vilken läkare skriver ut Coronaintyg?
Jag har ingen läkare, har inte behövt någon då jag är frisk i övrigt.

Just nu känns det bara bedrövligt med ett jättemur som jag ska klättra över och jag orkar inte.
Jag är så trött!!

Hur i helvete ska jag fixa detta?

Blev kontaktad i Lördags eftermiddag när jag sov helt slut, med frågor om jag kommer att vara frisk till kommande helg. Från arbetsgivaren.
Jag skulle alltså veta en vecka i förväg om jag kommer att vara frisk nog för att jobba.
Hur i himmelens namns skulle jag kunna veta det...

När blev jag en övermänniska?!!
Jag får absolut inte vara sjuk.

En svaghet i mig att bli smittad och sjuk i Covid19.

Klumpen i magen bara växer...

Tog nyss och mejlade jobbet om min hälsostatus.
Bedömer utifrån det jag känner nu och hur jag mådde igår med den grymma tröttheten, att jag inte är arbetsför tisdag som både jag och planering hade hoppats på.

Ber att få vara hemma även det dygnet så kroppen får en chans att piggna till mera.

Jag är definitivt inte vid vigör att sitta vid en bussratt.

Förslog att jag skulle kunna börja med en Eckerökörning på Onsdag för där är det möjlighet till flera timmars vila mitt på dagen.
Dessutom en stuga att med säng att sova i.
Då fpr jag möjligheten till återhämtning där innan hemfärd med gästerna.

Körtiden är ju inte mer än drygt 4 timmar åt gången.

Känns lite jobbigt att ha stessen hängande över mig att vara arbetsför inom en bestämd tidsram.

Covid19 kör sitt eget rejs som jag inte råder över.

Brukar kika in ibland på Minnen på fb och hittade för idag ett härligt minne från 2014 då jag sprang Tunnel Run i Stockholm.

Om jag inte helt minns fel så var det Stadsmissionen som anordnade loppet.

Går ju säkert att gå tillbaka och läsa om här i min blogg från datumet 2014 :)

Jag hade varit sjuk innan och trodde inte att jag skulle fixa komma till start men det gjorde jag.

Härliga minnen!